PRS Måntass|AlexZz

(( Oh btw, you should. x3 Man får reda på saker om titans och stuff. It's cool. You just need to read from like chapter 33-34 dock om du sett klart på animen.))

Claire märker faktiskt att han försöker se på henne men hon väntar på att hon ska sluta vara helt röd i ansiktet först och främst. Claire erkänner för sig själv att hon säker är fånig och att det säkert inte alls är så farligt som hon tror. Hon beter sig som ett barn! Hon ser fortfarande inte på honom och håller fortfarande handen under det rinnande vattnet. Hennes hand har börjat domna långsamt men hellre det än att den ska kännas bränd. Hur länge borde man hålla den? Några minuter? Det kanske räcker vid det här laget.

”Ehm... jag gick med förra året... ungefär?” Säger hon fundersamt. Hon gjorde inte mycket innan det. ”Och du?” Motfrågar Claire och ser faktiskt på honom innan hon stänger av vattnet och bestämmer sig för att det borde vara nog nu. Dessutom måste hon göra klart maten, liksom. Det är också viktigt.

((Jag har typ två avsnitt kvar xD Får se dem under sovmorgonen jag har imorn! xD Får leta upp mangan!
Oxo - Ardin är inte typ galen eller arg, han vill bara se hennes ansikte xD ♥ ))

Ardin höjer på ögonbrynen av förvåning och svarar ivrigt "Jag med! Men då måste vi ha varit i samma årskurs utan att ha pratat!"
Plötsligt minns han vart hon var bekant ifrån, hon hade suttit vid samma bord som honom ett par gånger, och kanske hade han tränat med henne, men det var han inte säker på.
Men ändå, trotts att han upptäckt det var han säker på att hon var bekant från någonting annat, någonting allvarligare. Någonting han inte kunde komma på.
Hon hade äntligen vänt på sitt huvud och först nu såg han henne i ögonen sedan olyckan och han förstår varför hon hade hållit bort huvudet. Hon var blossande röd i ansiktet och det kändes som om hon hade varit ännu rödare och nu höll på att långsamt återgå till sin normala hudton.
Han log mot henne och sneglade sedan lite på köttet för att se till att det inte hade blivit bränt.

((Mangareader. :3 Mangareader has them. xD Själv ska jag leta upp animens specials, för de finns tydligen rätt coola specials. Som typ en cook-off mellan Sasha och Levi. x3
I understand that, seriously. xD))

”De enda i vår årskurs jag faktiskt samtalat med i vår årskurs är nog Baum-bröderna, och då mest md Anton. De få andra jag växlat ord med är troligen de jag fått ned på marken under självförsvarslektionerna.” Svarar Claire som tittar ned mot pastan igen med ett litet leende. Osten ifråga är inte riven så hon ställer sig och hackar den. Inte hela osten dock, för det skulle bara vara slöseri. Det hade hon också lärt sig, det hade blivit ett mantra hon lärt sig under den tiden hon hade av svält. Allt slöseri är samma sak som idioti. ”Så det är säkert därför vi inte pratat förut.” Säger hon och är rätt lättad över att ha något annat att göra så hon slipper se på honom. Hon har nämligen fått se sin spegelbild i knivbladet och hon är fortfarande röd i ansiktet. Fast hon intalar sig att det bara är han som gör det värre. Hon häller det hon hackat hittills i pastan och den är fortfarande varm så ostbitarna börjar smälta. Behövs det mycket mer? Hon ser på det andra hon hackat upp och häller ned det också innan hon lägger tillbaka osten där de hittat den.

((Ska kolla in dem isf! c: Coolt! Vad gulligt, de passar faktiskt nu när du nämner det.. ))

