Skinny Love [SV]

Oh fuuuu. Så jäkla bra :O
Lär mig skriva!

Dog lite.. Så himla bra! Älskar att du skriver så detaljrikt och hur du beskriver deras "hatkärlek". Tycker också om att det går ganska långsamt fram mellan dem eftersom det ger ett mer realistiskt intryck!

Superbra kapitel! Du får en verkligen att kännas som om läsaren är med dem och ser allting de gör och gaash det är helt fantastiskt bra, Erica ♥

Du ska inte känna någon press, eller känna att du måste skriva - det gör bara så att man vill skriva ännu mindre. Skriv när du hinner och orkar.

det är så jävla bra alltså i cant even

älskar hur du formar deras relation, det blir så realistiskt och dog lite vid kindpussen på slutet, det var så gulligt♥

stressa absolut inte över ff:n, att få vänta lite är verkligen ingenting jämfört med ångest, hoppas det lugnar ner sig!

många donkenbröllopskramar

åh så underbart bra!

men så bra......

Alltså. Jag. Dör. Lite. Granna.
Det är så bra!

För det första; det sög absolut inte, snarare motsatsen!!
För det andra; tyckte faktiskt att kapitlet innehöll mer än vara utfyllnad, that Drarry moment in the end asså. Omg. Och Draco du ska inte behöva ångra det, det är det bästa du gjort!!
Älskar allt, längtar efter mer 83 ♥

DEN VAR AZUM!!!!!!!!!

A/N: Nu blir det massa saker skrivna såhär innan kapitlet men aja: några av er skrev att ni tyckte om att det gick ganska långsamt fram i utvecklingen av deras relation. Och jag ska vara ärlig, jag vet inte mycket om kärlek. Men jag vet en sak; you fall in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once. (john green duh)

Det här kapitlet är så dåligt jag vill inte ens läsa igenom det. Däremot kan jag läsa igenom era kommentarer flera gånger om för dem är så fina och jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna er.

ps, minihäst: ang föregående kapitels citat: jag har inte läst den boken (men jag har tänkt göra det), och det citatet framför kapitel VII är hittills det enda som jag har skrivit själv. men det finns säkert något liknade i den boken c:


Kapitel VIII.
”It’s never good or bad, but thinking makes it so.” - William Shakespeare

Draco hade inte gett Harry en kyss på kinden.
Dracos läppar hade inte nuddat Harrys högra kind i en och en halv sekund. A L D R I G. Det var skrattretande. Det hade aldrig hänt. Inbillning från Harry Potters sida. Inbillning och ingenting annat än inbillning.
(Harry behövde faktiskt luta sig mot väggen i den tomma korridoren och försöka komma ihåg hur man andades. Men det känns inte relevant att ta upp här.)
(Inte heller att han efter några sekunder behövde sätta sig ner på golvet och gömma huvudet i händerna i några ögonblick för att försöka förklara för sig själv att ingenting av det som precis hände hade hänt. Han skulle inte uppsatta att jag berättade hur hans mage höll på att explodera av någonting som romantiska personer skulle förklara som ”fjärilar i magen” samtidigt som han nästan mådde illa. Han skulle inte heller uppskatta att jag berättade om hur han kände för att gråta. Så därför ska vi inte prata om det.)
Inbillning var det. Ingenting annat än inbillning. Harry hade inbillat sig att Draco hade kysst honom – eller ja, hans kind – för att Pojken-Som-Överlevde helt enkelt hade fått för lite sömn de senaste månaderna. Det var allt det hängde på. Sedan varför Harry hade inbillat sig detta kunde inte han själv svara på. Han var väl ingen psykolog heller?! Han visste inte hur människans hjärna fungerade! Och med ens blev Harry väldigt trött, ni vet sådär trött så att huvudet känns tungt och man önskar att man kunde skruva av det från kroppen och lägga det på en hylla i en timme eller två så att man kunde vila? Ni vet sådär trött så att ögonen känns som att de är rödgråtna även om man inte har fällt en tår? Så trött blev Gryffindoraren där han satt mot väggen och försökte kontrollera sin andning med ögonen hårt slutna. Han försökte att inte tänka, och som vanligt när människor försöker att inte tänka så tänker de.
”Idiot. Idiot. Idiot”, mumlande han för sig själv och för varje gång han sa ordet slog han sitt bakhuvud lätt mot stenväggen. Han hade egentligen lust att bara kasta sig själv in i stenväggen och svimma eller någonting, men ju mer han tänkte på det desto mer insåg han att det förmodligen var en dålig idé.
”Harry Potter?” Harry öppnade med ens ögonen och fick lust att drämma huvudet i väggen ännu en gång när han såg det pärlvita spöket stå – hm, sväva framför honom.
”Äh, hej Nick”, sa Harry dumt och bet sig i läppen, ”Ja- jag behöver vara någonstans”, stammade han fram och ställde sig upp försiktigt medan han tittade dumt på spöket. Han var faktiskt rädd för att falla omkull om han rörde sig snabbare, men han hade liksom inget annat väl, ”Typ, nu”, och utan ett enda ord till vände sig Harry om och började springa genom den tomma korridoren (som kändes mycket längre och mörkare nu) medan Nästan-Huvudlöse-Nick tittade konstigt efter honom. Han stannade inte förrän han andfådd flämtade fram lösenordet till Den Tjocka Dames porträtt. På något sätt lyckades han stappla in i uppehållsrummet och uppför trapporna och falla ner på sin säng utan att få ögonkontakt med någon. Det kändes som att han hade sprungit ett maraton, och Harry gjorde en sista ansträngning för att dra för draperiet till sin himmelssäng innan han föll tillbaka mot kuddarna. Han tillät sig själv inte att tänka, han vägrade. Istället sparkade han av skorna och tog av sig glasögonen.
För första gången någonsin såg Harry mardrömmarna som en räddning.

