Otänkbart - M.I. High

Hej allesammans! Jag vet att några av er kommer bli riktigt besvikna på mig nu -särskilt du, H.Diggory.Grävling!!!!!!!- men jag kan inte lägga upp nåt idag tyvärr!!! Är nämligen så att jag var på audition under lovet (sportlovet, ni vet, då när jag startade den här, för cirka sju veckor sen???) och jag fick nyligen reda på att jag är kallad på en till audition!!! Imorgon!!! Är rätt nervös, för har aldrig varit så här nära en roll förut... I alla fall övar jag in en scen till det och har inte haft tid att fortsätta på den här, så jag måste jobba lite! Tack för ert otroliga stöd, era Amazing people, och för att ni har tålamod, mer kommer så fort jag kan!!!

Håll tummarna för imorgon!!

Er trofaste, Lily Mihami

Lycka till! Hoppas det kommer mer i morgon

Lycka till imorgon!!!!!!!(Vilken roll?).
Åh vad synd att du inte kunde lägga upp idag! Längtar! !
LYCKA TILL IMORGON! !

Gör inget, lycka till med rollen, hoppas att det går bra. Vet själv hur det är. Längtar till nästa kapitel!!!

Jag med! Längtar........

Åh, tack så himla mycket - för kommentarer, tålamod - allt!! Här är det försenade kapitlet!!

Kapitel 7 – Stark

Någonstans i Storbritannien, på en övergiven parkeringsplats i vad som verkade vara ett övergivet område, var det kallt och blåste ödsligt, utan något som helst ljud från något annat än den kyliga vinden. Som sagt, var denna plats övergiven, så det var inte många som kom dit. Visst dök det upp något vilse djur som förirrat sig dit, eller någon som behövde ta sig förbi, eller helt enkelt någon som hittat platsen och bara ville vara för sig själv ett tag ibland, precis som det brukar göra med andra övergivna platser också. Men för det mesta var parkeringen folktom. Och tom på djur också, för den delen. Tyst. Ensam. Ödslig. Övergiven. Bortglömd.

Men idag var det inte tyst. Det var en människa, nej, fler, inte mindre än tre, som av någon anledning befann sig där. Men det var inte ett gäng som gömde sig för polis, eller gått vilse, eller letade efter något. Man skulle kunna tro att de var där av ren slump: vilket var ungefär så fel som det kan bli, för de var absolut inte där av enbart slumpen, utan av en bestämd anledning. Om någon mer skulle befinna sig på platsen skulle de nog inte tro att det kunde vara något konstigt med de tre andra som befann sig där, utan skulle nog inte ens lägga märke till dem. Men om man nu skulle ta sig en närmare titt skulle man märka att det, för det första, var tre ungdomar, eller tonåringar, eller något där emellan. Man skulle också se att den ena av dem var en mörk, kort tjej, med smal midja och ett smidigt utseende, en var en lång, smal kille med gyllene hår som lyste onaturligt mycket i den dimmiga atmosfären i parkeringen och relativt ljus hy, och en var en nästan lika lång tjej med relativt mörk hy, svart hår och mörka ögon, vilket ironiskt nog gjorde killen till det enda ljusa på hela platsen.

Man skulle också lägga märke till deras kläder, som såg lite… annorlunda ut. De såg ut att vara gjorda av skinn, i en svart glänsande färg och satt tajta mot deras kroppar. Den längre av de båda tjejerna hade på sig en tajt, svart överdel, svarta tajta byxor och skor, den kortare av dem hade på sig en slags one-piece, en tight, svart one-piece av skinn, svarta skor och hade det mörka håret uppsatt i en tofs där bak och killen hade på sig vad som såg ut att vara en vanlig, svart T-shirt, svarta, rätt slappa byxor nedtill, svarta skor, och han bar en svart läderjacka över T-shirten.

Och lyssnade man på konversationen de hade, skulle det stå helt klart för en, att de här människorna, de var inte vanliga. De var inte normala.

Om det är något av intresse, var deras namn Carrie Stewart, Oscar Cole och Rose Gupta. Och vad de som besökt platsen förut inte hade någon aning om, men de tre ungdomarna tydligt visste, var att det i själva verket befann sig en hemlig bas, gömd under parkeringen, full av agenter. Det låter kanske lite fånigt att säga det, men så var det. Det var en av många baser, tillhörande agentligan M.I.9. som jobbade för regeringen. Gänget var en del av ett projekt kallat ”M.I. High”, som innebar att High School-elever blev… agenter.

Stark, en man med ljust brunt, kort hår, och av tycke att barn inte var lämpliga att jobba som agenter, tog minsta chans att bevisa för de andra överste-agenterna att det inte fungerade att ha barn till agenter, vilket ledde till att tonåringarna var rädda att förlora jobbet just nu, eftersom de riskerade att avslöja M.I.9.

