En Taggsvans' värsta mardröm

Gaah love it ♥

SÅÅ BRAA!!

Tack för era fina kommentarer! dom uppmuntrar mig så mycket. Ni är så snälla♥

Men...

...Jag är bortrest under lovet som kommer. Och jag tror att det inte finns internetmottagning där Så det kommer antagligen inte bli ett kapitel under veckan (Men om det finns så strunt i allt jag skriver nu för då lägger jag upp ett). Men så snar jag kommer hem igen så kommer ett!!
Ha ett glatt påsklov!!♥♥

^den som väntar på något gott väntar aldrig för länge ^^
Glad påsk ♥

Ingen fara, Black forest!
Fokusera på att ha kul på påsklovet, vi finns kvar här och väntar på nya kapitel när lovveckan är slut
Glad påsk!

Hej hej nu kommer nästa kapitel...(förlåt om det tog tid)... jo jag tänkte varna er för att i detta kapitel kommer jag att skriva inte bara om Sam, utan ett tillfälle då hon inte är med. Men jag har gjort en markering där så ni borde nog fatta när det händer som vanligt hoppas jag att ni gillar det ♥

Kapitel 7 Rutingenomgången


Sam vaknade på lördagsmorgonen med ett stort leende. Det var första gången på några år som Sam hade klarat av en hel skolvecka utan att ha önskat att hon aldrig hade kommit till skolan. Hon hade vänner som hon kände att hon kunde lite på och hon mådde bra! Sam satte sig upp i sängen och drog undan hänget. Hermione hade tydligen också just vaknat för hon satt på sängkanten och satte på sig sina strumpor medans hennes katt, Krumben, satt och spann bredvid henne.
”God morgon, Hermione.” gäspade Sam. Hermione log tillbaka (tydligen för trött att svara). Sam ställde sig upp och började byta kläder. När båda var klara gick de ut ur sov salen för att gå ner till frukosten. I uppehållsrummet såg Sam att Harry och Ron just var på väg ut genom porträtthålet.
”Vänta!” ropade Hermione efter dem och båda sprang efter. ”God morgon på er. På väg ner till frukosten?” Ron vände sig mot Hermione och nickade. Han gäspade stort. Harry såg minst lika trött ut som Ron.

”Vad är klockan?” frågade Ron dumt när dem hade satt sig ner vid gryffindorbordet. ”Sju, åtta?”
”Halv tio.” sa Hermione och tittade på Ron med en misstrogen blick.
”Så varför känns det som om klockan är sju?” sa han halvt sovande.
”Inte vet jag. Kanske för att du gick å la dig så sent igår och gick igenom professor Moodys lektion igen! Du vet den där lektionen som du lyssnade på, om de tre oförlåtliga förbannelserna.” sa Hermione samtidigt som hon hällde upp filmjölk i en skål. Professor Moody hade haft en väldigt intressant lektion om tre förbannelser som var förbjudna att använda. Imperiusförbannelsen, som gjorde så att man kunde få vemsomhelst att göra vad man ville att personen skulle göra, Crucatusförbannelsen, som torterade personen man använde den på, och den dödande förbannelsen Avada Kedavra. En mycket lärorik lektion som skrämde vettet ur halva klassen.
”Du. Klockan var bara… tolv när vi gick och la oss.” sa Ron som säkert skulle kunna lägga sin hand i det kokheta teet utan att märka något.
”Klockan var tolv när jag och Sam gick och la oss. Ni gick och la er typ ett, för jag hörde hur du, Harry, Fred, George och Lee diskuterade om Moodys lektion och hur han förvandlade Malfoy till en iller!” Ron gjorde en konstig grimas åt henne men hon struntade i honom för att en uggla landade mitt framför Sam. Det var en stor tornuggla som hade ett brev i näbben. Sam tog brevet försiktigt och öppnade det. Hon kände väl igen det brevpappret. Ett sådant brev hade hon fått flera gånger i sitt liv. Ett brev som alltid fick hennes mage att knyta sig, precis som nu. Hon tog ett djupt andetag och drog ut pappret. Hon vecklade upp det och började läsa.

