SciFi City [PRS, Moik & Spenc]

Jag följde tätt efter honom, tänkte inte så mycket på att han tog min hand. Jackie sprang intill vår sida.
Ett skri av smärta ekade genom korridoren och jag stannade. Mitt hjärta sjönk, det var Benjamins röst.
Jag vände mig om, hörde hur Salarierna kom efter oss. Jag skickade ett eldklot genom gången, och på dess resa lös den upp väggarna. De var inte alldeles intill oss, för ingen Salarian hamnade inom ljuskretsen av klotet, men snart skulle vi vara tvungna att slåss.
"Skynda dig, de är snart här!" ropade jag och började återigen springa, nu med mera kraft.

Rädslan och paniken gav mig styrka och jag ökade farten med Jodi i släptåg.
Vi nådde hissen och jag skyndade mig in med henne. Hunden följde efter in,
men jag hade inte tid att oroa mig för henne. Panikslaget bankade jag på upp-knappen med sammanbitna tänder.
Salarianernas fruktansvärda stank fyllde upp mina näsborrar trots renheten och gjorde mig yr. Hur skulle någon kunna slåss mot dem om bara deras doft gjorde en yr?

[Har Harluinians bra luktsinne? :3]

Den lilla eld jag skapat längre bort i gången avslöjade att Salarierna var på ingång. Men hissdörrarna slöts och vi for uppåt, uppåt till våning 6 där kaptenen och hans crew styrde skeppet.
Det var mörkt här med, jag gjorde min flamma starkare och människorna i rummet riktade blicken åt oss.
"Phoenix! Tack och lov att ni är här och att ni är oskadd. Var det den enda Harluinen du fick med dig?" hörde jag general Golder.
"Jag har inte varit på deras avdelning, general, jag vet inte hur det är med dem", berättade jag.

(Bättre än människors, men sämre än hundars)

Ärligt talat brydde jag mig inte om de andra från min planet klarade sig.
Jag hade aldrig brytt mig om vad som hände någon därifrån. Precis som de aldrig hade brytt sig om vad som hände med mig, så länge jag inte utgjorde någon fara för byn.
Jag sneglade på Jodi.
Tänkte hon skvallra på mig?
Jag fick förmodligen inte vara på första våningen och jag var rädd för att jag skulle bli straffad för det. Jag vågade inte titta på mannen som pratade med Jodi av rädsla för att min oro skulle speglas i ögonen och avslöja mig.

[Okok!]

"Då har du varit i din hytt hoppas jag?"
"General, det här är inte rätt tidpunkt för att diskutera vart Phoenix spenderat sin tid på den här resan. Om vi klaras oss här ifrån med livet i behåll kan ni ta det senare", sa Kaptenen. General Golder tittade inte på honom, han hade ögonen på Jackie vars utrustning blänkte från eldskenet. Han var dock klok nog att hålla tyst om det för tillfället.
"Vad är planen?" frågade jag och riktade mig åt Kaptenen.
"Att överleva", sa han kort.
"Vart är John?" frågade jag, märkbart onöjd med svaret.
"Vi vet inte, Phoenix, det är kolsvart och just nu har vi annat att tänka på!"
Själviska jävlar, tänkte jag ursinnigt och såg över på Harluinen.
"Jag går och letar efter honom, han kanske behöver hjälp. Vill du följa med?"

Jag nickade snabbt vid hennes fråga.
Jag skulle inte vilja stanna kvar med de två bistra männen och ännu mindre vara ensam.
När jag vände mig för att följa med Jodi blängde hunden på mig.
Som om den var avundsjuk,
tänkte jag bistert och blängde tillbaka.

Generalen verkade inte ha hört vårt samtal, så när jag vände på klacken för att gå in i hissen igen ifrågasatte han.
"Ni går inte härifrån!" ropade han, kom hastigt gående emot oss.
"Jag kan ta hand om mig själv", fräste jag tillbaka och klickade på hissknappen som skulle ta oss till vår avdelning. Dörrarna gled igen med generalens skrik: "Jodie Boyd!" och öppnades sekunderna senare.
"Kom då", viskade jag till Harluinen och satte fart ut ur hissen. Jackie låg tätt i mina hälar och vädrade efter Salarians. Deras stank kunde till och med jag uppfatta, men Jackie kunde känna om de var långt ifrån också.

Jag var ovan med att smyga,
det hade aldrig behövts tidigare och jag var inte så bra på det. "Jag är Wipzter förresten",
viskade jag samtidigt som jag snubblade över mina egna fötter.
På Harluin var de tjocka skinnskorna effektiva då de skyddade mot den heta sanden, men här förde de bara oväsen.
"Du kan kalla mig Wipz",
fortsatte jag och satte handen för näsan då stanken blev starkare.

"Jag vet inte om det här är rätt läge att presentera sig", viskade jag tillbaka, "Men jag är Jodi. Folk kallar mig Phoenix, men det är egentligen min utrustning som heter det..."
Automatiskt snuddade jag lätt vid låret där bokstäverna stod skrivna och lågan i handen växte lite.
"Synd att vi inte fick tid till ett ordentligt sätt att säga våra namn", sa jag och skrattade lite.
Jackie gav tecken till att hon kände Salariernas stank och jag såg hur Wipz lade handen för näsan.
Ibland hade det sina fördelar med att inte ha lika bra luktsinne.

"Tänkte att jag skulle veta vad jag ska ropa när jag behöver hjälp",
flinade jag, trots att det inte var det bästa tillfället att le på. "De är nära nu",
viskade jag sedan och hoppade undan lite när hunden skällde. Jag undrade om den hade ett namn. Jodie verkade se den som en vän,
så den borde ha ett namn.
Jag kom ihåg när jag en gång hittade en ödla ute i öknen. Den hade gömt sig i mitt hår och jag hade tagit med den hem.
Det visade sig dock att dess saliv var giftigt och chefen var tvungen att döda den.
Jag hade aldrig haft chansen att döpa den...