Zombieroll

(Säg två år, låter det bra?)

Lagårdsdörren svängde långsamt upp, hon såg the walkers kommer emot dem allihop, Shane och Andrea hade börjat skjuta allihop, Harshel hade försök stoppa dem, hon hade bara sett på apatiskt, snart låg de alla döda på marken, hon hade trott att det var över tills de åter hörde steg ifrån ladan, långsamma steg. Innan hon visste ordet av det vandrade Sophia ut, den gråa huden som hade ruttnat, de glansiga döda ögonen tittade rakt på henne, benen vek sig under henne och hon ville inget annat än att springa fram och krama om sin ängel men Daryl höll henne tillbaks, hon ville slita sig loss men hon orkade inte, hennes krafter var slut, Sophia var död, hon hade vetat det men nu såg hon det. Rick hade gått fram och skjutit henne, långsamt föll Sophia mot marken.
Carol satte sig upp, hon såg sig omkring och märkte att hon var kvar i grottan med Clove, Sophia var fortfarande död, hennes gamla vänner och hon hade skiljts åt. Hon tittade på Clove och såg att kvinnan hade bakat bröd, hon log emot henne.
"Det var längesedan jag åt bröd" sa hon leende, inte sedan hon lämnat fängelset hade hon ätit bröd. Hon drog filten närmare sig för att få upp värmen igen innan hon tog upp ett av bröden och smakade på dem, brödet smälte i henne mun och hon kände hur magen nöjt tog emot maten.
"Det var jätte gott, tack Clove" sa hon tacksamt.

(Låter bra ^^ skriver det i första inlägget )

Clove betraktade Carol, men sa inte något försen Carol vaknade, mardrömmar var vanligt. Hon gissade att det var det då inte sömnen var så lugn längre, men de skulle ändå vakna.
Clove tog det andra brödet och åt det med välbehag, sådant kunde man behöva ibland för att orka fortsätta.
"Tänkte att du skulle tycka det." log Clove till svar, drack av sitt vatten och åt sitt bröd.
"Är allt bra?" frågar hon sedan, mest för att hon ville kvinnan väl och visste lite om hennes förflutna liksom Clove hade delgett lite av sitt. Det tog tid att berätta allt och man gjorde det inte bara apropå. Ibland kändes det som de tjugo åren var en enorm skillnad, Carol hade haft familj och Clove knappt ett förhållande.

"Du tänkte helt rätt" sa Carol, hon var glad över att hon hade mött någon som kunde tänka själv, i alla fall i den åldern Clove var, hade det varit ett barn hade hon haft överseende, men inte annars. Hon tänkte på Lizzie och Mika, de två unga flickor hon hade försökt lära att överleva, hon var osäker på hur dessa skulle klara sig i världen.
"Obehagliga minnen bara" sa Carol enkelt och log svagt. Hon var inte riktigt villig att dela med sig av sina minnen, det var bara inte smärtsamt men också för att man visste aldrig vad som skulle hända, Clove kanske ville besöka de andra och det kunde bli ett problem. Carol tog fram en karta och tittade på Clove.
"Vart skall vi ge oss av?" frågade hon och tittade på de städer de besökt.

Clove nickade och sa inget mer, hon behövde inte veta allt bara det att hon och Carol nu hängde samman var bra nog. Samt att de inte skulle överge varandra, två var bättre än att vara ensam och Clove hade varit ensam för länge.
Hon satte sig vid Carol och betraktade kartan, såg på de städer de besökt.
"Vi måste in i en stad, måste fylla på förråden och jag behöver nya skor." sa Clove då hennes börjat lossna från sulan och hon fått tejpa dem samman. Handen for ut och pekade på en stad och hon såg fundersam ut, hennes födslostad, en liten mindre stad.
"Vi har inte varit här." sa hon lågt med ett helt annat tonfall. De hade sitt stora hus där, där borde det finnas något kvar, och hennes föräldrar? Skulle hon se dem....Clove ville inte tänka på det.
"Är det bättre om de dör?" frågade hon som ut i luften och som att Carlo skulle veta var hennes tankar gick.