Ardin ser först glatt på henne, men leendet dör när hon fortsätter. Så det fanns en verklig anledning trotts allt, tänkte han och vände på köttbitarna åter igen för att se till att de inte brändes vid.
"Jag hade inte heller särskilt många vänner under lägret. Det var faktiskt Oliver, Antons tvilling då. Det är ju lite kul", säger han med ett flin och tittar snabbt på henne innan han återgår till köttet.
"Ja, och så Livia och Martin. Du känner antagligen inte dem." Säger han vänligt och rycker på axlarna.
Det var faktiskt sant att han inte hade varit särskilt social under sina millitära skolår, och inte direkt åren innan heller, men helt ensam hade han aldrig varit. Aldrig bara bunden till en person. Men det kanske var roligt att ha en människa som man delade hela sin vardag, hela sitt liv med.
Ardin slogs av en tanke och kom på att den mest självklara anledningen till att de var så bundna måste vara kärlek. De var antagligen tillsamas.
Han drog på munnen åt det och tänkte på hur olika de vid första anblick verkade vara. Anton som livlig galning som rusade in i ovädret utan att se sig omkring, och Claire som han i alla fall uppfattade som blyg och försiktig. Han drog på munnen åt det igen och såg på det fräsande köttet.

((Yay! x3
IK. xD It's kinda cool.))

”Då har vi båda två chansen att lära känna lite nytt folk.” Säger Claire som tänker se positivt på det. Hon har bestämt sig för att hon ska göra det nu, positivitet skadar bara de negativa. Vilket är hon, men Anton har inte dött av att se saker från den ljusa sidan än. Fast han har aldrig varit i en dödlig situation än så länge.
”Blev de inte valda?” Frågar Claire nyfiket, hon har inte speciellt många att bry sig om och när Oliver blev vald var det nästintill självklart att Anton skulle göra sitt bästa för att antingen hamna i sin brors trupp eller få följa med på uppdraget överlag. Annars skulle han säkert rymt med. Typ gömt sig i något eller ha blandat sig in i de civila som ska med, om Claire förstått det rätt så skulle det vara väldigt många som skulle med på uppdraget. Fast hon tycker det är mirakulöst att hon lyckas hålla hoppet uppe och inte sitter i ett hörn och trycker av rädsla för att hon inte har någon hon känner. Det får henne må lite bättre av någon anledning.

((It's awesome ))

Ardin tänker efter innan han svarar, visst var det sant. Men hade Anton verkligen blivit vald?
"Jo.. Oliver blev vald, men Anton valde väl lite mer sig själv." Säger han dröjande och ser på köttbitarna med tom blick.
Han undrade hur de hade det och vad de gjorde. Oliver hade aldrig varit särskilt duktig socialt heller, men han hade inte heller särskilt svårt för att träffa nya, det var mer som om han inte ville. Som om han var nöjd med de han hade och helst slapp besväret att ens försöka bemöta dem.
Ardin bet sig i läppen och petade fundersamt på köttbitarna.
Om det ändå hade varit så enkelt, tänkte han och försökte komma ihåg senast han försökte träffa nya människor. Han kom inte ihåg.
Den plötsliga vetenskapen om det gjorde honom nervös, och han fick bråttom att tänka ut nya inledningsfraser.
Han såg på köttet, hans ögon vidgades och han höll på att slå sig i pannan av irritation.
De var svarta på utsidan, och här och där hade det bildats tjocka hårda lager av bränt kött.
Han rynkade pannan och slog handen i diskbänken och svor.
"Fan! De är ju som jävla kolbitar!" Utbrister han och lägger de snabbt i en skål. Det här var det sista han behövde.

((We're awesome. ))

”Anton blev vald, precis som du om Pixi tog helt på slump skulle han lika gärna kunnat ha tagit mig som truppledare.” Säger Claire med ett leende. ”Men han tvekade säkert, han ville väl se vilka som var gjorda av det rätta virket.” Fortsätter hon och häller mjölk på pastan och ska precis börja röra om när Ardin talar igen.
"Fan! De är ju som jävla kolbitar!" Claire tvingar sig själv till att inte skratta. Hon tycker det låter roligt på något sätt.
”Det är ingen fara, de ser bra ut.” Svarar Claire och petar lite på en av dem med en gaffel. Den går igenom så det är ingen fara. Lite svårare att få av den från gaffeln dock. Men hon lyckades när hon använde sig av kanten på tallriken. ”Allvarligt talat, de ser bra ut.” Fortsätter hon menande då hon inte känner för att hamna i någon diskussion om att de inte är det. Hon tar tallriken och häller i köttet i resten av blandningen. Sedan drar hon fram tallrikar ur ett av skåpen och lägger huvudet på sned.
”Nu kan de duka, visst?” Hon har ett snett leende på läpparna när hon säger det samtidigt som hon själv saltar maträtten lite grann, för extra smak. Hon väntar inte på svar dock när hon tar en skål och hackar upp gurkan. Det tar lite tid för kniven är slö men det är snart klart och lägger det i skålen.

