PRS [Darkbells och Amaanda]

Macy såg frågande på Hazel. Hon ville veta om det var att tränga sig på om hon följde med och åt. För det ville hon. Hon ville inte vara kvar på sjukhuset en sekund till.
När Macy fick ögonkontakt med den nu leende kvinnan hände det. Allt runt omkring henne försvann i ett töcken och fick någonting helt annat att bli verklighet.
Hon befann sig på ett sjukhus igen. Men ljussättningen och rummet var helt annorlunda. Mer grått.
Dessutom låg någon i rummets enda säng. Det var en mycket gammal kvinna med grått hår. Det gick slangar ut från hennes nattrock och ansiktet täcktes av en mask med syrgas. Varje andetag hon tog var väsande, och maskinerna hon var kopplad till pep ivrigt.
"Det är dags", sa en sjuksköterska.
Macy vaknade ur sin egen vision då hon hörde sig själv flämta högt. Hon såg hur Hazels mamma tittade på henne med nyfikna och oroliga ögon.
"Lilla vän, är du okej?" Frågade hon.
Macy tvingade sig på ett leende. "Jaa, allt är bara... bra." Hon svalde och såg på Hazel igen.

Hazel tittade nyfiket på Macy. Vad vade som hade hänt? Hazel vände sig mot sin mamma med ett svagt leende.
"Vi kommer snart. Jag måste bara säga en grej", sade hon med bekymmersam röst. Kvinnan nickade och gick snabbt ut i rummet.
Hazel vände sig mot Macy. "Vad hände? Minndes du något?" frågade hon ivrigt.

Macy svalde. Hon övervägde för ett ögonblick att inte berätta för Hazel vad hon sett. Det var ju hennes mamma.
Men sedan förstod hon att det inte gick. De hade bestämt sig för att lösa det här tillsammans, och då funkade det inte att hon undanhöll en massa saker för sin bästa vän. Inte ens om det handlade om att hon sett hur Hazels mamma dog.
Macy tog ett darrigt andetag innan hon började. Hon berättade djupt och detaljrikt båda visionerna hon fått.
Under tiden hon berättade slogs hon över hur lustigt det var.
Var det normalt att kunna se hur någon dör? Hon visste inte. Hon mindes ju trots allt inget.

Trotts att Hazel inte kände sin mamma fick hon ändå en klump i magen när Macy berättade vad hon hade sett.
"Hon dör i alla fall inte snart", sade Hazel med ett försök till leende på läpparna.
"Jag har inte fått sådana... visioner", sade hon. "I alla fall inte ännu"
Hazel var tyst en stund innan hon kom på något mer. "Kan du inte läsa av mig då? Kan du se när jag dör?" Hazel stirrade stint in i Macys ögon och försökte dölja sin rädsla. Hazel visste inte om hon var redo att veta hur hon skulle dö, men en del av henne ville ändå veta.

Jag vet att jag är jättekonstig, men kan inte vi starta ett nytt rollspel igen?
Jag har inte skrivit här på evigheter och saknar att rolla med dig! ♥

Saknar att rolla middig också Visst vi kan starta ett nytt rollspel uggla bara ♥