Goddag Samantha Archer! Det är nu dags för ditt vanliga rutingenomgångsbesök här hos oss på Sankt Mungos Sjukhus. Vi ber dig att infinna dig på sjukhuset 14:45 på andra våningen, sjunde dörren till höger rum 28. Botare Maalvin Weber kommer att genomsöka dig.
Du skall ta S.M.S tåg(Sankt Mungos Sjukhuståg) från Hogsmead 14:05. Vi har skickat en kopia av detta brev till din biträdande rektor Minerva McGonagall.
Ha en trevlig dag! Botare T. Cornwell

Magen på Sam knöt sig ännu hårdare. Vad skulle hon säga till sina vänner?
”Vad står det?” frågade Harry.
”Å… äh, inget speciellt. Mamma som skrev att jag ska skriva till henne.” svarade Sam och drog undan brevet från Ron som försökte snappa åt sig det. Hon tittade på lärarbordet och tittade på professor McGonagall. Hon tittade tillbaka på henne. Sam tittade sorgset ner på sin tallrik.
”Så vad ska vi hitta på idag da?” frågade hon för att kunna komma på ett sätt att fly från sina vänner utan att dem skulle märka något.

Sam tyckte att timmarna flög förbi. Från att just varit halv tio till att klockan var halv två. Sam satt i gryffindorsuppehållsrum och tänkte så det knakade i huvudet på henne. Hur skulle hon försvinna utan att någon skulle märka det? Harry, Ron och hon själv satt med spådomskonstläxan och Hermione var inte där. Krumben hoppade smidigt upp i stolen bredvid Sam och granskade henne. Hon fick en otrevlig känsla av att Krumben kunde känna doften av hennes nervositet. Hon tittade på klockan igen. ”Fem överhalv två… jag måste gå nu!” tänkte Sam och började känna hur hennes oro kom flygande över henne som ett åskväder. Varken Harry eller Ron såg att Sam inte gjorde sin läxa. Men Krumben satt fortfarande och stirrade på henne med en lugn blick, som om han väntade på att hon skulle sprick av oro.
”Öh… Jag måste gå till biblioteket.” sa Sam med en lite för hög röst. Ron hade hoppat till av den och Harry var nära på att tappa sitt pergament.
”Ok, men när du ändå är där, kan se om du hittar någon katastrof som jag kan använda i läxan… typ som att en krokodil skulle komma och bita av mig handen eller nått?” frågade Ron och åter gick till att planera sin framtid. Sam sprang in i sovsalen lämnade sina böcker och gick ut igen. Hennes nästa problem var att hitta professor McGonagall. Sam började gå ner för trapporna och hoppades innerligt att hon inte skulle träffa Hermione eller någon annan hon kände. När hon var längst ner hörde hon två röster. Det var professor Dumbledore och professor McGonagall som stod och pratade vid ingången. Sam gick försiktigt till dem. Det kändes som om hennes steg ekade i hela slottet när hon gick fram.
”Aah, där är du ju. Vi blev lite oroliga att du inte skulle komma.” sa professor Dumbledore med en mjuk röst. ”Det ska väl bli trevligt att få lämna skolan i några timmar intressant?” Sam försökte le, men det gick inte. Hon avskydde verkligen att gå till botarna. Dem gjorde alltid massa saker som irriterade henne sjukt mycket. Alla tre började vandra ner mot tågstationen som Sam hade kommit från. Sam stirrade hela tiden ner på marken medans de båda professorerna pratade med varandra.
”Jaha. Då är vi framme, och klockan är 14:01 nu, fyra minuter tills tåget avgår.” sa Dumbledore. Sam tyckte att han inte var som de andra rektorerna som hon hade träffat. Dumbledore var mycket snällare och roligare. Dem stod framför ett vitt tåg med två röda sträck längst med hela tåget. Bokstäverna S.M.S var inristade med röd färg på sidan av tåget.
”Du kommer komma tillbaka med tåget som anländer hit 17:15. Hoppas det går bra för dig och ha en trevlig resa.” sa professor McGonagall. Hon var inte lika sträng nu som hon brukade vara. Sam log och nickade. Tågets dörrar öppnades. Den stora klockan på perrongen visade 14:04. Sam gick på tåget och satte sig på första bästa plats och det var inte svårt, för det satt bara en gammal häxa som halv sov och två trollkarlar, med armarna fast i varandra, i hennes vagn. Sam hörde hur dörrarna stängdes och kände hur tåget började rulla. Tåget var vitt och inte alls lika färgglad som Hogwarts expressen. En positiv sak med det här tåget var att sätena var mycket mjukare.

