3:e världskriget (rollspel för alla)

Samma häär!

Btw, jag åker bort i helgen och kommer inte hem förrän söndag kväll. Dessutom kommer jag antagligen vara rätt inaktiv nästa vecka också. Praktiserar och har jobbig prao-uppgift att göra.
Bara så att ni är beredda på att jag kanske inte kommer vara så aktiv i början på det här rollspelet, men låt inte det hindra er! ^^

Jag skulle också jättegärna vilja börja, kanske kan de som ännu inte gjort mallar hoppa in senare? Jag kan ha fel, men visst står det att det är okej i Cindys första inlägg?
Tror btw att det är bra om vi börjar så snart som möjligt, för annars kommer nog det här rollet inte att börja alls...

Lellilola - Precis som Alex sa så ska du först och främst fokusera på din hälsa innan du gör någonting annat. Men eftersom du skrev det där inlägget för en vecka sedan (ber så himla mycket om ursäkt att jag har varit så inaktiv den senaste veckan heheh) så kanske du mår bättre nu..? Hoppas verkligen det i varje fall, men annars så hoppas jag verkligen att du kryar på dig så fort som möjligt! ♥

Sannie - Åh, okej! Men det är helt ok, uggla mig om du känner dig lite 'utanför' så kan jag uppdatera dig om vad som har hänt i rollet i sånt fall! ^^

Matizze - Jadå, alla som inte har gjort mallar än får gärna hoppa in senare i rollet. Precis som jag skrev lite högre upp till Sannie så får ni uggla mig om ni vill ha en uppdatering om vad som egentligen händer. Det gäller alla, uggla mig om ni känner er utanför, förvirrade etc så ska jag försöka fixa det! c:
Och sedan så tänkte jag också att vi kanske ska börja rollet snart? Finns det någon frivillig som vill börja eller ska jag göra det? ^.^

Cindy - jag mår hyfsat. Jag kommer försöka göra mallen ikväll! Tack ♥

Visst skrev AlexZz tidigare att hon ville börja? (Ja nu tänker jag bara kasta ut dig till vargarna, have fun >:3)

OH WAIT, får jag starta? REALLY!? O.O LIKE REALLY?
YES! Japp, jag tänker börja. ^^

--

Roxanne hör smällen, den är öronbedövande och sedan hör hon ett högt pipande när hennes huvud stänger ute ljudet så gott det går när det framkallar någon udda försvarsmekanism hon aldrig upplevt förut. När tonar ut så har det svartnat för henne. Fast även om det svartnar så hör hon som om det är långt i fjärran panikslagna skrik och ljudet av något som smattrar mot utsidan. Regn kanske?

Det är rätt mörkt nästa gång hon slår upp ögonen och över henne ser hon säten? Ja, det är säten över henne. Det höga pipandet är inte borta, det är troget kvar som ett envetet barn som bestämt tänker stjäla hennes uppmärksamhet från något viktigare. Som kanske hur hon ska komma ut från det hon hoppas på är en udda mardröm. För hur annars skulle hon kunna titta upp på säten? Fast när hon väl rullar över på sidan och den bitande smärtan sticker som huggtänder i henne inser hon att hon kan ha haft fel om den där drömteorin. Hon måste erkänna att smärtan fick henne glömma vad hon höll på med för några sekunder men letade med blicken efter en utgång. Vilket blev där hon tror dörrarna satt förut och som ligger nära till hands för henne. Något rinner och hon inser att hon måste tagit ett slag mot huvudet eller om det faktiskt var näsan hon slagit i för det rinner blod nedför läpparna på henne. Hur länge har det runnit egentligen? Hon känner sig allmänt svag när hon äntligen lyckas resa sig och stappla, snarare snubbla, ut genom bussdörren. Roxanne har en rätt hög smärttröskel men trots det krävs det all hennes självbehärskning för att inte kvida till vid varenda rörelse hon gör och för att inte tala om tårarna som hotar att tränga upp vid varje seg hon lyckas ta. Det är sand utanför, den är varm. Så naturligtvis tittar hon upp men ser inget mer än natthimmel. Så varför är sanden varm om inte bussen fortfarande är varm? Hon vänder huvudet mot framdelen av fordonet och ser flammorna, helvete. Det kan vara så att det som brinner är bensin, men det kan också mycket väl vara olja. Om det är olja så finns det en enorm chans till att bensintanken kommer explodera.
”Det måste vara ett riktigt skämt från någons sida det här.” Tänker Roxy och utan att tänka på det rör sig läpparna samtidigt vilket får henne tro att hon fått en rejäl smäll mot käken också. Men den är inte bruten eller så... bara blåslagen verkar det som. Hon överlever det iallafall. Nu var det bara med det där förbannade blodet som rinner ned över ansiktet som hon måste få stopp på. Förutom det smått uppenbara problemet med att bensintanken möjligen kan explodera i vilken sekund som helst, om den inte redan gjort det. Roxanne erkänner att hon helst skulle vilja det första alternativet av skrotet som blir över kan man göra saker. De som dör har säkert saker hon kan ta, det skulle helt enkelt vara bra för överlevnad. Fast en annan del av henne säger att hon är en hemsk människa och borde komma på bättre tankar. Mycket bättre tankar.

