Prs med Majaluna

När Rolme tar av sig hatten gapar jag, och kan inte yttra ett ord. Ewan har redan sagt allt jag skulle sagt om jag hade talförmågan efter att Rolme sa att han var en... satyr eller vad det var. Men han hade...horn. En kille som såg helt vanlig ut hade horn. Jag tar stöd mot väggen.
"De...du måste ha fejkat hornen" får jag ur mig.
Rolme skakar otåligt på huvudet och ser desperat på mig.
"Ni måste följa med! Det är inte säkert här!"
Jag sneglar på Ewan och höjer ett ögonbryn, ger honom en den-här-killen-är-knäpp-vad-ska-vi-göra? -blick.

Jag skakade på huvudet och skulle just gå in i klassrummet då han snabbt sade:
- Vänta! Jag vände mig om igen och såg på Rolme.
- Vadå? Frågade jag otåligt och blängde på honom. Han tog av sig ena skon och han hade klövar. Jag såg häpet på klöven.
- Ni måste följa med, du såg ju den dr stora varelsen, Ewan! Det är farligt, de kommer efter er. Sade han och var nu tårlögd.
- Okej, visst, jag följder med. Sade jag, men jag trodde honom fortfarande inte. Han såg lättat på mig.
- Tack, tack så jätte mycket! Sade Rolmer. Jag såg på Alice och var tvungen att hålla mig för skratt Rolmer var ju helt knäpp.
- Följer du med? Frågade jag.

"Allvarligt?"
Min röst låter så bitchig när jag säger det att jag blir en aning stolt över mig själv.
"Du.. Tänker följa med en random kille med fejkade horn och klövar? Och vadå stor varelse? Jag fattar inte! Vadå halvblod?"
Tankarna snurrar i mitt huvud. Jag förstår inte.
"Jag vet att det är mycket att ta in" säger Rolme och suckar.
"Men du måste följa med, Alice. Det är allvar. Du och Ewan är i fara, ni kan inte lita på någon här."
"Va??", säger jag och sätter mig på huk för att inte tappa balansen.
"Bara...följ med.", säger Rolme och ser sig oroat omkring.
"De kommer närmare. Jag känner det.", mumlar han, nog mest till sig själv.
"Vad?", nästan skriker jag, "Vad kommer närmare? Vem? Vilka? Varför berättar ingen någonting för mig?"
Nu rinner tårarna längs mina kinder. Alla dessa år av ensamhet och innehållen gråt väller upp.
"Du kommer att få veta när vi är framme" säger Rolme och jag kan inte annat än att nicka, medan jag skälver till av snyftningar.

Alice var ful när hon grät, tänkte jag och skämdes för mina tankar. Rolme började gå, eller snarare kanske galoppera eller något liknande. Han bråkte som en get.
- Fan vad töntig han är. Sade jag åt Alice och skrattade tyst.
- Skynda! Ropade Rolme. Jag började gå slött efter Rolme. Pappa stod vid skolans huvudingång.
- Hej då, Ewan, vi ses. Sade pappa. Jag tittade förvirrat på honom och höjde på ena ögonbrynet.
- Säg inte att det är sant. Det är ett löjligt skämt. Sade jag irriterat.
- Det är sant. Sade pappa.
- Vem är då min mamma!? Skrek jag surt och blängde på pappa. Jag brukade aldrig visa min ilska såhär, det var helt olikt mig.

Jag är halvt medveten om när Ewan skriker till sin pappa. Han vet inte vem som är hans mamma. Jag vet vem min är, för hon är död. Men Ewans pappa säger att all den här skiten är på riktigt. Då är han också galen.
"Alice"
Jag snor runt och sätter gråten i halsen när jag ser pappas ledsna ansikte.
"Pappa...", viskar jag hest.
Han ser mig rakt i ögonen och säger, snabbt och utan att staka sig:
"Therese var inte din mamma."
Mamma... Var inte mamma?
"Va?", säger jag med tjock röst. Ordet var får mig att nästan börja gråta igen
"Therese var inte din mamma.", upprepar pappa, "Therese var en vacker kvinna. Men din mamma..."
Han suckar, som om han var långt borta.
"Din mamma var den vackraste, skönaste av kvinnor. Och hon sa alltid att hon var speciell, och du med. Men hon sa att du inte fick veta det. Inte förrän tecknet kom."
"Tecknet?", säger jag förvirrat.
Pappa nickar mot Rolme.
"När han kom var det dags att berätta, sa din mamma. Berätta att du inte var som andra. Att du måste följa med honom."
Jag ser från pappa till Rolme, till pappa igen. Mamma... Älskade mamma, var bara... Fejk?
"Du har ljugit" säger jag grötigt.
Pappa nickar sorgset.
"I hela mitt liv har du ljugit! Du har använt mamma som ett redskap för att jag skulle.. För att jag.."
Snyftningarna tar över. Jag kan inte kalla "Therese" för annat än mamma. Mamma är fortfarande en mamma för mig, även om hon är död, och vad pappa än säger. Hur många hemliga mammor jag än har, är "Therese" alltid mamma för mig.
"Du måste följa med, älskling.", säger pappa och lägger armarna om mig, vilket får mig att gråta ännu mer. Men jag nickar. Jag måste följa med.

