Spegel Spegel på väggen där

4 maj, 2014 16:59

Nu kommer kapitel fyra. Enjoy!



Hänger du fortfarande med? Jag hoppas att du gör det, för det är här allt började gå åt skogen. Det är här jag börjar klandra mig själv, och det är här i berättelsen jag vil börja be om ursäkt för min egen obetänksamhet.


KAPITEL FYRA: HITTA TILLBAKA

"Du inser kanske allvaret i det här."
"Ja, professorn."
"Skulle du alltså vilja berätta vad som har hänt?" Dumbledore såg menande på Alicia, som kände ett visst obehag i att möta hans blick. Hon kände sig röntgad. Genomskådad. Som om professor Dumbledore kunde se hennes själ.
"Jag vet inte", svarade hon trotsigt, fast hon kände på sig att rektorn visste att hon visste.
"Du har alltid haft full närvaro tidigare. Sen slutade du att dyka upp på ett flertal lektioner under förra året. Dina lärare är oroliga, och jag kommer självklart att skicka hem ett brev till dina föräldrar."
"Förlåt."
"Det är bättre att försöka ändra på den man är än att be om ursäkt för den man inte är." Alicia förstod inte ett ord av vad den gamle mannen just sagt.
"Får jag gå nu?", frågade hon.
"Ja. Givetvis", svarade professor Dumbledore med ett leende. "Ta en karamell. De gröna är speciellt goda."

---

Jag hörde Chen andas tungt, och visste att hon hade somnat. Vi var de sista som kommit in i sovsalen, så de andra sov redan. Jag satte mig upp. Det var nu jag kunde gå. Det var nu jag kunde vara ifred med Liam en stund. Jag drog på mig min kappa över pyjamasen och gick så tyst jag kunde ner för trappan mot uppehållsrummet. Det var tyst överallt. Till och med de som vanligtvis satt och pluggade hade gått och lagt sig. Jag stannade till vid varje ljud, vid varje rörelse jag registrerade genom mörkret. Som tur var var det bara en uggla som svepte förbi utanför fönstret eller en tavla som snarkade. Till sist kom jag ut ur uppehållsrummet, och det var då det slog mig. Hur skulle jag hitta tillbaka? Visst var mitt lokalsinne inte på topp, men jag hade också varit så omedveten om vart jag gått förra gången att jag var mycket osäker på om jag faktiskt skulle kunna hitta till Liam.

Jag testade alla dörrar som gick, och aktade mig för alla faror som fanns på Hogwarts om natten. Peeves fick inte upptäcka mig, eller Filch, eller Mrs. Norris, eller någon av lärarna. Sen fanns det ju falska trappsteg, fällor som Peeves satt upp och dörrar som knakade ljudligt. Det tog säkert över en timme av alldeles för hårda hjärtslag och tvekande fotsteg innan jag äntligen hittade rätt.

Dörren gled enkelt upp och jag nästan sprang in. Jag brydde mig inte om att jag bara hade pyjamas och kappa på mig, utan ställde mig framför Liams spegel. Han kom fram i den och log mot mig.

---

Morgonen efter mitt andra möte med Liam satt Daniel och petade distraherat i sin fil.
"Men vad sa han?"
"Dumbledore, menar du?", frågade Alicia tillbaka. Hon ryckte på axlarna. "Att jag är för cool för att gå på den här skolan."
"Nej, ärligt talat?"
"Varför intresserar det dig så jävla mycket?" Alicia började bli arg nu, och Daniel älskade det.
"Jag ville bara veta. Är det att du skolkar?"
"Kanske", svarade Alicia. Daniel såg allvarligt på henne.
"Vad är det du gör hela tiden? Du springer iväg jämt och gör något, men jag får aldrig veta vad."
"Det får du inte nu heller", sade Alicia tyst och fortsatte äta. Daniel visste att hon hade dolt något för honom länge nu, och det gjorde honom egentligen ingenting. De skulle inte vara vänner så länge till iallafall. Daniel ville vara med någon snällare. Någon som faktiskt var trevlig mot honom.

Två flickor kom fnissande in i Stora salen. Isabelle och Chen. Daniel tänkte inte säga högt att de var där, för då skulle Alicia genast gå på dem. Daniel ville bara lämna flickorna ifred. Speciellt Chen. Vackra, perfekta Chen. Hur skulle hon reagera om hon fick reda på allt det här? Om han skulle berätta att han gillade henne? Hon skulle förmodligen tro att det var någon slags fälla.
"Vad stirrar du på?", frågade Alicia.
"Inget", svarade Daniel snabbt och såg återigen ner på sin frukost.