**

Joshua lade inte märke till explosionen förrän det var väldigt mycket för sent och han hade till och med varit vänd mot den. Helvete, nu är han säkert blind. Han öppnar ögonen och finner sig själv upp och ned. Han hänger upp och ned i taket från sätet han är väldigt osäker på varför han kopplade på sig. Men han verkar inte ha blivit utsatt för alltför allvarliga skador här uppe. Då var det bara att försöka ta sig loss och ut... japp, ut, utan att skada sig. Bussen måste ha gjort en volt eller något. Han vänder sig mot platsen bredvid honom, halvt om halvt trodde han att Annie faktiskt skulle sitta där. Men, nej. Hon är inte där.
”Helvete...” Mumlar han utdraget och bryr sig inte om vem som lever och vem som är död för tillfället så länge det inte är Annie. Han tar tag om delen som för tillfället gör sitt bästa för att strypa honom för att trä strypsnaran av honom och kopplar sedan loss bältet helt. Eftersom han fortfarande håller i bältet så lyckas han ställa sig, med en hög duns och med en känsla av disorientering, på det rätt förstörda busstaket utan att misslyckas totalt. Vänta bara tills han kan berätta för Annie att han är smidigare än hon tror. Han flinar lite när den tanken dyker upp men inser sedan att han faktiskt måste hitta Annie för att kunna berätta för henne. Så han tar sig ut genom ett nästintill helt och hållet förstört fönster, måste ha krossats av explosionen för det finns knappt något glas på insidan av bussen. Vad han inte tänkte på att glas är vasst och när han kommer ut på andra sidan är han bara glad för att han tänkte på att sätta på sig skor med relativt tjock sula då det är glasplitter överallt, ibland hatar han sitt liv. Extremt mycket faktiskt. Annie är borta han har nästan blivit dödad i någon han tror var en minexplosion för det tycks inte som att det finns någon runtom som kunde kastat en granat. Annars skulle de ha skjutit honom vid det här laget. Desssutom så känner åtminstone inte han till någon granat som kan ha fått en sådan kraft till att faktiskt ruinera nästan halva bussen. Dessutom har han numera skärsår över händerna och skärsår över nästan varje oskyddad del av kroppen. Eftersom han har en T-shirt – rätt mycket alltså. Han kan gå, han kan röra sig nästan helt obehindrat. Han tycks ha klarat sig bra. Kanske för att han valde att sätta på sig bältet i början av resan till skillnad från Roxy som bestämt skulle skippa bältet om det hände något på vägen. Det gjorde det, men det hjälpte inte direkt att inte ha bälte på sig nu. Fast han är rätt säker på att någon stackars sate kommer strypas i sitt bälte. Joshua skakar på huvudet och får syn på elden i framdelen av bussen. Hade bensintanken klarat explosionen? Var det där olja eller bensin? Den skämtsamma attityden han haft gentemot situationen var som bortblåst. Om Annie är skadad och bensintanken exploderar samtidigt som hon är i närheten så är hon så gott som död. Paniken bubblar som en ovälkommen sörja i bröstet på honom och han börjar röra sig runt på sidan han kom ut för att försöka hitta henne, ju fortare desto bättre.

--

So was that OK w/ you folks?