Carol studerade staden Clove pekade på, hon hade aldrig varit i den staden men den fungerade lika bra som alla andra. Hon studerade vägarna in och ut ur staden, det var en liten stad vilket var en fördel, hon undrade om man ens kallade det stad, eller gick det mer som samhälle? Carol skakade på huvudet, det var inte viktigt, det som var viktigt var att veta hur man kom ut ur staden. Det fanns en stor väg som gick igenom staden, men sedan fanns det några mindre vägar. Carol ville undvika den stora vägen, där fanns det antagligen mest walkers. Hon märkte att Clove hade fått ett annat tonfall och hon misstänkte att det fanns människor hon kände i staden, hon la en hand på hennes axel.
"Du vill inte att de skall leva så här, när de dör blir de fira" sa hon och log svagt, hur mycket hon än älskade och saknade Sophia skulle hon aldrig kunna låta henne leva, inte som the Governor hade gjort med sin dotter. Carol reste sig upp och började packa ihop sina saker för att ta ner fällorna och för att sedan ge sig av.

Rhiannon ser sig fundersamt om på omgivningen och hissar per automatik upp ryggsäcken, trots att det faktiskt inte behövs. Hon ser sig om, varför är gatan så tom? Har hon missat något? Hon kanske bara har tur? Som på given signal hör hon steg, grymtande, morranden, allting som kännetecknar de förbannade liken. Så Rhiannon vänder på kniven så hon ska lyckas få in eventuella stötar först. Rhiannon går långsamt bakåt för att undvika dem. Men nej, de kom därifrån också.
"Du måste skämta." Mumlar hon och trycker sig mot en husvägg i ett försök att undvika dem. Vem vet? Någon kanske gör tillräckligt mycket med ljud för att dra åt sig deras uppmärksamhet. Hon håller sig tyst i skuggorna och ser på de levande döda när de passerar henne. De är för långsamma, kan de inte öka lite? Om de bara försvinner så kan hon sticka sedan.

Ehyy, vänta", ropade mannen efter Jax. Jax hade inte tid att bry sig om mannen, han hade lärt sig vid det här laget att ville man överleva måste man prioritera. Allt vad han kunde sprang han genom skogen. Träden svischade förbi honom i vad som verkade vara en enda brun massa. När han var säker på att han var utom fara saktade Jax ner och lutade sig mot en stam, högt flåsandes. Han såg sig om över axeln, hade den andre mannen följt honom? Osäker på vad han skulle tycka om svaret vände sig Jax om igen och sjönk ner på marken.
Att springa tog en del på krafterna som kunde behövas för att döda, senare. Jax var därför alltid noga med att gå så mycket han kunde istället för att jogga eller springa som han många gånger sett folk göra. Oturligt log var så ofta det gick inte så ofta, slemhögarna var inte så bra på att springa men att sprida sin art var inget problem. Det sved till lite i den långa rispan på armen. Jax svor tyst åt saken och såg ner i blodet, nu blandat med små svarta korn av något slag.

Clove nickade stumt och började packa sina saker, hon hade väl haft ett dumt hopp om att det skulle finnas en bot, eller att allt bara mirakulöst skulle upphöra att allt skulle bli som vanligt.
"Besöker vi staden vet jag dess vägar och ett hus som har det mesta." sa Clove med en ansträngd röst att hålla stadig. Hon drog ett djupt andetag för att åter finna sig själv, samla sig.
"Du har nog rätt." anmärkte Clove sedan, var de döda behövde hon inte längre oroa sig för dem. Men att döda dem, döda sina föräldrar?

"Har du varit där innan?" frågade Carol vänligt, hon misstänkte att Clove hade bott i staden och de människor hon pratade om var föräldrar. Carol var glad över att hon bott nära Atlanta och aldrig skulle behöva återvända dit, att åka till en sådan stor stad var lika med döden. I städerna fanns knappt någon levande, de hade lämnat staden bakom sig, hon var glad för det, trots att det hade förlorat människor längs vägen.
"Tro mig, det är plågsamt att se dem som de är nu" sa hon tröstande "Man hoppas att man skall kunna rädda dem men det kan man inte" sa hon sorgesamt och hissade upp väskan på ryggen och gick för att plocka ner fällorna.

Clove drog på sig sin ryggsäck och nickade.
"Ja, jag föddes där, vårt hus är där och troligen mina föräldrar." sa Clove med ett märkligt tonfall.
"De är dem jag menar, jag var så rädd, jag visste att jag borde ha dödat dem men jag kunde inte, jag bara flydde." sa hon nästan förtvivlat och följde efter Carol då hon tog ihop fällorna. Hon hade tänkt på dem ofta, men kanske det vore bäst att få ett slut på allt?