(( 'OFC! Vad annars ^.¤))

Adrin vet inte om han håller med, Anton hade blivit vald på grund av att han inte ville ge sig, och så vitt han kände honom passade han inte alls till att ansvara över människors liv. Det var han säkert inte själv, men Anton var annorlunda.
Men han orkar inte säga emot, då han redan hade fullt upp med att oroa sig över kolbitarna som skulle föreställa köttbitar.
Han lade händerna ovanpå huvudet och drog sig själv i håret för att inte slå sönder någonting allvarligare.
"De ser inte bra ut!" utbrister han en aning frustrerat och sträcker fram handen mot dem.
"Kolla, de ser ut som svarta stenar. Vi kommer bryta tänderna av oss!" Fortsätter han och försöker samla sig.
Han suckar och nickar åt tallriken Claire håller i.
"Jo, såklart vi måste duka", säger han uppgivet och öppnar köksdörren för att ropa på någon, det behöver han inte.
En av dem står lutad mot dörren och snubblar till när Ardin drar undan den för honom.
Ardin ser ursäktande på honom och orkar inte ens fråga om namn, utan ber honom snabbt att duka.
Det kändes som om det var slutet, som om de brända köttbitarna representerade hur dåligt han skulle göra jobbet, hur dåligt han skulle leda dem. Hur dålig han skyddade sin familj.

((Yeah! ))

Claire låter honom hålla på, för henne är det bara fånigt. Världen går inte under bara för att man råkar låta kött ligga lite för länge i pannan och speciellt inte när det är en bristvara som är svår att få fatt på. Då är kött i allmänhet bara underbart. Fast hon flinar stort när en av de andra i truppen ramlar in i köket.
”Visst.” Säger han i förbigående som svar på att han ska duka. Claire ser på den rödhårige unge mannen och undrar i sitt stilla sinne vad han kan göra. Mayer är storväxt, muskulös och har en bra sving. Adler är smidig, en konversatör och har en besynnerlig förmåga att ställa till saker. Urner däremot har hon aldrig hört så mycket av. Hon vet att han hade problem med första testet, men hade klarat det till slut, hon vet också att han kommer från Trost samt att han är något av en titan-älskare. Han ser alltså hellre att man forskar på varelserna än att hugga sönder deras nackar. Men i för sig, Urner är väldigt diplomatisk, han har övertalat motståndare att lägga ned sitt vapen. Bildligt talat alltså för Claire misstänker att det är näst intill omöjligt.
”Stefan?” Frågar Claire när han tar tallrikarna och Urner ser på henne.
”Claire?” Motfrågar han och Claire nickar innan Urner försvinner ut med tallrikarna. Eichel har också dykt upp i köket och plockar ut glasen ur skåpet. Claire går själv och lämnar gurkan på bordet.

((Litar äntligen tillräckligt mycket på min dator för att börja skriva lite xD))

Ardin fnyser lite åt situationen med personen som stått lutad mot dörren och skäms en aning över att inte ens ha brytt sig om att fråga om hans namn, men han uppfattar som tur är pojkens namn från Claire.
Stefan, tänkte han och log åt namnet, det var samma namn so hans far burit, innan han dog.
Ardin tar upp skålen med köttbitarna, eller rättare sagt kolbitarna om man ska döma efter utseendet, och sätter ut skålen med lock på på bordet.
Det står redan några saker där, och en person står och ställer ut glas runt bordet, men det är inte Stefan.
Han ler vänligt mot flickan och säger med mjuk röst "Förlåt, men vad heter du nu igen?"
Hon ser överraskat på honom och håller på att välta ett glas av förvåning.
"Åh, förlåt", mumlar hon och ler ursäktande.
"Tänkte på annat, men jag heter Jana Eichel", fortsätter hon och rätar på ryggen.
Ardin nickar då han kommer ihåg, hon hade varit en av de som räckt upp handen.
Han ler glatt mot henne och går tillbaka in i köket för att hämta någonting mer att bära ut.