Magic hunters (Prs)

Alayne kan inte hjälpa att le emot Jonathan och Anneli innan leendet på hennes läppar dör. Hon såg männens blickar och vad var det Jonathan menade? Saer verkade tidigare på något sätt kunna kontrollera hennes ilskna reaktion, få hennes puls att sakta ned.
”Det finns ett ställe ute i skogen där folk som ni, som oss lever”, säger Saer med sin rossliga röst. Alayne rycker till vid hans ord.
”Som oss?” säger hon frågande även ifall hon misstänker sig veta svaret.

[Jag trodde att de redan var där...]

"Kan ni ta oss dit?" frågar Anneli och reser sig upp.
Jonathan reser sig också och vänder sig mot henne.
"Vi reser i gryningen." förklarar han och börjar gå mot de tre tälten. "Natten närmar sig. Sov nu, ni måste vara trötta."
Anneli känner sig lättad över att få tillstånd till att stänga in sig i sitt tält och sova och gjorde snabbt som hon blev tillsagd.
"Vi reser i gryningen!" väste Saer. "Om ni inte är vakna och redo då reser vi utan er."

Alayne känner att allt går för snabbt. Hon vill skrika åt dem att stanna och ta en sak i taget men innan hon hinner ser hon hur Anneli försvinner och likaså Jonathan. Själv blir hon kvar med Saer och hon önskar genast att de andra två också var där men så var inte fallet. Alanye tränger bort in rädsla och försöker att vara samma unga kvinna som hon varit i staden. Samma som flörtade med soldaterna. Självsäker och helt orädd.
”Och om jag inte vill dit?” säger hon frågande med en viss tvekan. Hon hade tänkt att säga vi men hon tillhörde ingen vi. Anneli och Jonathan kunde göra som de ville. De var egna personer med egna önskningar.
Saer svarar inte först utan matar istället elden med några pinnar innan han kastar en blick emot tälten och tar fram en kniv ur stöveln.
”Ingen kommer hindra dig. Du är ingen fånge”, säger han och börjar rensa sina naglar med den vassa, smala spetsen.
Alayne känner sig själv ilskna till igen och höjer på ena ögonbrynet.
”Jasså, inte?” Hon drar lite tafatt i kläderna som något satt på henne och ger honom en menande blick. Hon saknar sina egna. Vad hade de gjort med dem?
”Men”, fortsätter han som om hon aldrig sagt något, ”Vart har du att ta vägen? Du är märkt. Du är en simpel tjuv och ifall någon får reda på vad du är bränns du.”
Alayne ryser. Hon vet att det han säger stämmer men hon hade klarat sig själv så här länge.
Saer slutar fiffla med kniven, kastar ännu en blick emot tälten innan han drar fram en bit bröd ifrån ett ränsle som ligger jämte honom och kastar det till henne.

Solen börjar försvinna nedför himmelen men Alayne går inte tillbaka till tältet. Hon skulle i vilket fall inte kunna sova. Inte nu och dessutom dunkar hennes arm något fruktansvärt. Luften blev svalare och knotten börjar leta sig fram. Alayne suckar. Hon avskyr knott. Bara hon haft sina saker skulle hon kunna göra en rökelse som höll dem borta.
”Vad gjorde ni med mina grejer?” frågar hon Saer som inte lämnat elden likt henne själv.
”Vi gjorde oss av med dem.” säger han lätt och Alayne ser irriterat på honom. Det skulle bli en lång natt.

Anneli ligger på sin lövbädd och stirrar upp i tälttaket. Det har varit en lång dag och hon är väldigt trött, men hon kan inte sova. Hon framkallar en eldsflamma och stirrar in i den lilla lågan. Det är så tyst att hon kan höra Alaynes och Saers diskussion utanför. Hon klagar över hennes försvunna saker. Han säger att de har gjort sig av med dem. Anneli bryr sig inte om de nya kläderna. De gamla gav henne bara gamla, hemska minnen. Det var skönt att de var borta. Hennes ryggsäck hade hon förlorat tidigare. Hon hade också blivit avtvättad medans hon var avsvimmad. Hon hoppas att det inte ska avslöja hennes riktiga identitet.