Att gå genom korridoren och räkna sju dörrar var inte den roligaste känslan i världen. Det var faktiskt något som fick Sam att vilja slita av huvudet på någon. Hon avskydde verkligen att gå dess besök. Hon öppnade den sjunde dörren till höger och gick in. Hon stod i ett litet rum som hade en till dörr med en skylt där det stod ”gå in”. Hon öppnade den och gick in. Nästa rum hon hamnade i var helt tomt. Bortsett från dörren hon hade kommit från. Hon såg sig omkring. Det var instängt. Hon ville ut igen. Sam vände sig mot dörren och tryckte på. Den gick inte upp. Hon försökte igen, med samma resultat. Sam tog fram sin stav. Men med ett ryck flög den ur hennes hand och sögs in i väggen.
”Men vad fan! Släpp ut mig!” skrek hon rakt ut i rummet. Hon visste vad dem höll på med. Dem försökte se hur hon klarade av pressen att vara instängd i ett rum som var alldeles vitt och vad hennes lilla problem skulle ha för effekt på henne. Sam började banka på väggarna och började skrika. Hon ville inte vara här. Hon var rädd för att tappa kontrollen och då skulle alla vara i fara.
”Släpp ut mig! Ge tillbaka min stav. Jag vet att ni både ser och hör mig så spela inte dumma och släpp ut mig så att ingen skadas!” Sam började känna hur hon blev röd om ögonen. Ett tecken som var det första steget av fem som tydligt visade att hon var på väg att tappa kontrollen.
"Öppna den jävla dörren!” försökte hon igen. Inget hände. ”ok, ok om dom inte släpper ut mig genom att jag skriker så kommer hoten.” tänkte Sam.
”Släpper ni inte ut mig så kommer jag förvandla mig med flit. FÖR DET KAN JAG, och då kan jag skada er med VILJE!” vrålade hon och insåg att hennes ögon glödde röda och att hennes händer skakade. Andra steget.
”Gör du det kommer du hamna i Azkaban.” hördes en mansröst. Sams händer började skaka häftigare nu. Hon gick med snabba steg till mitten av rummet, satte sig ner med armarna i kors och började sjunga:
”The king and his men stole the queen from het bed, and bound her in het bones.” hon började slappna av lite men inte tillräckligt mycket för att hon skulle känna sig bra. Sam hörde ett ”klick” och såg hur en annan dörr öppnades.Hon ställde sig upp och sprang ut genom dörren.
”Hur galna är ni!? Låsa in mig i ett rum och hota era liv på det viset.” tjöt hon rätt i ansiktet på en trollkarl, och hon visste vem det var. Händerna började skaka igen. Mike. Han var en lång muskulös man med bruna ögon och kastanjebrunt hår. Han log sitt vanliga hånfulla leende till henne. Sam stirrade in i hans ögon med hat.
”Vad gör du här?” sa Sam sammanbitet.
”Vi skulle vara med på din lilla genomgång.” svarade han och pekade på en kvinna i rummet. Kvinnan hade kortklippt brunt hår med grå ögon.
”Mamma?” Sam blev så glad över att se hennes mamma att hennes händer slutade skaka och ögonen gick tillbaka till sin normala färg. ”Vad gör han här?” frågade Sam och pekade på Mike som tog illa upp vilket gjorde Sam glad.
”Allvarligt, det är vad du tänker på, Alicia(Sams mamma) säg åt henne. Hon lyssnar uppenbarligen inte på mig... Hon har ju vuxit upp och lärt sig att klara sig själv.” sa han taskigt.
”Båda ska sluta. Jag fattar ärligt talat inte hur ni kan andas samma luft.” sa mrs Archer. ”Det kan vi inte.” tänkte Sam.

