The Troubles In Paradise [SV]

Naaaaaw...
Cute..

Alltså, åhhhhh. Jag tycker om Kim extremt mycket.

Jättebra!!

Awsome Du har en talang när d gäller skrivandet

Shit okej idag har jag verkligen typ skrivit hela dagen o.o #sorrynotsosorry


5. They say time heals all wounds
Kim
Jag hade inte funderat alls på om jag skulle stanna på Hogwarts eller inte.
Jag kunde inte lämna Victoria, inte nu sedan jag hittade henne gråtandes, ensam. Hon hade ännu inte berättat varför hon gråtit, men det måste varit något stort – om man fick sockersöta Victoria att börjat gråta som om Voldemort kommit tillbaka.
Men skulle jag vara en så dum dotter att jag struntade i min mamma, min älskade mamma, när hon behövde mig som mest? Nej, inte kunde jag göra så mot henne heller. Hon hade faktiskt bett professor Weasley att jag skulle få komma hem till henne, det betydde att hon saknade mig, behövde mig, ville att jag skulle komma hem.
Jag hade inte bara fått trösta Victoria den här veckan, Sara och Samir hade gjort slut, och Sara hade också behövt mig. Såklart hade jag inget emot att Sara ville vara med mig mera nu, men Victoria ville också spendera tid med mig allt mera nu – jag hade ingen aning om vem av dem jag först skulle vara tvungen att säga att jag inte hade tid med.
Där hade jag ännu en orsak att inte åka, Sara skulle antagligen inte klara sig utan mig. Särskilt inte nu när hon blivit dumpad (eller ja, Samir hade varit otrogen och hans flickvän hade kommit på dem) och var såbar.

Victoria
Himlen var täckt med moln som var fullpackade med vatten, men ännu hade det inte börjat vräka ner – vädret speglade mina känslor perfekt. Visst hade jag exploderat framför Kim, men det var antagligen för att jag var för chockad och verkligen ledsen – det var i alla fall vad jag intalade mig själv.
Jag hade fortfarande kvar den där mörka känslan i mig, samma känsla som molnen. Det verkade som om det skulle ta tid att läka det här såret, särskilt när någon hela tiden drog av sårskorpan igen. Seth hade försökt att be om ursäkt 100 gånger, om man nu såg det som ursäkt. Jag trodde inte att han nämnt ordet ”ledsen” eller ”förlåt” en gång, så jag räknade det inte riktigt som om han ansträngt sig så mycket.
Varje gång han kommit fram till mig hade jag antingen ignorerat honom eller låtit honom prata på – en del av mig hoppades fortfarande på att han faktiskt skulle ta modet åt sig och ge mig en riktig ursäkt och be mig om förlåtelse. Men mitt huvud visste att det absolut aldrig skulle hända. Något i mitt hjärta vägrade att ge upp, och istället för att pumpa ut det morfin jag behövde för att klara det här, pumpade det ut små doser av längtan efter Seth.
Men det värsta var att jag visste, med hela min hjärna, att vi aldrig skulle kunna bli tillsammans igen, inget skulle någonsin bli som det varit. Jag skulle aldrig mera känna Seths armar om mig, se hans ögon när han såg på mig med endast kärlek i blicken eller höra honom säga att han älskar mig. Aldrig någonsin igen skulle han kyssa mig, se på en ur tråkig film med mig eller kittla mig tills jag skrek av skratt.
Det gjorde ont att veta om det, ont på ett sätt jag inte visste om fören jag själv upplevde den. Jag grät inte mer, jag hade slut på tårar. Det enda som fanns kvar i min kropp var smärtan.
Och Kim. Kim fanns också kvar. Jag kunde fortfarande känna hennes händer om mig, hennes hårda och säkra kram. Det hade känts rätt, att ha henne hos mig. Hon var mitt paraply mot den regnande smärtan, när hon var hos mig glömde jag bort Seth – om det så bara var för några minuter. Hon var mitt morfin. Men jag var rädd att jag snart skulle ta en överdos. Rädd för att jag skulle explodera.
Vad beträffat mina så kallade vänner hade de inte frågat någonting de heller – men de frågade inte för att de brydde sig inte. Rebecka, som skulle föreställa min bästa vän, hade endast frågat mig varför Seth hängde runt mig som en ”flåsande hund” och sedan inte pratat om honom mer. Rebecka hade nämligen fullt upp med att tafsa och hångla med Thomas, hon hade absolut inte tid med mig.
Kim däremot gjorde mig lycklig, hon fick mig att skratta det där fula skrattet jag hade, hon fick mig att le äkta leenden, hon fick mig att känna mig lycklig. Inte på samma sätt som det varit med Seth – han hade fått mig att bli lycklig genom att säga hur vacker jag var, kyssa mig och hålla om mig. Kim behövde inte röra mig fysiskt för att få mig att vara lycklig, hon behövde bara le.
Vi hade träffats några gånger efter det att jag ”exploderat” framför henne. Ingen av oss hade nämnt explosionen, för min egen del var jag för generad, men Kim nämnde nog det inte bara därför att hon var rädd för att jag laddade en ny bomb.
De få gånger vi hade träffats – tre gånger – hade ingen av mina ”vänner” (Rebecka, Siena, Clara) vetat om det, jag trodde inte att Kim hade berättat för någon heller om våra möten. Första gången hade vi bara gått runt på skolområdet, andra gången hade vi tränat på Qudditch (Något vi båda mer eller mindre sög på, men det var väldigt roligt) och senaste gången satte vi under Mickes och mitt träd, och bara pratade.
Jag hade lärt känna Kim väldigt bra, på en väldigt kort tid. Hon var lätt att vara med, ställde inte för många påträngande frågor, hon bara satt där och lyssnade och pratade. Hon hade inte ens frågat mig om varför jag gråtit ännu, hon hade som sagt inte ens tagit upp ämnet. Men jag kände att frågan låg där på hennes tunga, väntade på att hitta rätt tillfälle.
Jag förstod mig inte på mina egna känslor. Varför fick Kim mig att kännas så här? Var det så här en riktig vän var? Det var väldigt roligt att ha äkta vänner i så fall, kanske borde jag skaffa mer vänner. Då slog det mig att jag inte visste vad vi var – vi var inte vänner, det kändes inte som bara vänskap, vi var absolut inte fiender. Så vad var vi? Vilken sorts relation hade vi egentligen?
Jag log av bara minnet på de gånger vi träffats, jag kände mig konstigt varm när jag tänkte på hennes leende, jag kände mig pirrig i magen varje gång hon kommit fram till mig - när jag varit ensam – för att fråga om vi kunde gå någonstans avskilt.
Plötsligt insåg jag vad det här betydde. Jag hade hört ungefär samma beskrivning av Rebecka om och om igen ”varje gång jag ler föds det fjärilar i magen på mig, och de ökar för varje gång han ser på mig”.
Jag var kär henne.
Jag var kär i Kim.
Jag var homosexuell. Nej, nej, jag var inte ens säker på att det här var vad jag kände. Jag hade gillat killar så långt jag kunde minnas. Jag hade gillat Seth så långt jag kunde minnas. Jag kunde inte bara förändras nu mitt i allt. Jag kunde inte förändras för bara en tjej, Kim. Inte hade hon så stor effekt på mig. Nej, jag misstog mig. Kim och jag var vänner, inget mer. Vi skulle aldrig bli något mer heller, Kim gillade inte mig på det sättet, jag gillade inte henne på det sättet. Vi tyckte om varandra som vänner och bara det.
Det här var ju inte ens samma känsla som jag hade haft för Seth, och honom hade jag älskat. Kim gillade jag bara, inget mer.
Min hjärna blev överfulla av nya, skrämmande tankar, och jag hittade på bortförklaring efter bortförklaring.