Efter en lång natt av hemska mardrömmar steg solen åter upp bakom bergen och Anneli vaknade av solljuset. En brödlimpa och ett äpple ligger vid fotändan av hennes säng. Hon glufsar utsvulten i sig brödet och med äpplet i handen springer hon ut till de andra. Saer och Jonathan står under ett stort träd med två hästar.
"Det är långt dit. Färden blir med häst." förklarar Saer.

Alayne hade tillslut somnat till och låg eller satt upp intill elden då hon vaknade av Saers röst. Hon såg de två hästarna, männen och Anneli innan hon kastade en skeptisk blick på tälten som fortfarande stod upp. Alla såg ut att vara redo, eller ryggsäckar var packade.
Alaynes arm bultade värre än gårdagen och mödosamt tog hon sig upp på fötter. Väl framme hos dem kände hela hon sig svag även om hon vägrade att säga något, bet hon ihop tänderna, envis som hon var. Innan hon ställt den kritiska frågan om varför de inte packat ned tälten.
”Vi ska”, sade Jonathan och gav henne en blick. Alayne mötte den men slog snabbt undan blick i skam. Hörde han tankar, var det de de alla menat förgående kväll? Utan ännu ett ord försvann han och tog ned tälten. Matrialet gömdes i en i håligstam, troligtvis till nästa man eller kvinna som letade efter ett skydd.
Alayne såg mellan de två hästarna och de andra. Det fanns endast två hästar och tanken på att sitta så tätt med en främling fick henne att rysa. Ovillig kroppskontakt, som inte var på hennes villkor var något hon avskydde dessutom…
”Jag kan inte rida”, sade Alayne och tittade bort ifrån dem. Om sanningen skulle fram så skrämde hästarna henne. Hon hade aldrig ägt ett riddjur, förutom en gammal mula som varit hennes mormors. Den hade blivit beslagtagen vid hennes mormors bränning eller som hon gillade att se på det, sin mormors mord.

Saer fäster några väskor vid sadlarna och kollar upp.
"Du behöver inte rida. Du kan sitta bakom mig." svarar han Alayne. "Anneli, du sitter bakom Jonathan."
Anneli rycker till.
"Hur vet du mitt namn?" stammar hon fram.
"Jonathan har berättat det för mig." svarar han lugnt.
"Har berättat vad?"
Jonathan har kommit tillbaka och hoppar vigt upp på hästen.
"Flickans namn." svarar Saer och lyfter upp Anneli bakom Jonathan. "Ers nåd konungen efterlyser dig och bjuder på en stor summa guldmynt till den som finner dig. Hur kommer det sig?"
Han ler stelt mot henne och betraktar henne uppifrån och ner. Anneli sväljer en stor klump i halsen och hennes hjärta börjar bulta snabbare och snabbare. Det var det här hon var rädd för. Hon försöker att tänka på helt andra saker för att förvirra Jonathan och försöker samtidigt komma på en bra förklaring.
"Jag..." börjar hon sakta. "Jag är..."
Orden vill inte komma ut. Jonathan litar hon på nu, men inte Saer...
"Jag är tyrannens dotter." säger hon snabbt, fast ångrar det genast när hon möter Saers intresserande blick. Tystnaden bryter ut.
"Kalla aldrig Ers majestät konungen tyrannen igen!" väser Saer tillslut. "Förstått!?"
Han muttrar för sig själv medans han lyfter upp Alayne på sin häst och hoppar upp framför henne.

[Jag hoppas att de sista inte var pp...]

