Nästa Generations Krigare

Macon ser in i Zóilines ögon, blanka från tårvätskan och hennes kinder ser lite puffiga ut. "Wow, du ser ut precis som Lolina nu, eller, nästan. Men jag har aldrig sett någon som liknar henne så mycket som dig... Det är som att se Lolina gråta..." Tänker han och sväljer hårt och skakar på sitt huvud för att skaka ut den hemska tanken om att se sin älskade syster gråta.
- Jag började faktiskt tro att det var omöjligt för mig att gråta, någonsin igen. säger Zóiline och sedan vänder hon sig om mot månen.

Macon funderar på vad han sak göra, "vad hade jag velat att någon skulle göra om det var Lolina som grät?" frågar han sig själv i sina tankar. Han rycker på axlarna och pustar, sedan går han de två stegen som är mellan honom och flickan. Han ska precis lägga sin hand på hennes axel, men han tvekar och låter sin hand falla ner till sidan av hans kropp.
- *suck* Zoiline, kan vi... * suck* kan vi vandra vidare nu? Vi måste ta oss till kung Ander... Mumlar han mellan suckarna som undkommer hans läppar. Han ahr inte brytt sig om någon, rört någon med mjukhet och varma på flera år... Han kan inte röra vid Zóiline på det sättet. Han ser på Zóiline med sina silvriga ögon i väntan på att hon ska svara på hans fråga.


( Macon har svårt för att känna kärlek och värme inom sig, han kommer att utveckla sina känslor och sin mjuka sida men han kommer behöva tid på sig bara så du vet det. Men älskar att din karaktär utvecklas så snabbt. )

Zòiline blinkade två gånger i snabb följd. Hade den här mannen inga männskliga känslor? Inte ens med männsklighet? Zòiline känner sig omskakad. 'Det var därför jag slutade gråta, för att världen slutade att känna.' Hon suckar och börjar gå, med bestämda steg.
"Kommer du?" Hon vänder sig bakåt mot Macon och ser månen speglas i hans silvriga ögon. "Det är en lång väg kvar till kung Ander och det brukar passera vexar i närheten. Villket skulle var hemskt att stöta på!" Zòiline stannar och tänkte nästan vända på huvudet, men något hejdar henne. En rörelse i utkanten av hennes synfält. Sedan säger hon lågt på Tsaiu.
"Du kan Tsaiu, va? Vi får hoppas att de Lytofienciska soldaterna som följer efter oss inte kan det! Var redo!"

(Okidoki + tack, jag tänkte att Zòiline skulle vara så!)

Macon ser på flickan och hennes uttryck förbryllar honom, han kan inte riktigt läsa vad hon tänker. Då talar hon på Tsaiu till honom,
- Du kan Tsaiu, va? Vi får hoppas att det Lytofienciska soldaterna som följer efter oss inte kan det! Var redo! Säger hon och han kan sa allvaret i hennes ögon. "Jag märkte inte ens av att vi är förföljda, det är den här flickan! Hennes närhet stör mig, den rubbar balansen i min kropp och fyller mitt huvud med tankar om Lolina! Detta är anledningen till att jag inte reser eller är med människor överhuvudtaget." Tänker han men han svarar henne med något helt annat på Tsaiu.

Medan hans blick är fäst vid henne men hans andra sinnen på de 5 soldaterna som gömmer sig, eller, försöker gömma sig, några meter bort från dem säger han,
- Jag tycker inte vi sak låta dem veta att vi vet att de förföljer oss, om vi fortsätter att vandra som om inget hänt och tala på Tsaiu så kanske vi kan överhöra vad de säger och vi kan leda dem på villospår. Det finns ett förrädiskt träsk bara någon kilometer härifrån, jag kan alla de säkra vägarna över men trampar man fel bara en gång så sugs man ner under gyttjan och ses aldrig igen. Vi låtsas som om vi inte vet att de är där... Hade de kunnat Tsaiu så hade de redan anfallit oss. Säger han och ser menande på flickan med sina kalla ögon och sedan börjar han att lugnt vandra vidare in i skogen. Men han byter riktning och går åt öster istället för söder.

Zòiline nickar som svar på Macon's ord. Det är inte så smart att avslöja ett bakhåll när man är oförberedd. Sen rynkar hon när hon får syn på något en av soldaterna (som försöker gömma sig i ett buskars) håller i handen. Zòiline avhåller sig med nöd och näppe från att svära högt. Hon springer ikapp Macon och lägger en fjäderlätt hand på hans axel och mumlar snabbt på Tsaiu.
"Hoppas att de är riktigt korkade! Dom har Elyuf med sig! Så jag tycker att vi kanske borde skynda på lite! Jag såg visserligen bara en men Elyuf brukar jaga i flock och, vilket du antagligen redan vet, är deras bett dödliga. Och då pratar jag om minuter och inte timmar!"

