För landet Uilá

"jag menar. Någon kan förgiffta maten" Hon såg sig om och såg sin mors tron och bet sig i läppen.
"Far jag vill inte släppa din hand." Hon höll den i sin. "Du verkar vara så breklig"

"Äh, jag litar på dem, deras familjer har jobbat för min i flera generationer", sa kungen lätt.
"Dödar de mig så dör de själva för att deras familjer har en förbannelse som gör att ifall de skadar en familjemedlem i vårt släkte så dör de själva", sa kungen leendes.

Hon såg på honom och kramade hans lätt.
"Berätta om mamma" Hon såg ledsen ut. "Inget sorgligt snälla." Hon sträckte sig och smekte hans märke

"Din mamma var mycket älskad av folket i staden och till och med utanför, förutom det sista så visste jag inte att ens någon hade något emot henne, hon var en av de snällaste i världen", sa kungen.

Hon lade en hand mot han axel och såg på honom.
"Men varför dog inte de då? Altså tjuvarna?" Hon såg oroad ut. "Nej jag vill inte veta." Hon såg bort och såg sig om.
"kan jag sitta någonstans?"

"De hann fly, och jag kan tro att de människor du vuxit upp med är de som dödat din mamma", sa kungen.
"Sätt dig på din mors tron, den är din nu"!

Sedan kom en vagn in som var full av mat. Tjänarna förde nervöst vagnen mot prinsessan.

Hon släppte taget om hans hand och satte sig på den och hon såg olustig t.
"Men betyder det inte att vi är gifta? Dotter och far?" Hon lägger huvudet på sned."

"Nej, såklart inte! Men medan vi väntar på att din tron ska byggas så får du sitta där", sa kungen. Där det är understruket ska kungen ha sett med en arg och otålig blick åt sina tjänare.

"Men kommer jag bli bortgift?" Hon såg på honom och lade huvudet på sned och fingrade på tronen. "Kommer jag få en läärare?"

"Såklart inte, det viktigaste är att du ska tycka om att bo här, du väljer själv om du vill gifta dig eller inte", sa kungen.