Efter tio minuter satt Sam nu med en pinne i munnen. Botare Weber satt och tittade i hennes mun och på hennes tänder.
”Bra ser inget tecken på kött, blod eller att dem nyligen varit vassa. Då tar vi ögonen.” sa botare Weber han tog sin stav och lyste i ögonen på henne. ”Bra, pupillerna reagerar som vanligt. Ställ dig upp. (Sam ställde sig upp. Mrs Archer såg orolig ut.)Ut med armarna och ihop med dem. Bra. Nu vill jag att du knyter dina nävar och tänker på något som gör dig arg.” Enkelt, Sam började stirra på Mike som hade en arm om hennes mamma. ”Jag HATAR dig!” tänkte Sam. Mike och mrs Archer såg båda att Sam stirrade på honom. Mrs Archer såg från Sam till Mike och tittade sorgset ner i knäet. Sam försökte alltid göra hennes mamma glad för hon älskade henne. Men att vara med Mike var jättesvårt speciellt när han var så taskig. Mrs Archer var väl medveten om deras lilla fight och det sårade Sam mycket. Hennes mamma var den personen som alltid hade tid för Sam. Hon lyssnade alltid på henne och hjälpte Sam när hon behövde det.
”Okej. Det räcker.” sa botare Weber, och började peta på Sam.
”Men vad gör du?” frågade Sam och tog bort hans hand.
”Allt ser bra ut just nu. Men du vet vad du ska göra och…” började botare Weber.
”Ja. Jag vet. Men varför pe…” sa Sam och tittade på honom med både en uttråkad och arg min.
”Och…”
”Ja. Men va…”
”Jaha men då ses vi om någon månad eller så. Hoppas du får en bra skoltid.” sa han och log. Sam hade aldrig någonsin längtat såhär mycket efter att få komma tillbaka till skolan. Sam gav hennes mamma en kram och ignorerade Mike helt och hållet, men blev tvingad av mrs Archer att säga hejdå i alla fall. Sam klev på tåget som skulle köra tillbaka till slottet och vinkade hejdå till sin mamma och lipade till Mike.

*Hogwarts*

(Hermione står och pratar med Ron och Harry om deras läxor. Hermione tar fram en ask med märken där det står FISA på.)
”F.I.S.A Ron. Med er två och Sam blir det totalt fyra som är med.” sa Hermione. ”Men var är Sam?” ”Hon är i biblioteket.” sa Harry och tittade på märkena.
”Nej det var hon inte. Jag var just där och jag såg inte henne.” sa Hermione och tittade eftertänksamt på Harry och Ron. Ron tittade på platsen Sam hade suttit på.
”Var är hon da. För hon sa att hon skulle gå till biblioteket. Det är vi säkra på!” sa Ron, ”Hon kan väl inte bara ha försvunnit. Eller hur?”
”Jag kan kanske har missat henne.” sa Hermione och satte på locket på asken.
”Asså nu när jag tänker efter så gjorde hon inte läxan de sista tio minuterna, hon satt och tittade på klockan... Men hon kan ha gått dit när du var på väg upp.” sa Harry. ”Vi får väl leta da.”

Superbra!

Men några stavfel bara.
Sovsalen är ett ord
The king and his men stole the queen from her bed, and bound her in her bones
Hogwartsexpressen är ett ord

bra!!

Haha ojdå
Tack... fast i låten är det faktiskt "and bound her in het bones" jag vet det låter fett knäppt... aja tack

Nope det är her.