Macon ser på Zóiline och ger henne ett förrädiskt leende, "hon är verkligen kunnig inom sitt område men hennes iver och längtan efter att slåss kommer att bli hennes undergång en vacker dag..." tänker han och viskar på Tsaiu,
- Det är bara en kilometer och jag går fort, kan du hänga på? Frågar han och ökar sina steg, hans långa ben för honom framåt i hiskelig fart utan att han behöver springa. Zane tittar fram och öppnar munnen, hans lilla blå tunga hänger ut på ena sidan, Zane gillar när det går fort nämligen och han föredrar att känna vinden blåsa in i hans mun inte bara blåsa lite runt om honom. Macon kliar honom under hakan och Zane ser upp på honom medan hans slickar sig om läpparna.

Zòiline hade lust att säga att en kilometer kunde ändra på allt. Men hon fick en känsla av att Macon visste vad han talade om. Zòiline tyckte faktiskt att det var ganska jobbigt att hänga med i Macon's tempo, men hon tänkte inte klaga. Nej, hon skulle vara stark! Och hon vägrade be honom att sakta farten för hennes skull. Det skulle vara ynkligt! Hon traskade på bredvid Macon i några minuter, men hon försökte att vara uppmärksam på omgivningen. Ett ljud hördes, som ett glitter i luften.
"Fan!" Mumlade Zòiline lågt, hon lossade sin dolk och höll den redo i handen medan hon stirrade in i skuggan. Plötsligt var den lilla Elyufen där, liten med stora svarta ögon och rakbladsvassa tänder.

Macon stannar, där, bara några meter framför dem finns Elyfen, en liten sak med svarta ögon och tänder som är vassa och gula. Han drar på mindre än två sekunder fram sin pilbåge och avfyrar en pil, dem hamnar i Elyfens mage, han vet att det inre är ett dödande skott men han vet att nervgiftet kommer sakta ner den och inom ett par minuter kommer den att vara död.
- Nu Zóiline! säger han, han har sett att hon dragit sin dolk och medan han säger det drar han två av sina och Elyfen har börjat att springa mot dem.

Zòiline tar snabbt hand om Elyfen framför henne. Hon vänder sig om för att ta hand om den som hon hörde bakom sig. Men precis när hon tänkte anfalla var den borta. 'Var tog det lilla monstret vägen då!' Tänkte Zòiline. Utan förvarning kände hon en skarp smärta i vaden. Utan att tänka sig för la hon handen på vaden. När hon förde fingrarna tillbaka mot ansiktet var de tänkta av en röd kletig gegga. Blod. 'Den bet mig! Jag kommer att dö! Jag får inte glömma att be kokerskan om plommon paj till kungens födelsedag...' Zòiline insåg med fasa att hennes tankar redan började förvrängas till de hallucinationer som snart skulle ta livet av henne. Medan hon fortfarande hade motståndskraft nog öppnade hon munnen och sa, med förvånansvärt klar röst:
"Macon, den bet mig!" Sedan började månen dansa en konstig dans framför hennes ögon. Den blev mindre och delade på sig, den liknade två silvriga ögon... Zòiline blinkade förvirrat och allt blev svart.

Macon drar snabbt sin dolk och tar Elyfens liv, han fångar Zóilines kropp innan hon faller till marken.
- Lolina! Nej, nej nej nej nej! Håll ut! Skriker han och han tar fram en salva, en vätska, lila blad från ett träd och ett bandag.
- Lolina, håll ut, stanna hos mig. Stanna hos mig! Skriker han i ren panik när han ser på Zóiline som ligger medvetslös på marken framför honom. Han tar sin dolk och skär bort kläderna från hennes ben och tvättar såret med den genomskinliga, glittrande, smått lysande vätskan han plockat fram. "Enhörningstårar för att rena... Draksaliv, för att hindra spridningen, Blad från det lila Rinkina trädet för att motarbeta giftet... Lolina håll ut." tänker han medan han behandlar såret och lindar det med bandage. Allt går så fort, på mindre än 40 sekunder har han behandlat såret.

Han ser på Zóiline, "jag... jag kunde bara se Lolina, förlåt mig Zóiline, men du är så lik henne. I paniken så såg jag bara henne..." tänker han, han har hur luften delar på sig och han kastar sig åt sidan när en pil flyger förbi hans huvud. Han vrider sig om och drar sitt svärd. 5 stycken Lytofienciska soldater har samlats runt honom, han står beskyddande mellan Zóilines medvetslösa kropp och soldaterna.

