Efter kriget

(Jag är inte i en grotta xD Jag är uppe på ett berg xD Men jag tror jag får dra mig ur för jag har verkligen inte tid just nu )

(Okej xD Har inte orka läst igenom och detta är mycket förvirrande xD ^^ Men dra dig ur du, jag gör detsamma ;P)

[Tänker Aia eller Angelinaa fortsätta? Vill inte verka tjatig, men min karaktär är lite fast där era karaktärer är...]

Ja jag är fortfarande med , men hinner inte svara förrän i morgon.

[Jag inväntar Angelinaa men känn dig inte stressad. C: ]

Kim öppnade munnen för att svara på pojken fråga "vad nu?", men stängde den igen när hon inte hade något svar att erbjuda. Killen verkade på väg att falla ihop när som helst, det var antagligen ingen bra idé att hålla sig nära honom. Kim tänkte inte lägga någon energi på någon bara så den kunde dö av utmattning, eller inte kunde fly när soldaterna kom. Hon hade redan förlorat sin bror, hon tänkte inte riskera att samma sak skulle hända igen. Antagligen skulle killen bara bli lättat av att hon lämnade honom. Hon märkte tydligt hur han kastade oroliga blickar på revolvern.
Kim bestämde sig för att hur mycket hon än ville det kunde hon inte bara springa ifrån killen. Anledningen till det var skrattretande. Hon ville inte verka oartig, eller att killen skulle tro att hon var konstig. Hade hon glömt bort situationen hon var i? Åter igen öppnade hon munnen, hon tänkte presentera sig, sedan säga att hon tänkte gå och hoppas på att killen inte skulle be om att få komma med. Det var då hon hörde det. Ljudet av grenen som bröts. Kim flög upp på fötterna innan hon hann tänka. Hon riktade revolvern åt hållet där hon hört ljudet och var nära att skjuta. Utan att hon hade tänkt på det hade hennes finger tagit sig tillbaks till avtryckaren. Hon märkte inte att hennes armar darrade. Hon var säker på att hon siktade på en fiende. Hon såg inte personen, hen var gömd bakom en buske. Men hon såg tydligt konturen av en människa. Kim försökte tvinga sig själv att skjuta, men hennes finger lydde inte. Hon kunde inte döda.

Coles medvetande måste ha runnit iväg för en stund även ifall då han började vakna upp igen fortfarande stod upp. Han trodde sig först ha gjort något misstag och på något sätt hotat den unga kvinnan eller att hon enbart bestämt sig för att han var en sådan svaghet att han var bättre död än levande för han såg hur hon åter igen höjde vapnet. Det tog honom en lång tid innan han registrerade att hon nu inte siktade emot honom själv utan emot en buske eller något annat längre bort. Hade han missat något som hon märkt? I och för sig skulle inte det förvåna honom för hon såg ut att vara i mycket bättre form än honom själv. Hade hon funnit mat i skogen? Eller i något förfallet hus? Det fanns mycket han inte vågade på sig att äta i rädsla av att det skulle vara farligt så de senaste dygnen hade han endast ätit blad ifrån de där vita träden.

Det tog ett tag för honom att se att det var någonting bakom busken även ifall den unga kvinnan gjort honom uppmärksam på den, någonting mänskligt.
”Skjut”, hörde han sig själv väsa innan han kunde stoppa sig själv. En rädsla hade smugit sig över honom. Även ifall det inte var en soldat, vilket det troligtvis inte var för att de inte direkt hade någon anledning att gömma sig så fanns det ändå farliga människor lösa.
Tanken att han själv varit på andra sidan av revolven inte alls länge sedan slog honom inte.
”Skjut”, upprepade han sig och lade märke till hur hans röst börjat bli mer hans egen än tidigare även om den fortfarande verkade vara något för hes för att riktigt vara hans.

"Nej! Snälla, skjut inte!"
Cora kastade sig ut från busken och föll direkt ihop på marken av utmattning. Hon tittade skräckslaget upp på de två ungdomarna, fingrandes på sin dolk. Tårarna trängde sig på i ögonvrån, men hon ville inte visa sig svag. Hon hasade sig sakta bakåt, beredd på att börja springa. Om hon hade tur skulle de tro att hon var för ung och svag för att göra någon skada, som de två soldaterna som hon hade stött på hade gjort. Då kunde hon snabbt överrumpla dem och fly.

Kim önskade nästan att hon hade haft två pistoler. Killens plötsliga blodlust skrämde henne en smula. Han kanske inte var så svag som han verkade, han kanske bara ville att någon annan skulle göra hans smutsiga arbete? Kim tvivlade egentligen på det, det gick inte att fejka killens undernärda utseende. Flickan från skogen såg ut att vara i bättre form än killen. Det var mest därför Kim fortsatte ha pistolen riktad mot flickan. Det var i alla fall en lättnad att hon inte var en soldat.
"Och varför inte?" frågade Kim misstänksamt, mest för att vinna tid. Hon tog ett fastare tag om revolvern i ett försök att få sina händer att sluta darra, det funkade inte. Hon ville inte skjuta tjejen, inte ville inte skjuta killen. Hon ville inte skada någon. Hon ville vända om och springa. Men något fick henne att tveka. Hon hade inte träffat folk som inte var soldater under hela tiden hon hade flytt, och plötsligt kom två personer samtidigt. Något var fel. Kim hade en teori. Kanske hade ett stort antal soldater omringat en stor del av skogen, som sakta samlade ihop dem få flyende till mitten av en cirkel, och nu när de var här, var de fast.
Kim sneglade åt sidorna, i jakt på soldater. Skulle hon lyckas fly om hon var omringad? Hon hade antagligen störst chans av dem tre, hon var inte helt utmattad och hade ett vapen. Hon var i och för sig inte alls i så bra form som en soldat, och kunde inte alls hantera vapnet. Om bara hennes bror fortfarande var med henne! Det bästa Kim kunde hoppas på var att hon hade fel, annars var det bara att ge upp, heller en slav än död.

Cora var inte beredd på frågan som den unga kvinnan kastade tillbaka, men när hon såg att hon tvekade såg hon sin chans och ställde sig snabbt upp på benen. De skakade efter springmarschen och hela hon darrade av utmattning. Fly in i skogen igen var alltså inget alternativ. Här gällde det att ha en snabb och vass tunga.
"Skjut inte! Jag är inget hot." sa hon, stadigare på rösten. Hon kollade mellan de två människorna framför henne, väntade på deras nästa drag.