Sagan (Prs)

((Okie x)))

Spectra ryckte på axlarna frånvarande.
Hon kollade mot horisonten där solen precis höll på att gå ner och himlen lyste sådär oranget som hon älskade.
"Du skulle kunna få sova i gästrummet om du vill." Säge hon och vänder sig mor Kvinnan.
Hon genoborrar den stackars Hobbiten med sina kalla ögon. (Dem var inte alltid så men kunde lätt tolkas så.)
"Eller så kan du sova i stallet."

Meliot kunde ganska lätt motstå sin naturliga instinkt att säga någon korkat sarkastiskt skämt om stallet när hon mötte kvinnans kalla ögon. Dem skrämde henne.
"Gästrummet fungerar nog" sa hon och log svagt. "Så... öh, måste jag vara redo på att någon ska försöka döda mig? Blir det plötsligt, eller mer en utdragen rättegång om jag är värdigt att leva eller inte?" Meliot hoppades att hon inte skulle bli anklagad för att "leka" igen. Hon ville faktiskt veta hur allt låg till. Speciellt om det fanns en möjlighet till en säng, räknat med att det fanns i gästrummet.

Spectra såg in i hennes ögon.
"Var inte dum, du är varken dvärg eller ett hot. Den som dödar dog lär hamna i fara." Sa hon och tog hobbitens hand och började leda Meliot till en stor byggnad.

(Lite kort jag vet -.-)

"Åh, det låter bra!" sa Meliot uppmuntrat och förvånat. Så hon var inte i någon riktigt fara? Räknat med att kvinnan faktiskt inte ljög. Meliot hade lust att testa sin lycka, igen, och fråga vart dem egentligen var. Men byggnaden dem var på väg mot tog upp hela hennes uppmärksamhet. Det var så otroligt stort! Meliot hade aldrig tänk sitt hobbit hål hemma som litet, men jämfört med detta stället var det ingenting! Det berodde så klart också på att dem som bodde här var "fullvuxna", hobbitar behövde inte så stora ställen. Jag skulle kunna vänja mig vid ett sånt här ställe, tänkte Meliot imponerat.

När dem gick igenom de stora portarn var det några alver i rustning som bugade.
"Godag Fröken Doyle."
Spectra nickade bekräftande mot dem medans de gick.
Några studerade Meliot då de gick förbi men de flesta bara gick förbi.
Tillslut kom de fram till ett rum och Spectra öppnade för Hobbiten.

Meliot försökte titta på allting samtidigt. Dem var alver, vilket hon faktiskt hade gissat när kvinnan, eller Fröken Doyle, hade nämnt dvärgar. Meliot hade aldrig varit i ett människohus, men hon misstänkte att det skilde sig ordentligt från korridorerna dem passerade. Meliot tittade nyfiket på alla som gick förbi, det var pinsamt när dem tittade tillbaks, som tur var struntade dem flesta i henne.
Meliot sneglade också ideligen över mot Fröken Doyle. Hon var antagligen något högre än en tjänsteflicka, mycket högre med tanke på att några av alverna bugade för henne. Meliot hoppades att hon hade fel, det skulle kännas säkrare om Doyle var en enkel vanlig person.
Meliot gick nyfiket in genom dörren Doyle öppnade för henne.

Spectra visade henne gästrummet.
Det var ett riktigt fint rum med en stor säng och andra prylar. Det var inte stort men som sagt väldigt fint.
"När du vaknar i morgonbitti vänta här tills jag kommer. Jag orkar inte lära dig hitta idag!"
Säger hon och börjar sedan gå ut ur rummet för att själv sova.

Meliot började undersöka rummet i detalj så fort Doyle hade lämnat henne ensam. Det var otroligt, och i Meliots mått mätt, enormt.
Tyvärr fanns det ingen mat där. Meliot hade inte ätit på timmar. Som tur var hade hon fortfarande mat i sin ryggsäck, och klart kalt vatten fanns i en kanna på ett bord. Meliot drack och åt så snabbt hon kunde. Det skulle kunna bli väldigt pinsamt om någon såg henne. Hon ville inte verka otacksam genom att visa att hon var hungrig. men ingen störde henne.
Så fort hon var någorlunda mätt tog hon av sig manteln och hängde den över en stol, sedan kröp hon ner i sängen. Hon kom på att hon kanske borde ha tvättat sig först. Innan hon hann gå upp och göra något åt det somnade hon.

Spectra gick mot sitt rum.
På vägen dit såg hon sin mor men som tur lyckade hon undvika henne. Resten av vägen gick hon i skuggorna.
Så fort hon kom in i sitt rum tog hon av sig kappan hon bärt och hennes bleka ansikte uppenbarar sig. Hon byter om till en långärmad vit tröja och kryper ner under täcket.
Hon somnar snart.

Meliot sov som stock hela natten. Även om hon var medveten om att hon faktiskt inte hade någon anledning att tro att hon var säker oroade hon sig inte. Antagligen för att hon var så trött.
När hon vaknade värkte det i hela kroppen av träningsvärk och ridturen dagen innan. Sängen var så skön att det smärtade Meliot att lämna den. Hon satte sig upp och hoppade ner på marken. Sängen var ganska hög, hon hade nästan haft problem med att komma upp i den kvällen innan.
Hon borstade undan det lockiga morgon trassliga håret och tog lite av vattnet som fanns kvar från gårdagen. Hon drack medan hon väntade på Doyle.