Tuva satt med en bok i handen men stirrade ut genom fönstret istället för att läsa. Att läsa medan hon åkte fick henne att känna sig åksjuk. Inte alltid men just nu gjorde hon det. Vad hon såg, landskapet som försvann förbi, de få människor som skymtades, all förstörelse fick henne att känna sig sorgsen. Hur kunde det vara möjligt att människor kunde behandla andra så? Att man kunde ta någon annans liv, förstöra dem. Hon förstod att man var tvungen att försvara sig eller dö men vad var det som triggade människor att oprovocerat göra andra illa? Jared hade försvarat henne men själv skulle hon aldrig kunna göra det han gjort. Var inte då frågan ifall det var bättre att dö än att göra något man inte kunde förlåta sig själv för?

Tuva blickade åter igen ner i boken. Den var sliten och vissa ord gick inte att utläsa men trotts det fann Tuva någon slags trygghet i orden.
Jag vet en väg som leder hem.
Den vägen är tung att gå.
Var vandrare där blir en fattig man
och liten och ful och grå.
Illamåendet kom tillbaka och i samma stund som hennes blåa ögon lämnade boken sida kände och såg Tuva det hända. Det starka ljuset fick hennes ögon att smärta och i nästa stund kände hon hur hon föll emot fönstrets hårda glas. Allt gick mycket fort och hon slöt sina ögon hårt. Smällen, explosionen fick hennes öron att ringa och hon kunde inte längre orientera sig. Fönstret försvann och hon kände hur något vasst borrade sig in i hennes ena kind. Jackan, läderjackan hon fått av Jared skyddade hennes annars bara armar.

Nästa gång hon öppnade ögonen befann hon sig upp och ned. Bältet låg hårt tryckt emot hennes ben och överkropp och hennes huvud bultade något fruktansvärt då blodet trängde sig ned i det men trotts det var det långt till golvet eller taket som nu var golvet. Innan hon knäppte upp sig lät hon sin ena arm vila över huvudet i ett försök att ta emot sig. Hon kunde inte nå taket men hon hade en stark känsla av att allt skulle bli bra. Med ett enkelt tryck föll hon och landade med armen först, hon hade böjt in hakan emot bröstet och nästa smäll kom vid övre delen av ryggen. Tuva gjorde en grimas men hon visste att det inte skulle hjälpa att skrika och strax skulle smärtan gå över. Istället vred hon på sig och såg sig omkring men vände snabbt bort blicken för att stålsätta sig. Hon vände sin uppmärksamhet emot flickan som suttit jämte henne, som hållit sin ryggsäck hårt emot bröstet som om Tuva skulle stjäla den. Snabbt konstaterade hon att flickan var död, hur kunde Tuva inte säga då det enda yttre skadorna verkade vara glassplitter. Istället började Tuva se sig omkring efter fler människor. Någon måste ha överlevt.


[Awesome. C: Inte bara jag som förberett sig inser jag. x) ]

"Äntligen ska vi bort från fanskapet!" säger hon och skrattar till, tjuter nästan, förutom att det är obehagligt tyst i bussen och hon för en gångs skull inte har lust att dra till sig några blickar. Adam ser mot henne där hon sitter med ryggen mot bussens vägg, bakhuvudet lutat mot fönstret och helt utan bälte.
Adam kan själv inte låta bli att le smått och skaka på huvudet som om hon var galen, vilket de båda sedan länge har kommit överens om att hon är.
Hon fnyser åt honom. "Du har börjat bli tråkig, Andie", säger hon med en suck men leendet kan inte lämna hennes läppar. Och han vet varför. Hon har lovat sig själv att leva för sina föräldrars skull. Det har de båda. Inget deppande för dem, de vet att deras föräldrar inte skulle gilla det.
"Åh, det har jag tydligen?" frågar han och fingrar på cigaretterna han har i fickan, undrar ifall resten av folket i bussen skulle bli irriterande ifall han tog upp en och rökte den.
"Mm", nickar hon och ser sedan på honom. "Skulle du ha något emot ifall jag tog en tupplur?" frågar hon honom. Han rycker på axlarna, säger att det inte gör honom något. Och som den ovanligt viga flickan hon är så kurar hon ihop sig i det trånga utrymmet och vilar huvudet i sin brors knä.
Adam tar med en suck av sig sin skinnjacka och lägger den över henne. Han ser ett leende uppenbara sig på hennes läppar innan hon somnar.

