Hunger Games

Signe betraktade henne, Zoe var en duktig bågskytt och den enda som Joar visat tilltro till. Joar var en känslig kille visade vilka han gillade och inte och tydligen hade Zoe hamnat där. Signe tränar i självförsvar med en av instruktörerna, hur hon ska döda folk helt enkelt. Signe hade styrkan, brutal styrka, men att döda? Skulle hon klara det? Skulle det vara som att döda djur?

Efter att ha skjutit några pilat började Zoe få in tekniken för att pilarna skulle träffa piltavlan hårdare, och efter ännu fler pilar sköt Zoe som en helt okej van skytt. En karriärist ställde sig bredvid henne och sköt med enkelhet en pil mot sin egna tavla. Den träffade målet hårt, karriäristen tittade nedlåtande på Zoe och gick iväg. Även om pilen karriäristen hade skjutit hårdare än Zoe var hennes sikte lågt ifrån lika bra som Zoes.
Medan Zoe sköt sneglade hon då och då mot Signe. Hon undrade om hennes skjutande var tillräckligt bra för att Signe skulle fundera på en allians.

Dagens träning börjar gå mot sitt slut och Signe går för att hämta Joar på vägen dit knackar hon Zoe på axeln och nickar åt överlevnadstationerna där endast Joar var.
"Jag vill prata med dig." sa Signe vänligt. Den rösten använde hon här bara till Joar och nu Zoe.

När träningen var slut var Zoe ganska nöjd med den uppenbara förbättringen. Hon hoppades hon kunde prestera lika bra under pressen i spelen.
Hon vände sig om när hon kände knacken på axeln, och blev glad över att se Signe.
"Okej." Zoe antog att Signe ville att de skulle gå till Joar och prata. Hon lade tillbaks pilbågen där hon hade tagit de ifrån.
I ögonvrån såg hon hur Will tittade på henne och Signe. Så länge han höll sitt avstånd hade Zoe inget problem med det.

Då de kom till Joar hukade sig Signe vid honom och visar Zoe att göra likadant och låtsas titta på Joars knutar.
"Du skjuter bra, vill du får du slå dig ihop med oss." sa Signe med nickning och Joar, utan honom gjorde hon inget, även om han skulle minska hennes chanser.

Zoe kände kände en våg av lättnad medan hon kollade på Joars knutar.
"Gärna" svarade Zoe och log svagt. Hon kunde inte längre föreställa sig att personen framför henne skulle dö, inte här, inte i spelen. Det verkade omöjligt. De var ju helt levande fullt funktionella människor. Skulle de ta sina sista andetag snart? Knappast, Zoe kunde inte föreställa sig det. Antagligen var det bra för henne att tänka så, så hon inte skulle behöva oroa sig för att börja bry sig om folk, för ögonblicket.

"Gör du det får du Joar på köpet. Om han dör, vill jag att det ska vara så smärtfritt som möjligt. Han får inte lida, hellre sätta kniven i honom." viskade Signe lågt i flickans öra så inte Joar skulle höra och hennes ögon såg sorgsna på honom. Sedan ställde hon sig upp.
"Då säger vi så, kom Joar." sa hon och pojken tog tryggt hennes hand.

Zoe nickade förstående. Hon hoppades verkligen inte det ingick i hennes arbete att döda Joar, det skulle hon antagligen inte klara. Hon skulle föredra att låta någon annan döda Joar, en fiende, även om det skulle vara en mer smärtsam död. Just nu skulle Zoe antagligen föredra det, heller än att bli förrådd av sina allierade.
Zoe vinkade ett svagt hejdå åt Signe och Joar medan hon själv motvilligt gick mot Will. Det var orättvist att antagligen ingen annan hade en lika jobbig distriktspartner som Zoe.

"Jag menar inte att någon av oss ska döda honom, utan skydda. Men händer det att han dödas av någon och lider, gör slut på hans lidande." sa Signe avsked och hon Joar tog sig till hissen för att få mat hos sig. Joar vinkar som avsked till Zoe innan dörrarna stängs om dem.

Zoe nickade igen. Hon visste inte om hon skulle klara av att döda någon i ett sådant läge heller. Hon fortsatte att vinka tills hissdörren stängdes.
Will kom fram till Zoe
"Ska vi gå tillbaks till lägenheten?" frågade han. Zoe nickade oentusiastiskt. De började gå mot hissen. Hela vägen upp frågade Will Zoe om Joar och Signe. Det var tydligt att han ville vara med om det fanns en allians. Zoe svarade inte på frågorna. Will kunde drömma om att vara i lag med Zoe, Signe och Joar, det fick han så klart inte. Zoe hade sett honom öva på svärd under träningen. Han var så nära värdelös man någonsin kunde komma, och ändå såg han stolt.