De ställde sig vid en avlång, tillsynes tom byggnad, på den vänstra sidan av parkeringen och pojken fifflade lite vid en platta med siffror, drog den åt sidan och satte tummen mot en ny platta under kod-plattan, han drog tillbaka plattan med siffror, slog in en kod och en dörr till höger om honom, som tidigare varit låst, utan nyckelhål, öppnades. Alla tre klev in och stängde dörren. Där inne fanns vad som såg ut som en massa låga inhägnader av trästaket. De gick mot en i vänstra hörnet, i det enda rummet, och öppnade en grind i inhägnaden av trä, klev in och tryckte på en fläck i väggen. En fyrkant av glas sänktes runt dem och de for ned – och plötsligt befann de sig nere i basen. De tre agenterna gick ut från båset och mot en man med brunt skägg och hår, långt, lockigt hår, uppsatt i en tofs. Han gick fram till dem med allvarlig min.

”Välkomna”, sa han. Inget mer. Flickorna sa inget. ”Hej Frank”, sa Oscar lågmält. Mannen, som ju då tydligen hette Frank, la en hand runt den blonda killens överarm, och tryckte lätt. Bakom honom kom en dam med mörk hy, mörkbrunt hår och en mörkt blå, vad man kan kalla, kostym, eller tja, en kappa över en blus, med en kjol nedtill, och bakom henne ingen mindre än Stark själv. Frank släppte Oscar, tog några steg åt höger och ställde sig sedan bakom de tre unga agenterna.

”Vad är problemet?” frågade Stark spänt, med en sur min. Och de började förklara varför de var där. M.I.9 låg illa till.

Det var nämligen så, att Oscar för två dagar sedan, på väg mot skolans högkvarter, råkat krocka med en yngre tjej, som av misstag tagit hans såkallade kommunikator, som agenterna använde för att prata med varandra, eftersom de såg ut som helt normala pennor, men kunde avslöja deras jobb så lätt som att höra att de var agenter.

”Har A-12 haft ett samtal genom den?” frågade damen, som var M.I.9.'s överhuvud. Eftersom de inte visste vad flickan hette, utan endast vilken klass hon gick i, nämndes hon som ’A-12’: ”A” stod för ”Age” och hon var tolv år, så det verkade logiskt.

”Nej”, svarade Rose Gupta, den längre, och ljusare, av tjejerna.
”Så vad är problemet?” frågade Stark häftigt. ”Vi har inte lyckats få tillbaka den, sir.” Carrie tog ett steg framåt när hon sa det.
”Jaså…?” väste han. ”Och hon verkar smart. Hon… hon vet att nånting… pågår”, sa Oscar. ”Så, vi… vi vet inte vad vi ska göra, för hon fattar nog snart vad det är, eller i alla fall vem den tillhör, och sen”
” – sen vad?” spottade Stark fram.
”Sen vet hon om våra riktiga identiteter, sir.”

Stark blev förbannad. Hans ansikte blev rött som en tomat och han exploderade i ett vredesutbrott och skrek ”Ser ni, det är därför man inte ska ha barn som agenter!” Frank försökte lugna ned Stark, medan damen gav dem en besviken blick. Stark lugnade sig lite, och de talades vid. De gick in på ett kontor och startade ett uppdrag – uppdraget var att få tillbaka pennan, innan A-12 ens kunde ha en chans att lista ut något. Tänk, vad fånigt – ett helt uppdrag bortslösat på en liten flicka. Men vad skulle de annars göra? Det fanns inget annat att göra. Oscar bet frustrerat ihop käkarna under hela tiden de var där. De andra tre – Rose, Carrie och Frank – gav honom medlidsamma blickar. Alla visste att det på sätt och vis var hans fel.

Efter samtalet återvände de tre ungdoms-agenterna till skolan de gick på, tillsammans med Frank. Det var en stor skola, där mycket hände. Den styrdes av rektorn, Kenneth Flatley, och biträdande rektorn, Mrs King.

Skolans namn var Saint Hopes. Och där fanns någon som snart skulle vilka de var, om de inte kom med en lösning snabbt. Någon som kunde se till att de förlorade jobbet.

Någon som kunde få dem att förlora allt.


Hej!!!!!!!!!!!!!!!!! Hoppas det var bra!!!! Vill bara tala om en ny tråd jag skapat! Den heter NOVELLER[colour=Blue]Lily Mihami[/colour] eller nåt sånt tror jag!!

Länk: Lily Mihami[/colour]

Om det inte funkar (vilket det nog inte gör, för jag kan inte det här) så kan ni ju bara söka!! Har lagt upp en novell hittills (hrm, på engelska...) som jag faktiskt är ganska nöjd med!

Jättesuperbra°°°°°°°°

bra!
mer

Amazing!!!

Ja ett til kapitel!! JÄTTE BRA !! Älskar dina beskrivningar av Carrie Oscar och Rose i början av kapitlet!