Adam rycker till, känner hur det gör ont nacken. Försöker lyfta på huvudet, det går, men det gör ont. Förskräckligt ont. "Helvete", säger han och försöker röra på sig. En brinnande smärta uppenbarar sig över hela hans kropp. Han grimaserar till. Inte bara nacken alltså. Han för handen mot ansiktet, något kladdar mot hans fingrar men annars så har han inte speciellt ont i armarna eller fingrarna i alla fall.
Adams blick far runt, försöker urskilja något, och det han lyckas se gillar han inte. På hans fingrar så syns det blod. Han har spräckt ett ögonbryn, det är han säker på, och kanske läppen, inte lika säker på den fronten. Bortsett från blodet så finns det två saker som han inte gillar. Ett, hans syster är borta. Två, det brinner i framför honom. Eller, inte riktigt framför honom, utan mer vid bilens huv. För en gångs skull är han glad att hans asociala och människohatande syster ville sätta sig längst bak i bussen, men elden sprider sig snabbt.
"Fan, fan, fan!" säger han och lyckas ignorera smärtan tillräckligt länge för att upptäcka att hans bälte sitter fast och att han inte alls kan komma loss. "Nej... Universum har en sjuk humor. Inte nu!" morrar han och börjar leta efter sin tändare så att han kan bränna loss sig. Han börjar leta efter den i sin jackficka, bara det att han inte alls har sin jacka på sig. Den lade han ju givetvis på sin syster. "Fan." Ordet lämnar honom samtidigt som han sparkar till sätet framför honom och ångrar sig snabbt när han får ännu mer ont i kroppen.
Och, jo, en sista sak: Han hänger upp och ner. Jävla helvete, va?

***

Smärtan i magen skulle ha väckt henne ifall inte slaget hade gjort det. Och explosionen, självklart skulle det finnas en explosion. Som om deras liv inte var en krigsfilm så skulle det vara en dålig krigsfilm där allt exploderar på tok för mycket, vilket deras fördömda buss hade gjort.
Slaget kom flygande från ingenstans och verkade nästan riktas in mot hennes huvud men missade, hon ska precis kasta sig om personen och slå till denne om det inte vore för smärtan när hon försökte röra sig. Armen gjorde ont. Hon kan knappt röra den, och något tungt vilar mot hennes mage,
Hennes ögon letar efter objektet, försöker urskilja vad det är i mörkret som lyses upp av ett okänt sken. En resväska. En jävla resväska gjord av det hårdaste materialet och verkar innehålla stenar som försöker krossa henne. En jävla helvetes resväska.
Hon lyfter armen, inser snabbt att det inte går att röra höger arm, gissar på att den är bruten och flyttar sedan på resväskan med vänster arm istället. Hon gnyr till.
"Angie?"
"Mm?" frågar hon sin bror. "Var det nästan du som slog in mitt ansikte? Du kommer få betala vet du", säger hon lågt, att använda rösten känns konstigt. Hon hostar till, försöker rätta till felet i halsen på något vis.
"Visst. Efter att du har hittat min tändare", säger han.
"Jag har brutit armen och du är sugen på en cigarett? Not cool, dude", säger hon och försöker röra på huvudet. Något verkar hålla kvar hennes huvud, men när hon rycker lite extra lossnar huvudet samtidigt som en smärta sprider sig över det. Torkat blod, inser hon. Torkat blod höll kvar hennes huvud, pressad mot vad det nu var, det betyder att hon har slagit i huvudet och börjat blöda. Perfekt. Just hennes tur.
"Brutit armen? Fan också. Nej, ingen cigarett, det brinner bakom dig och mitt bälte har fastnat och jag kommer inte loss. Jag måste bränna mig loss med tändaren som ligger i min jackficka. Jackan som jag gav dig", säger han med en irriterad suck och verkar inte bry sig särskilt mycket om att en explosion nyss utbröt.
"Sitter fast? Eld? Varför sade du inte det tidigare?" undrar hon och plötsligt är all smärta och allt annat borta. Så länge hon har ett mål kan hon arbeta, hur stark smärtan än är, sådan har hon alltid varit. Hon sträcker på sig, kontrollerar att inget mer är brutet och konstaterar att det endast är småsaker. Ett skärsår på högra benet och en stukad tå på vänster fot. Och sedan magen, huvudet och armen då.
Hon börjar leta med vänster hand och blicken samtidigt som hon försöker hålla höger arm stilla och inte röra sig allt för mycket. Hon hittar Adams jacka under det uppochnervända sätet hon låg lutad mot och kastar den mot honom.
"Använd jackan som skydd för handen sedan och krossa ett fönster, vi måste komma ut. Förresten, har bussen vänt på sig? Det har den va?"
"Ja", svarar Adam henne och tar emot jackan, lyckas hitta zippo tändaren och efter ett tag så har hennes bror bränt sönder bandet till den där saken som håller hans bälte fast och sedan dragit loss den. Innan Adam krossar fönstret så skyndar han givetvis fram till henne vilket får henne att fräsa åt honom att skynda sig, säger att bensintanken kan explodera snart, om det inte var den som exploderade.
Hennes bror himlar med ögonen åt henne, griper tag i jackan, tar ut cigarettpaketet och lägger det i bakfickan tillsammans med tändaren och krossar sedan fönstret på ett försiktigt vis och får så stora delar som möjligt så att de sedan kan akta sig för dem.
Hon harklar sig för att få sin brors uppmärksamhet. "Skulle du kunna hjälpa mig?" undrar hon. Han ser på henne, märker att hon menar allvar, griper tag i henne och släpar sedan ut henne i nattkylan. Angel själv håller i reseväskan som var på henne med ena handen, och det är därför hon behöver hans hjälp, men hon ställer sig upp så fort hon inte behöver hans hjälp längre och sedan går de en bit. En lång bit ut i nattkylan, så långt bort från bussen som möjligt, eller snarare nödvändigt.
"Lyckades du få med något?" undrar hon sedan.
"Inget större, nej", svarar han henne och visar henne väskan på hennes rygg. Hon nickar mot honom. De kanske klarar sig ändå. Även om de inte har klarat sig ut ur fanskapet ännu.