~~

Det blev ju lååångt, känner mig cool

Pappa svalde nervöst.
- Hestia är din mamma (Asså vet inte om hon ens räknas som en gud o.o men big deal.). Sade pappa lugnt och såg på mig. Jag såg på honom att han talade sanning, men det var ju omöjligt. Gudarna bodde ju i himlen eller något.
- Fan vad jag hatar dig, jag vill aldrig mer se dig igen! Skrek jag argt och började gå ut men Rolme tog tag i min arm.
- Släpp mig ditt jävla freak! Skrek jag och slet mig loss. Jag sprang ut genom dörren men hann inte springa långt innan den fladdermus aktiga varelsen som hade varit utanför fönstret i biologi klassen ställde sig framför mig. Den väste och började närma sig mig, men någon kom och stack ett svärd i ryggen på den och snart låg den på marken som sand eller aska eller något liknande.
- Gå tillbaka in. Sade hon som hade dödat 'fladdermusen' bestämt. Jag såg mig skrämt omkring. Flickan hade på sig en rustning, sådan som var avbildad i historia boken, svart tjockt hår och bruna ögon. Jag var frustrerad och visste inte alls hur jag skulle göra. Jag ville inte bli dödad av någon jävla fladdermus direkt, men inte ville jag heller gå in tillbaka till pappa. Jag hatade pappa just då, men jag var nog medveten om att det skulle gå över, fast jag nog nästan aldrig hade varit lika arg förut. Pappa hade ljugit för mig under hela femton år.

Flickan viftade med svärdet framför mitt ansikte så att jag var tvungen att vända om. Jag svor tyst för mig själv och började gå tillbaka. Jag hade lust att springa iväg och rymma. Rymma från pappa och verkligheten, som jag inte trodde att var verklighet.

När Ewan kommer in genom dörren är han åtföljd av en flicka. Jag drar efter andan när jag ser hennes rustning och svärd.
"Vad..." börjar jag och flickan håller upp en hand för att tysta mig.
"Ni måste komma med nu" säger flickan och pekar på Ewan, "han har fått veta vad som kan hända annars."
Jag ser förvirrat på flickan, som böjer sig fram och viskar något till Rolme. Jag vet inte vad hon säger, men Rolme blir vitare i ansiktet för varje ord. Han nickar kort några gånger.
"Vad hände där ute?" viskar jag till Ewan, "Varför är det en skum flicka här och varför är get-eller-vad-han-nu-är-mannen så jävla rädd?"

- Jag har ingen aning. Sade jag. Vart skulle vi ta vägen och för hur lång tid? Vadå för läger?
- Jag kör er. Sade Alices pappa och viftade med bilnyckeln i luften. Jag nickade och följde efter honom till bilen och satte mig i baksätet. Alices pappa saatte sig fram och startade bilen. Fler fladdermus aktiga varelser kom närmare.

"Vad är det där?", skriker jag när jag ser de stora, läskiga, svarta varelserna genom rutan. De kommer närmare och närmare, och ser nästan ut som fladdermöss.
"Vad är de för något?"
~~
(Jag måste skärpa mig...cx)

- Jag vet inte, men de verkar inte gilla oss. Sade jag.. Alices pappa började köra så fort dörrarna hade stängts. Han körde alldeles för hårt.
- Det kan ta en stund innan vi kommer fram. Mumlade han och gasade lite till. Jag suckade och tittade bak på 'fladdermössen'. En del hade börjat flyga, men de var inte riktigt lika sanbba som bilen, men de skulle nog säkert hinna ifatt oss.