---

Adam såg koncentrerat framför sig. Han skulle kunna klara det. Han visste att det skulle gå. Han kastade den sista gobstenen så att den knackade det andra lagets. Precis där den skulle hamna.
"Vinnaren är Gryffindor!" Publiken hurrade och många kom fram till Adam för att ge honom en klapp på axeln eller ge honom en komplimang för det perfekta gobbstenskastet. Gryffindor hade vunnit vänskapsmatchen mot Hufflepuff, och var redo att starta igång serien som obesegrade. Adam var nöjd med dagens insats och stolt över att just han hade valts ut till att vara Gryffindorlagets kapten. Alla matcher spelades en mot en, men lagets fyra medlemmar turades om och körde var fjärde match tills alla mött alla. Sedan var det en final mellan de lag som fått mest poäng i cupen och en bronsmatch mellan de som fått näst mest.

Eftersom gobbstenar blivit en sådan populär sport efter att Hogwarts tagit hem skol-vm, så var det nu många som var där och tittade även på vänskapsmatcher som denna. Det gick till och med rykten om att Dumbledore hade godkänt byggandet av en gobbstensarena på gårdsplanen där matcherna nu ägde rum.

Adam skakade hand med sin motståndare och lade sedan i sina gobbstenar i en läderpung. När Adam var klar gick han upp mot skolan, men en lyckokänsla i kroppen. Han hade vunnit. Det här var han bäst på. Faktiskt så var han den bästa skoleleven på gobbstenar i hela världen.

---

Jag satt i biblioteket och fösökte skriva en lång och mycket svår uppsats till professor Binns, men jag kunde inte koncentrera mig. Mina tankar gled ständigt iväg till Liam och hur självisk jag hade varit mot honom. Jag hade inte frågat honom en enda gång om hur han hamnat i spegeln. Jag hade pratat på så mycket om mig själv att jag helt hade glömt att fråga honom om hans bakgrundshistoria. Jag skakade på huvudet. Det här gick inte längre. Jag var tvungen att fråga honom. Nu. Jag rullade ihop mitt pergament och lade ner det i väskan tillsammans med mitt bläck och mina böcker. Den här gången visste jag att jag skulle hitta till Liam. Jag hade memorerat vägen dit kvällen före.

När jag, en stund senare med flåsande andetag stod inne på Liams toalett, undrade jag om det verkligen skulle vara en så bra idé att fråga honom om varför han var i spegeln. Han kanske skulle bli arg?
"Hej", sade jag ändå glatt och Liams vackra ansikte dök upp.
"Hej", sade han.
"Är jag fortfarande vackrast här?", frågade jag. Det kändes som den frågan hade blivit något av en vana nu.
"Självklart. Du är vackrast på Hogwarts", sade Liam med ett leende.
"Hur hamnade du i spegeln?", frågade jag och ångrade mig nästan genast, för Liam tvekade länge innan han sade något.
"Det är en väldigt lång historia...", började han, men jag avbröt honom.
"Jag vill höra den." Liam nickade.
"Jag förstår det", svarade han. "Du har berättat så mycket om dig. Det är väl inte mer än rätt." Han harklade sig. "Jag gick själv här på skolan. Det var många år sen nu. Jag var sexton, och jag bråkade ganska rejält med en kille om en sak. Han hade jagat mig in hit och vi började duellera. Tillsist träffade han mig med en trollformel som gjorde att jag flög in i spegeln bakom mig. Sen kom jag aldrig ut igen."
"Men började inte folk leta efter dig?"
"Det är klart att de gjorde. Mamma, pappa, mina vänner och professor Dumbledore förstås. Men de hittade mig inte. Det tog ett bra tag innan jag lärde mig hur man försvinner..." Liams ansikte bleknade bort i spegeln "... och hur man kommer tillbaka, och när jag väl lärt mig det så hade de slutat leta efter mig."
"Vilken sorglig historia", sade jag och menade det. Jag tyckte plötsligt synd om Liam. Kanske till och med mer än vad jag tyckte synd om mig själv. "Men finns det ingen motformel? En som kan få ut dig?"
"Nej", svarade han. "Ingen besvärjelse. Men det finns ett medel."
"Jag ska göra det", sade jag bestämt. "Jag ska få ut dig därifrån."

Nu tycker du säkert att jag inte tänkte mig för, och du har helt rätt. Så pass rätt att jag med ens börjar undra varför jag går i Ravenclaw. Jag funderade inte en sekund på varför Liam visste att det fanns ett motmedel. Jag var för besluten att få ut honom för att upptäcka att något med hans historia inte stämde. När jag bestämde mig för att börja med medlet gjorde jag ännu ett misstag, och det var kanske det allra största misstaget av de alla.

4 maj, 2014 18:19

Detta inlägg ändrades senast 2014-05-11 kl. 18:29
Antal ändringar: 8

4 maj, 2014 18:25

Meer!

---

4 maj, 2014 18:36

4 maj, 2014 18:43

4 maj, 2014 18:45

4 maj, 2014 20:09

4 maj, 2014 21:07

Snart kommer ett nytt kapitel, kära mugglisar! Åh, jag har så mycket idéer så jag helt enkelt inte vet vad jag ska göra ^^ Jag ska försöka få med de allihop. Det kommer bli awesome

6 maj, 2014 20:35

6 maj, 2014 20:36