Alaynes rumpa värkte. Hon kunde inte riktigt finna hästens takt och skumpade med i traven. Alla gjorde ont även om Saer hade berättat för henne att krama åt med benen runt hästens sidor. I början hade hon försökt men efter en kort stund hade hennes innerlår börjat göra ont även dem. Dessutom fick hennes brutna arm henne att bita sig själv i kinden hårt för att inte skrika ut vid varje steg hästen tog. Alayne avskydde att rida, det var vad slutsatsen var av upplevelsen. Det enda som distraherade henne ifrån alla smärtor hon kände där hon klängde sig fast runt Saers midja med sin enda fungerande arm var vad Anneli sagt. Vem hon var. Ett hat hade börjat växa i henne, hatet till Kungen som var den som stod skyldig till så mångas död, även ifall det inte var han som svingade yxan. De som gjorde det var också skyldiga i Alaynes ögon. Alla hade de ett val. Men sedan sakta men säkert så hade hennes hat börjat ebba ut. Anneli var inte sin far precis som Alayne själv inte varit sin mormor, hennes mormor hade varit så mycket mer än vad Alayne var så kanske var Anneli mycket mer än sin far.
Saers kropp var hård emot hennes, men på något sätt skumpade han inte lika mycket som henne, utan lyckades följa med hästens rörelser. Han hade inte sagt ett ord till henne sedan han grabbat tag i henne, vilket hade skrämt Alayne fruktansvärt och svingat upp henne på hästen. Men Alayne kunde nästan höra mannens tankar. Hur han förbrillt försökte komma på varför de inte borde avslöja Anneli eller runt utav döda henne för att hämnas. Alayne var rädd för den unga kvinnans skull.

Alaynes tankar avbröts då hon hörde och såg hur ett större läger än vad hon hade kunnat föreställa sig uppenbarande sig i skogen under lövträden. Hon kunde se nyfikna blickar på dem ifrån några av de som de passerade men också ilskna, frågande och runt utav glada.
”Vad är det här?” frågade Alayne och förvånades över hur svag hon lät. Smärtan tog sitt på Alayne och efter ridturen kände hon sig rysligt trött även om den inte varat särskilt länge. Hon förväntade sig inget svar men Saer som var den enda som hörde hennes ord svarade.
”Ett ställe där vi kan vara de vi är och inte behöver gömma våra förmågor eller vara rädda för att bli avrättade.” Hans röst var ansträngd. Alayne kunde höra avskyn i hans röst emot att det var så som det var.

[Tja, jag hade tolkat det som det men men. C: ]

[Sorry! XD]

Anneli kramar hårt om Jonathan när de galopperar genom skogen. De ilskna blickarna som Jonathan och Saer utbyter skrämmer henne. Hon förstår att de tankepratar om henne och hennes avslöjande.

Efter en timmes ridande kommer de ut i en stor glänta där ett läger är uppbyggt. Överallt trängs män, kvinnor, barn och boskap. Tre barn springer fram till de nyanlända för att kolla på hästarna. Jonathan hoppar av och hjälper Anneli att komma av. En kvinna kommer fram till dem och ojar sig när hon ser Annelis ärr i ansiktet.
"Det här är Yoana." förklarar Jonathan. "Hennes kraft är att hela."
"Ridit länge?" frågar Yoana knarrande medans hon lägger sin handflata mot Annelis panna. Direkt känner hon hur hennes huvud fylls med värme.
"Ärr borta nu." förklarar Yoana och skrockar åt Annelis förvånade min.
Jonathan förklarar för Yoana på ett språk Anneli inte förstår att de har ridit sedan soluppgången och Yoana ojar sig igen.
"Trött?" frågar hon och ler vänligt mot Anneli. Hon kan se att hon saknar några tänder. Hon nickar och Yoana pekar mot ett tält.
"Vila nu. Jobba sen."
Anneli ser undrande på Jonathan och han skrattar.
"Du trodde väl inte att ni får bo här alldeles gratis? När du vaknar ska jag berätta vad som behöver göras och du kan välja vad du vill jobba med."

Alayne satt fortfarande till häst med Saer framför sig och betraktade kvinnan, Yoana och händelsen med Anneli. Hon tappade hakan när hon såg hur ärret i Annelis ansikte försvann men kom på sig själv och stängde munnen så hårt att hon åter igen bet sig själv i sin blödande kind.
Alayne såg hur Jonathan tog med sig Anneli och hoppades för Annelis skull att Jonathan var beredd på att försvara henne, vilket han varit i värdshuset emot de som skulle vilja göra henne illa då det kom ut vem hon var. Fast Anneli var inte hjälplös, påminde hon sig själv och släppte sin oro för den unga kvinnan då Saer smidigt lät sitt ena ben fara över hästens huvud och landade smidigt på marken.
Alayne såg fortfarande efter Jonathan och Anneli då Saer tog tag henne runt midjan och hjälpte hennes ned. Hade Jonathan varit här innan? Hon hade trott att han endast var en värdinnas son som hade en talang men det verkade som han hade varit här innan.

