Privat rollspel(fashion7)

Eric höjde på ögonbrynen. "Vad jag vill?" mumlade han tyst. Han såg ner på sina händer. Han fick göra vad han ville. Men inte träffa Nathan. För Narhan var död.
Jävla Nathan!
Eric såg upp på Helene då hon pratade igen.
"Jag pikar inte på dig. Fattar inte vad du pratar om!" sa Eric bara, även om han visste precis vad Helene menade.
Han skyllde alt på Nathan och log sorgset när han kom att tänka på sin bror igen.
Hans ögon fylldes av tårar och blicken var drömmande. Om bara Nathan kunde komma tillbaka... Eller så kanske Eric kunde komma till Nathan...
Eric log åt idén. Då gjorde det ju inget om Helene dog också. Han såg upp på Helene. "Har du lust att ta livet av dig ikväll, med mig?"

Helene suckade igen och vände bort blicken till boken igen. Hon stod inte ut med att han pikade henne, avskydde henne så. Att alla gjorde det, hon ville helst bara vara älskad...Hennes var var inte direkt kärleksfull, hon hade fått allt hon velat ha men aldrig något mer än saker.
Då han frågade henne sedan log hon svagt. "Det gör jag gärna"
-----------------------------------
Kvällen kom och Helene hade tagit sig ut i trädgården, hon hade en kniv med sig och väntade på Eric, allt kändes tungt. Hon ville leva, men inte om hon skulle leva med Swilts.

Eric hade gått och badat och tvättat sina enda byxor. När han kom ut igen kände han sig som ny. Han såg skeptiskt på Helene då han kom ut.
"Inte med en kniv!! Hur dum får man vara, det här ska göras stort!" sa han och tog i Helenes hand. Han drog henne uppför alla trapppor i slottet, påväg mot taket. Hennes hand var liten och varm i hans stora kalla. Han grep hårdare om hennes hand och fortsatte uppför den sista trappan.

(Antagligen hahah. Fast kommer göra så de börjar bråka och glömmer hoppa istället )

Eric såg skeptiskt på Helene. "Är det dina sista ord? Allvarligt?" sa han och drog upp henne igen med skakande på huvud.
"Världen vill veta viktigare än att du inte vill gifta dig med en alkis! Förresten har du ingen aning om om jag är en bra man!" sa han irriterat.
Hur dum var den här Helene egentligen?, tänkte Eric.

Helene öppnade ögonen igen och såg upp på honom. "Vad ska jag säga då? Jag har inga förälskelser att berätta eller säga att jag hatar någon!". Hon drog bort sin hand från hans och suckade. "Jag tror du är en bra man".

"Men ugh.... LORD SWILTS KAN SLICKA SIG I RÖVEN!!" vrålade Eric ut i det blå. Han såg nöjt på Helene, "Sånt ska man säga innan man dör!" sa han med ett axelryck.
"Jag är ingen bra man, slut på konversationen. Bara för att du är bra betyder det inte att alla andra är det!" muttrade han sedan. Han störde sig av någon anledning väldigt mycket på att Helene tog honom för en bra man. I vanliga fall hade han hållit med, men nu fick det honom bara att må illa.

Helene stirrade på honom en stund innan hon fnyste lätt och satta armarna i kors. "Men får inte jag ens välja mina sista ord? Glöm det!". Hon suckade igen och gick återigen ut till kanten men tvekade nu. "Och vem har sagt att jag är bra?" mumlade hon. Hon vände sig mot honom igen.

"Du skulle ha valt en bättre vakt om du ville ha större frihet!" flinade Eric bara.
Han såg på Helene när hon gick mot kanten igen.
"Du kanske inte är bra men du verkar bra. För bra. Sjukligt snäll och allmänt mesig du vet." muttrade han och drog en hand genom sitt hår.
Han såg ut över trädgården. Såhär uppifrån såg trädgården ganska liten ut. Gräsmattan såg hemskt grön ut. Eric mindes hur han och Nathan växt upp där nere, lekt, bråkat, jobbat. Alla hans hemskaste minnen hade utspelas där. Men också de bästa. Eric var inte längre säker på att han ville dö och såg upp på Helene. "Hoppa inte!" sa han med skrovlig röst.

Helene såg på honom. "Ja...Jag vill vara snäll, inte vara som min far eller andra rika, jag vill att folk ska tycka om mig...Men alla hatar mig" mumlade hon och vände sig mot kanten igen och skulle just ta steget ut då hon hörde hans ord. Hon gick in från kanten och grät plötsligt. "Men vad ska jag göra om inte hoppa? Ska jag ägna resten åt mitt liv att vara en slav till Swilts?". Hon började dock sakta gå in igen, hon orkade inte med nu. Hon var tillslut inne igen och torkade sakta sina kinder.

Eric såg bara på Helene, tyst hela tiden. Hon kom närmare, bort från kanten där Eric stod. Han såg på henne. Hur kunde man tänka som henne?
Hon var så....godhjärtad. Eric kom på sig själv med att vara avundsjuk över saken. Han själv var inte särskilt god.
Tillslut tog han till orda. "Det löser sig ska du se..." mumlade han osäkert. Han hade inget annat att säga.
Han vände dig om och började gå.