[Sorry, visste inte riktigt exakt vad jag skulle skriva x3 Så det blev ett långt babbel mest >.<' ]

Carmas skulle inte ens ha åkt med bussen om det inte vore för alla ungdomar. Sedan hans bror dog har han försökt hjälpa så många som möjligt. Han ville minnas sin bror genom andra och hittills hade det fungerat bra. När han klev på bussen suckade han och försökte sätta sig längst bak. Han satte sig med en duns på det ovaderade sätet och började kolla sig runt omkring. Vad var för personer som egentligen var med på denna buss. han konstaterade snabbt att det var mest vardagliga ungdomar och en liten bebis. Han suckade än en gång och lutade sig tillbaka. Mer minns han inte av denna bussresa. Han vaknade upp av en hög smäll och innan han visste vad som hade hänt slungades han ut genom fönstret vid hans sida. Den enda tanken han får är “Varför åkte jag med denna jävla bussen”.Han landade på marken med en duns.Det blev svart för ögonen och han svimmade…

Han vaknade bara en kort stund senare av ett kraftigt hostanfall. Han ställde sig på alla fyra och kände den varma sanden bränna mot hans händer. Han satte sig ner på sanden och började kolla om han gjort sig illa någonstans.Utom de skärsåren som han hade längs sina armar och i panna så mådde han bra. Blodet, denna varma klibbiga sörja gjorde det svårt för Carmas att se eftersom det hela tiden ville rinna ner över hans högra öga. Han började känna i sin ficka men hittade inte sin kniv. Han fick panik och började leta i sanden runt omkring honom. han brydde sig inte om värmen och hur ont det än gjorde att gräva i sanden utan han var tvungen att hitta sin kniv. Han kröp på alla fyra och grävde framför sig. Han sträckte handen lite mer åt vänster då den stötte imot något hårt. Hans kniv… Han flinade och lyfte kniven sakta från marken. Han borstade av den ömt och kollade på de snirkliga bokstäverna som var inristade “Du är min bror och min bästa vän forever in my heart”.