”Rör mig inte”, fräste hon till Saer, rösten fortfarande sådär löjligt svag. Hon svettades och dunkandet i armen hade tilltagit ytterligare. Benen under Alayne var svaga och hon skämdes över att Saer var tvungen att stödja henne för att hon skulle kunna stå upp. Utan det stödet hade hon fallit till marken som en docka, eller något annat hjälplöst föremål.
Saer flinade endast emot henne, som om han visste tankarna som flugit genom hennes huvud och åter igen kände Alayne den där lugnande känslan. Precis som i tältet då han kommit in till henne och hennes ilska, som hon var säker på att leendet borde öka flagnade istället. Åter igen kunde Alayne känna sin puls sakta ned till normalt.
”Sluta med det där”, sade Yoana och till Alaynes förvåning gav Saer en giftig blick. Alayne hade förväntat sig att hon var den som skulle fått den där giftiga blicken.
”Ta du hand om Alayne här”, sade Saer och överlät Yoana hjälpa mig att stå upp medan han själv började gå in emot lägrets hjärta. ”Jag har något att berätta för våra kära ledare.” Det sista sade han med ett självbelåtet leende.
Yoana sade inget till Alayne utan började fösa henne till ett annat tält än det som Anneli blivit tagen till av Jonathan. Inte förrän de tagit sig in i ett som luktade av välbekanta örter tog hon till orda.
”Lille vän”, sade hon vilket fick Alayne att rycka till. Det var vad hennes mormor brukat kalla henne då hon varit sjuk eller skadad. Yoana låtsades inte om att märka Alaynes reaktion och hjälpte henne ned på en bädd. ”att fixa din arm skulle vara väldigt ansträngande för mig och eftersom jag har fler saker att göra än att få en bruten arm att läka så kommer jag ta energin av dig. Vilket kommer att göra dig väldigt trött och därför kommer du att sova en stund.”
Alayne försökte protestera men inte ett ord kom över hennes läppar då hon öppnade sin mun. Istället hyssade kvinnan henne och tryckte henne varsamt ned i bädden. Sedan kände Alayne hur något drog energi ifrån henne. Först försökte hon kämpa emot men hon var alldeles för trött och gled sakta in i en djup sömn.

[Gör inget. Hoppas jag inte missade dig nu, såg att du var inloggad, i vilket fall nyss. C: ]

[Hade tänkt mig att Yoana inte kunde språket så bra... Kanske skulle ha förklarat det tidigare... XD]

Anneli vaknar av att någon kittlar henne i ansiktet med ett strå. Hon rynkar på näsan och när hon öppnar ögonen möter hon Jonathans bruna blick.
"Du är söt när du sover." flinar han, medans hon sakta avancerar till sittande ställning, stödjandes på sin högra arm. Hon vill säga något tillbaka, men hennes ögonlock faller ihop igen.

När hon vaknar för andra gången står Jonathan i dörröppningen.
"Yoana använde din energi för att hela dina sår." förklarar han. "Din vän, Alayne, fick en större dos. Bruten arm."
Sen kommer frågan som Anneli har försökt att inte grubbla så mycket över:
"Varför dödade han inte dig? Din far menar jag..."
"Jag är hans dotter..." svarar hon lugnt. "Man kan väl inte döda sin egen dotter, även fast hon har krafter, eller hur?"
"Jag vet inte jag..."
Han går fram till hennes bädd och sätter sig ner.
"Slottbranden för åtta år sen var ingen slump, eller hur? Det var du..."
Anneli nickar.
"Och det kraftiga regnet... och stormen... och överväxten..."
"Min uppväxt var inte den gladaste om man säger så." avbryter hon irriterat. "Du sa någonting om jobb." säger hon sen för att byta samtalsämne. Jonathan nickar.
"Du kan vara jägare, fiskare, odlare... Ja, tusen olika jobb. Det är bara att välja."