Draco ville dö.
Nej, förlåt.
Det ville han inte.
Han ville hälla sånt-där-mugglare-använder-till-sina-bilar-som-brinner-bra över sig och sätta eld på sig själv och sedan gräva ner sig i marken i Förbjudna Skogen och ligga där tills hans skelett ruttnade bort och sedan ville han att djävulen skulle straffa honom hårt när han kom till helvetet.
Typ.
Hur. Kunde. Han. Vara. Så. Otroligt. Korkad?
Hur kunde ge Harry Potter en jäkla puss på kinden? Efter att äntligen slutat bråka med honom? Efter att äntligen blivit någorlunda vän men någon som han faktiskt kunde prata med? Som förstod honom? Som fick honom att skratta? Draco ville slå sig själv, han ville begrava sig under sitt täckte och aldrig komma fram igen.
Men problemet var, att varje gång han blundade, varje gång han försökte att inte tänka, så såg han Harry framför sig. De snälla, gröna ögonen. Det svarta, rufsiga håret och det där förbannande leendet.

Resten av veckan var som att springa i en tät snårskog för Draco. Det kändes som att han bara slog bort grenar och löv som hamnade framför ögonen och aldrig fick ett klart synfält. Han kände sig också lite som en zombie om han skulle vara ärlig, han visste att han hade mörka ringar under ögonen och han visste att hans vänner blev irriterade när han inte hörde vad de sa.
Det blev i alla fall till sist lördagsmorgon.
Och det betydde quidditchmatch, Slytherin mot Gryffindor.
”Draco, hur känner du dig? Du ser blek ut”, sa Pansy medan hon bredde smör på sin smörgås, ”Ni har slagit Gryffindor innan, det är inget att vara nervös för. Potter är säkert väldigt otränad nu också eftersom han inte har spelat sedan innan han sprang iväg och räddade världen”, det verkade ha gått Pansy helt förbi att Draco inte heller gick på skolan under Snapes styre, men Draco valde att inte kommentera det utan att fortsätta att titta tomt framför sig.
”Jag tycker faktiskt att du borde vara nervös”, sa Blaise med munnen full av ägg och bacon, ”Jag menar, de gånger Potter har varit med och spelat så har Slytherin faktiskt förlorat.”
”Tack, Blaise”, sa Draco ironiskt som svar, ”Det får mig att känna mig mycket bättre”, han suckade och reste sig från bordet. Han kände inte för att spela quidditch idag, han hade inte känt för det på väldigt, väldigt länge. Men han kunde inte backa ur nu, inte ens om han var säker på att de skulle förlora.
Han hade sett Potter spela den första kvällen quidditchplanen var öppen igen, och Gryffindoraren hade inte tappat någonting under det gångna året. Istället så hade Draco tyckt att det sett ut som om Harry hade tränat med Englands quidditchlag under hela sommaren. Slytherinaren var inte dum, han visste att Potter var mycket bättre än honom själv, däremot betydde det inte att Draco inte hade en chans, för han var bra han med. Bara inte lika bra. Dessutom så hade Draco inte någon lust att se Harry i ögonen idag, han ville faktiskt inte se de där gröna ögonen på flera veckor trodde han. Han visste att Potter tyckte att han var en idiot. Kanske för att du är en idiot, din nöt. Draco suckade ännu en gång och gick ut ur stora salen och ut genom entréporten medan han funderade över det bästa sättet att övertala Peeves att dränka honom i sjön.

Harry var Harry Potter. Han var ett känt namn, han visste att allt han gjorde under förmiddagens quidditchmatch skulle kommenteras under den följande veckan. Han visste att eleverna (och lärarna) på skolan skulle prata om honom, det spelade ingen roll om han spelade bra eller dåligt. Det hade alltid varit så. Så kanske, hade Harry lite mer rätt att vara nervös än hans lagkamrater. Det var en fin dag, inget snack om den saken, det var klart, novembersolen sken och frosten knastrade under Harry och resten av lagets skor när de gick över quidditchplanen.
Man tycker ju att Harry borde vara van vid applåderna, hejarropen från läktaren och buandet från Slytherinare, men han trodde att det var en känsla som man inte riktigt kunde vänja sig vid. Han kände Ginnys hand på hans arm och släppte ut andetaget han inte märkt att han hade hållit inne.
”Jag kan glädja dig med att Malfoy inte ser speciellt peppad ut han heller”, sa Ginny. Harry vände på huvudet och mötte gråa ögon några meter bort. Harry vände snabbt bort blicken, det kändes som om hans högra kind var synlig inför alla, som om kinden skrek ”Titta! Draco Malfoy kysste mig!”
Han ville därifrån.




A/N: (blev ni lika förvirrade som jag blev av det här kapitlet? ugh)

För övrigt, börja aldrig åttan, åttan suger.


Kapitel IX