Carmas suckade och reste sig från marken. Han kände en stickande smärta i sitt högra ben men det var då han kände lukten. Det luktade bränt. Han vände sig om och såg bussen. Den låg upp och ner och det brann från motorhuven. Han började sakta gå närmare och gick i mellan skrot som lossnat eller ramlat ut ur bussen. Han ser en sittplats från bussen som ligger på sidan i sanden. Han går fram till den och börjar resa på den. När den står rätt upp sätter han sig i den och tar fram en cigarett och tänder på den med sin tändare. Han tar ett djupt bloss och andas ut. Rökmålnet stiger uppåt och det fösvinner som om det aldrig funnits. Han tar ett till bloss och börjar kolla på bussen. Han ser att folk håller på att ta sig ut ur bussen. Carmas flinar och fortsätter röka...

Solen lyste in genom bussens fönster och Ella kunde inte låta bli att fundera över varför ingen någonsin verkade ha kommit på idén att transportera dem i en buss som åtminstone hade luftkonditionering. Det var helt enkelt chockerande! Hon hade svettats hela dagen, undrat om hon kanske skulle ta av sig mössan som dolde hennes kala huvud men aldrig gjort det, och nu när solen äntligen höll på att gå ner visste hon inte riktigt vad hon skulle känna. Bussen var full till bredden med folk, men ändå hade Ella inte tagit sig tid att ens hälsa på en endaste en av dem. Hon hade tappat räkningen på hur många gånger hon hade öppnat sin blommiga ryggsäck och fingrat på böckerna däri för att sedan släppa dem och dra igen dragkedjan igen. Hon var helt enkelt för rastlös för att göra något annat än att aningen stressat tugga på insidan av ena kinden.

Sedan kommer smällen. Pang! Ella vet inte hur hon ska beskriva den innan den plötsligt är över. Ljus flimrar framför hennes ögon, och hon inser att det är bilder som hennes hjärna inte lyckas registrera.
Det snurrar. Åh helvete vad det snurrar... är Ella full? Det bultar i huvudet som lealöst far fram och tillbaka - inbillar hon sig eller slår det i saker? Hennes mage värkar, hennes händer krampar, hennes öron... piper? Åh, gud, hjälp henne! Ella känner sig som en ensam surfbräda på ett stormigt hav - precis lika lite kontroll har hon.
Sedan är det över. Precis lika snabbt som det började. Ella blinkar. Hon drar ett darrande andetag genom näsan. Och blinkar igen. Hennes käkar är hårt fastlåsta i varandra, och hon känner blodsmak i munnen. Smärtan bränner från hennes ena kind, och hon inser att hon har bitit igenom den, köttslamsan åker runt i munnen. Hon öppnar munnen utan att riktigt känna det, och hennes blodiga saliv droppar okontrollerat ner på golvet. Bortsett från att golvet borde vara där hon har fötterna, inte där lamporna sitter...
"Ugh!" Plötsligt bli Ella medveten om bältet, som sitter sträckt över nedre delen av hennes mage och just nu skär in i sagd mage. Och inte bara det, när pipandet i hennes öron lättar lyckas hon urskilja fraser från panikslagna skrik och rop.
Det, och flammorna som har börjat välla upp, är tillräckligt för att också hon ska drabbas av panik. Hon måste bort härifrån! NU! Ellas händer far panikslaget skakande till knappen för att lossa på säkerhetsbältet, men hur hon än trycker tycks det inte lossna. Hon vrider på sig, drar in magen, och börjar pressa sig igenom bältet. Pulsen slår, hjärtat bankar och hon får en otrevlig rivning över ansiktet då det glider genom bältet. Ella är nästan säker på att hon kommer dö av fallet, men det gör knappt ens ont. Hon inser tacksamt att det har dämpats av... en kropp.
"AAhhh!" Ella far upp, sliter till sig sin blommiga ryggsäck och rusar ut ur bussen utan att bry sig om vem hon slår till då hon hoppar mellan kropparna. Då hon når fram till dörren snubblar hon och rullar ner för trappan och ut på den varma sanden. Hennes naglar klöser i den då kon kravlar sig längre bort från bussen och till sist kurar ihop sig till en snyftande hög.
Det här hände bara inte. Bussen skulle ju ta dem till säkerheten. Det var helt enkelt inte möjligt att något sånt här skulle inträffa.
"Nej..." snyftar Ella. "...Nej..."