Ett leende sprider sig över hans läppar, hans silvriga ögon glimmar i månens sken och han kan höra hur soldaternas hjärtan slår hårdare och fortare när han ser på dem. Han attackerar den första på höger sida, sedan tar han ner den på vänster sida och till sist hugger han ner de tre i mitten i ett enda svep medan han vrider sin kropp ett helt varv. Han stannar på huk och hör hur kropparna faller till marken, delade i två delar.

Han reser sig upp och torkar av sitt svärd med den svarta trasan han har i sin rock ficka. Sedan sätter han det i sitt skydd och går fram till Zoílines kropp. Han hukar sig och lyfter försiktigt upp henne i sin famn och börjar gå. "Vi kan inte stanna här, vi måste ta oss till mitten av träsket, dit kan de inte ta sig och där är vi säkra tills du vaknar och kan gå igen..."
- Va lugn Zóiline, jag låter inget hända dig... Viskar han försiktigt och en tår strilar ner för hans kind när han tänker på paniken han fick när han såg henne som sin syster, att se sin syster falla och skadas på det sättet, en rysning färdas genom hans rygg.

Han vandrar med snabba och lätta steg trots vikten han bär på. Han kommer fram till träsket och tar sig snabbt in till mitten, det tar bara 30 minuter, där det finns ett par kvadratmeter av fast mark i skydd av stora träd. Han lägger försiktigt ner Zóilines kropp i det höga, gula gräset. Han plockar ihop lite grenar och gör upp en eld. Zane kryper fram från sitt gömställe och lägger sig ovanpå elden, hans skinn skyddar honom mot all skada elden kan göra, han riktigt njuter när han ligger där i lågorna. Macon ler mot sitt älskade djur och tar av sig sin rock.

Han lägger den över Zóilines kropp och lyfter henne närmre elden. Macon stryker bort några hårstrån som hamnat i Zóilines ansikte och ler mot flickan som ser rofylld ut. "Salvan måste fungera, hon kommer klara sig utan större bekymmer. förutom att hennes ben alltid kommer att vara märkt av ett blått är..." Tänker han och suckar djupt- Han drar upp luvan på sin tröja och sätter sig sedan ner och ser in i lågorna och på Zane.

Märkliga bilder snurrade runt i Zòiline's huvud. Knivar som belv skjutna av monster rakt ned i en stor klippskreva. Sen var hon tillbaka i den lilla bergsbyn där hon föddes, hon stod på en kulle som var täckt med vildblommor och tittade ned i en spegelblank sjö. Det var natt och månen lyste stor och klar. Hon hörde en röst som skrek något, det lät som:
"Lolina, Lolina! Lämna mig inte! Vill du inte ha en rosenkaka?" En rosenkaka flög förbi henne bara några decimeter från hennes fingrar. 'Vad konstigt, det namnet känner jag igen! Undrar om det är mitt namn... Nej! Jag heter... Um, jag heter... Z... Zòiline! Ja, jag heter Zòiline! Men varför känner jag då igen det andra namnet... Jo, jag känner ingen namnet för... För att... Någon Macon känner heter så... Hans fästmö kanske...' Zòiline's sammanhängande tanke försvann lika fort som den hade dykt upp och hon såg sin mor stå och se på henne med kattlika ögon.

För några minuter var Zòiline åter förlorad i hallucinationerna. Kung Ander med silver färgade ögon, en örn med ett brev i näbben, hennes mors parfymflaska som krossades av en drake. Zòiline kände sig osammanhängande och först trodde hon att hon inbildade sig när hon hörde att någon sa hennes namn. Men sedan blev hon säker på vad hon hade hört och försöket undrmedvetet att spetsa öronen.
"Jag låter ingenting hända dig..." Hör hon en låg röst mumla. Zòiline vill rynka på ögonbrynen. Hon känner igen den där rösten. Sen känslan av att flyga, Zòiline vänder på huvudet och ser vita, blå, lila och svarta fjädrar skjuta ut från sina armar.

Efter ett tag bleknar hallucinationerna och långsamt blir Zòiline medveten om verkligheten. Hon känner att någon lägger ned henne på marken och hör en eld flamma upp. Någon... Macon... Mummlar något men med för låg röst för att hon ska höra ordentligt. Hon känner en hand mot sin kind och hon försöker förgäves att öppna ögonen. Tillslut efter en stor ansträngning går det. Zòiline öppnar sakta ögonen och kisar för att inte bli bländad av ljuset. Sen ser hon Macon's Lycrailler krypa ihop på elden. Hon öppnar munnen och stönar.
"Åh, nej! Säg att jag fortfarande hallucinerar och inte att ditt husdjur håller på att ta självord!"