Jessica Tonks kommer hitta hit då jag taggar henne

Edward rullade över på sidan igen och stödde sig på sin armbåge för att komma upp lite när de pratade.
"Ja, jag har haft en god natts sömn. Du själv? Jag tog inte för mycket plats, va?" Han skrattade lite och drog åt sig sina kläder, likt Catalina, och tog på sig dem. Han satte kastknivarna och dolkarna i sina skidor, putsade sitt svärd med sina kläder och fäste sedan det bak på sin klädnad.

[Nuuu ska jag logga ut. Godnatt :3]

Catalina nickade sakta och tog fram lite av resterna från gårdagens middag, riset och köttet. "Jag har sovit väldigt bra, och det blev lagom med plats" log hon och åt snabbt lite. Hon tog sedan sin pilbåge och öppnade dörren ut. Det var en fin dag, solen lyste och det var dagg i träden. "Vad ska du göra nu då?" undrade hon sen, plötsligt mindre glad. Skulle han gå? Eller söka efter Observatoriet? Hon ville inte någon del. För om det var det senare visste hon inte vad hon skulle göra, hon kunde inte döda honom nu, men hon kunde inte heller låta Observatoriet hittas.

(Godnatt! x))

Edward tog ett stycke kött i handen och tuggade loss bitar som han svalde.
"Utforska ön, kanske", sa han med en axelryckning, utan att se på henne, "Om det är okej?"
Han låtsades vara väldigt intresserad av att rätta till sina kläder för att ha en anledning till att inte se henne i ögonen. Han hade räknat ut att det var Observatoriet hon vaktade, vad annars? Och hon borde ha räknat ut att han var efter det... om inte än, så snart.

Catalina suckade omärkligt. Hon visste att han sökte Observatoriet, vad annars? Hon ville inte döda honom, inte få iväg honom...
"Jag vet att du söker Observatoriet, det är det jag vaktar" sa hon efter en stund och såg upp på honom. "Men du kommer aldrig hitta det, och om du mot all förmodan hittar det skulle du aldrig lyckas använda det". Hon tog ett steg närmare honom. "Jag vet vart det är och hur man använder det, men den hemligheten tar jag med mig i graven". Man behövde något för att hitta och komma in i Observatoriet, en slags nyckel även om det inte såg ut som det.
Catalina suckade lätt. "Många har försökt hitta det, och mina föräldrar dödades av några som ville hitta det, så kanske jag slutar med".

Edward lyssnade noga till det Catalina sa, och efter ett tag log han lite mot henne.
"Jag ska inte använda Observatoriet", sa han ärligt, för det hade han inte tänkt göra heller. Det var fortfarande pengarna han var ute efter. Men leendet han bar bleknade, han suckade lätt och försökte se så övertygande ut som möjligt. "Jag vet inte hur jag ska bevisa det för dig, men jag lovar och svär att jag aldrig kommer använda det."

Catalina såg misstroget på honom. Ville han inte använda det? Han lät ärlig men hon kunde ju inte bara ge sig för det. Många hade låtit ärliga under åren. "Kommer du inte?" sa hon tillslut. Hon hängde sin båge på ryggen. "Så du söker inte efter det?" sa hon sen misstänksamt.
Men hon började gå mot dörren för att ta sig ner. "Ja du...Försök bevisa det...". Hon klättrade ner och var snart på marken. Hon hade inget att göra i stugan, hon skulle ut hon med.

Edward gick ut ur stugan och stängde varsamt dörren bakom sig. Han lutade sig lite över kanten för att se på Catalina när han talade:
"Jag kommer aldrig använda Observatoriet, men jag letar efter det - det kan jag inte förneka", han började också klättra ner för repstegen och när han väl var nere på marken fortsatte han, "Men jag söker efter Observatoriet då jag vill göra efterforskningar om det. Observatoriet beskrivs som en myt där jag kommer ifrån, det är inte många som tror på att det faktiskt existerar! Därför blev jag väldigt glad när du berättade att det finns."

Catalina såg på honom, hon var faktiskt oerhört lättad att han inte letade efter det, hon ville inte behöva döda honom, inte nu. Han hade varit så vänlig mot henne, och kvällen innan hade nog varit den trevligaste i hennes liv.
"Om du får min tillit och jag verkligen tror på dig" började hon och såg upp på honom. "Så kanske jag visar det för dig". Hon skulle ge honom chanser att visa sig trovärdig.
Hon började gå genom djungeln, för att jaga och se om hon hittade något.

(Han kanske försöker med allt han har att förtjäna hennes tilltro nu för att hitta Observatoriet xD)

Edward visste att han skulle göra allt i sin makt för att skapa denna tillit som Catalina pratade om.
"Tack, Catalina", sa han, och han menade det verkligen. Försiktigt började han gå efter henne, med noga koll omkring sig. Han undrade om vargarna hon berättat om innan var samma som de han mött innan - aggresiva om man skrämde dem eller kom för nära, men annars rätt skygga - eller var de annorlunda? Mer orädda för att gå till anfall, kanske?
Symboler av olika slag nådde hans synfält och han stannade intill trädet som de var inristade i. Han kunde inte tyda tecknen, men han var rätt säker på att det var ett språk. Ett utdött språk, som bara ett fåtal fortfarande kunde tyda.
"Har du skrivit det här?" frågade han, men misstänkte att det kanske var hennes far eller morföräldrar.

Catalina gick med lätta steg genom träd, växter och allt annat. Det flög upp fåglar från en del träd, och man kunde skymta någon liten gnagare här och där. Men inga större djur, de var för skygga just nu.
Då Edward stannat upp och frågade om symbolerna vände hon sig om och log lätt. Rörde med fingrarna över inristningarna. "Inte allt, lite, om du ser dig omkring finns symbolerna lite överallt, en del är tiotals år gamla, det är alviska". Hon läste upp det som stod, hon kunde alviska, hennes föräldrar hade lärt henne det.
"Min släkt var allver, fullblodsalver, men det har blandats nu och jag är bara en sjättedelsalv". Men det märktes ändå, hennes öron var faktiskt lite spetsigare än en vanlig människas och hennes utseende liknade alvernas lite med.