“Snälla sig inte ‘vad var det jag sa’” mumlade jag och granskade Micke. Vi satt på vårt ställe, under det stora trädet – samma plats Kim hade hittat mig.
Det hade tagit konstigt mycket mod för mig att bestämma mig för att tillslut berätta för honom. Han hade alltid sagt att Seth bara var väldigt dum-i-huvve, och Micke hade haft rätt. Jag hade haft fel om Seth. Väldigt fel.
”Victoria...” började Micke med medlidsam röst. Han förstod alltid, dömde aldrig. ”Du gjorde ett misstag, alla gör misstag. Men det viktiga är att lära sig av det, och inte göra samma misstag igen” Han såg på mig, och frågade inget mer om det Seth hade gjort, han lyssnade bara på när jag förklarade hur jag mådde.
Sedan bestämde jag mig för att jag också skulle dela med mig om något som jag visste att jag inte kunde prata med någon annan om, förutom Micke. ”Jag är så förvirrad. Jag vet inte vad jag känner eller inte känner mer, om det jag känner är något mer än vad jag tror att det är” sa jag förtvivlat och var nära gråten. Micke rynkade sina ögonbryn och såg oförstående på mig.
”Det är klart, efter vad du har gått igenom måste det kännas...”
”Nej, det här har inget med det Seth gjorde att göra” nästan skrek jag. ”Tror jag i alla fall...”
”Jag förstår inte” sa Micke förvirrat och för första gången fattade han inte alls vad jag pratade om.
”Nej, det var inget” mumlade jag, reste mig och klampade iväg upp till slottet.

Verkligen jättebra!!

JÄTTEBRA♥

Super!!
But um... "jag visste, med hela min hjärna"? Ska d va så för (no affence) det låter lite konstigt...?

Lööl det ska va så xdd För asså det var inte hennes hjärta som sa åt henne att det inte skulle fungera, det var hennes hjärna

Haha LOL xD