På havets botten.

Hon gav ifrån sig en suck och hörde små pipanden.
"Så vad händer i morgon då?"Hon kände en mjuk säng och hon såg upp mot honom. "Inga mer hjärn petningar?"

Han svarade inte, bara fortsatte gå.
"Vi är snart framme", mässade han.
Och tur var det, hon var inte lätt som en fjäder direkt.

"Vem är du?" Hon såg på honom och vred bort huvudet. "Vaför är jag här?" Hon började vrida i hans famn och gnydde."Låt mig få komma hem!"

"Detta är ditt hem nu", var hans enda svar.
"Och jag är den jag är, ingen annan än mig själv."

"Så du är en hallisnation?" Hon slöddrade och hon hörde röster runt om sig och hon suckade. "Vem är du? Svara annars slår jag dig!"

Han suckade, och samtidigt som han gjorde det undrade han hur många gånger han suckat bara idag.
"Nej, jag är ingen hallucination. Du kan kalla mig Co."
Han sa det snabbt. Alla andra kallade honom Co, eller Doctor Co, så varför inte den här flickan?

"Co?" Hon fnös. "En läkare och du skär på mig" Hon såg sorgsen ut. "Jag väljer enh annan läkare. Sätt ner mig så får jag gå och hämta en ny" Det röda håret skymde hennes blick.


(Kanske de som jobbar och bor där har hus och lägenheter men hon måste bo påå labbet?)

(Ja, eftersom hon precis blivit opererad)

"Nej", sa han kort.
"Det finns inget val."

Hon muttrade irreterat och såg på honom. "Och i morgon? Ska du amputera benen på mig?"

"Nej", sa han kort.
"Imorgon ska du få veta var du befinner dig"
Han var framme nu, och släppte ovarsamt ner henne på en säng.