Kriget om Akilia

Selene ser oförstående på Mikel, "varför är han så dyster? Och vad då barnvakt? Här finns inga barn och han ska ju iväg på uppdrag..." Tänker hon medan hon ser honom komma närmre henne. Han ser inte på henne, hans blick är fäst på väggen bakom henne och hon kan inte låta bli att känna sig lite avvisad.
- Godmorgon, miss Devonshire. Sa han till henne fortfarande med sin blick på väggen. Hon ser på honom, på hans ögon och försöker få någon form av kontakt.
- Godmorgon mr Overath, trevligt att ses igen. Säger hon med ett leende på sina läppar och hennes ögon tindrar, som de alltid gör.

Sedan vänder Selene bort sin blick och ser på Aragon,
- Vad menar han med barnvakt? Frågar hon oförstående, Aragon ger henne ett försäkrande leende och säger sedan,
- Mikel kommer att vara din personliga vakt. Han kommer följa med dig vart du än går.
- Men jag vill inte ha någon personlig vakt, jag är kapabel att ta hand om mig själv, dessutom behöver vi Mikel för det här uppdraget. Shisuka sa att det måste vara han. Aragon håller upp sin hand och blundar en kort sekund,
- Jag vill att du ska vara säker. Om det betyder att Mikel måste avstå från detta uppdraget så får det vara så. Du är viktig för mig Selene. Hon öppnar sin mun för att tala men kungen tystar henne med en enda blick.
- Jag har bestämt det här så så här kommer det att bli. Säger han och vänder sedans in uppmärksamhet tillbaka till Mikel.

"Jag behöver ingen barnvakt, jag vill inte ha någon barnvakt. Detta är ju befängt! Mikel måste åka på detta uppdraget, det måste vara han om det ska lyckas..." Tänker Selene och börjar genast att fundera på hur hon ska få Aragon att ändra sig eller få Mikel att ignorera kungens order. Innan samtalet mellan Aragon och Mikel börjar vänder Selene sig om och går irriterat ut ur salen, eller, något som hon anser är irriterat men hon är okapabel att vara irriterad och arg på det sättet som alla andra blir. Det har aldrig varit hennes sätt att uttrycka sig på.

Medan hon närmar sig dörren muttrar hon smått envist för sig själv,
- Jag behöver ingen barnvakt, detta är ju löjligt... Sedan lämnar hon salen bakom sig och vandrar raka vägen ut ur slottet.

Aragon och Mikel pratade en kort stund och han såg efter Selene när hon försvann ut ur rummet.
- Du skulle väl inte göra ditt jobb om du inte följde efter henne nu eller hur? Sa han och höjde ett ögonbryn.
- Nä, jag antar det. Muttrade han och gick ut ur rummet för att gå ikapp Selene.

Mikel följde hennes lukt och gnisslade tänder. Förstod han inte att ha han som livvakt var ungefär lika farligt som att råka ut för någon annan fara? Mikel kom med sina långa steg snart ikapp och såg henne bakifrån, han granskade hennes hår, hur hade det fått en sån grönaktig färg?
Men smidiga steg kom han ikapp henne helt.
- Hur kan man vara barnvakt till någon som är äldre än en själv? Mumlade han och granskade henne, sen kollade han upp på himlen. Han var sur, hon var... Sur var hon inte direkt. Men hon hade någon liknande känsla på gång.

Vägen fortsatte mot skogarna och hans ögon smalnade till små springor. Han hade alltid haft svårt för skogen eftersom det var så svårt att undvika levande saker, man fick kvistar i ansiktet, saker flög in i en. Sen så var det inte bara trevliga små bambis och harar och fjärilar med vackra vingar som strövade omkring i skogarna. Som med allt i världen fanns det lika många farliga, onda saker som söta och gulliga.
- Vart är vi på väg? Frågade han kort.

Selene ignorerar Mikel så länge som det gick, de var på väg mot skogen, dit hon alltid tar sig när hon känner att slottets väggar och människorna innanför håller på att kväva henne. Inte för att hon blir arg eller något liknande men hon behöver ha lite luft ibland.

Efter ett tag går det inte ignorera honom längre, speciellt inte när han börjar tala till henne.
- Vart är vi på väg? Frågade han henne med kort röst. Hon ser snabbt bakåt mot honom men vänder sedan tillbaka blicken mot skogen och säger med lugn och bestämd röst,
- Skogen, jag känner mig så instängd i slottet ibland. Skogen har alltid varit dit jag tar mig om jag behöver frihet och luft... Sedan fortsätter hon att gå med hyfsat raska steg, det är bara någon meter kvar till skogen. Hon kan känna Mikels blick, som om han synar henne uppifrån och ner samtidigt som han synar omgivningen. Men hon är inte säker, "du inbillar dig bara Selene, varför skulle han se på dig?" tänker hon och skakar sitt huvud. Hennes långa hår som är halvt uppsatt och halvt hänger i naturliga små vågiga lockar åker från sida till sida och stryker henne över ryggen.

Skogens kant kommer och hon passerar den, efter två steg stannar hon, vänder sig om och ser på Mikel.
- Vad är det? Gillar du inte skogen? Frågar hon och lägger sitt huvud lite lätt på sne, hennes ögon tindrar av värme och mjukhet som de alltid gör. Hon ger honom ett litet leende av fundersamhet.

Han satte försiktigt en fot på mossan och kunde bara tänka sig hur alla krypen där under sprang för livet.
- Joo... Jag gillar skogen. Skogen gillar inte mig tyvärr. Sa han och försökte dra huvan skyddande över ansiktet så han inte skulle få någon galen fågel i det eller liknande. Han blängde misstänksamt på träden och dess grenar, som att om de bara vågade att kasta något på honom så skulle de få betala.

Det var bara två steg till henne, men det kändes som en evighet av att få vara försiktig och kolla efter små djur eller liknande.
- Varför måste hon gå just hit för att få luft? Räcker det inte med att gå lite längre ut på vägen eller nåt? Frågade han och kollade upp på himlen, sen skrattade han ett glädjelöst skratt och sjönk tillbaka till sin allvarliga min igen.
- Okej, då, var ska vi? Frågade han, men den här frågan var riktad till henne.
Varför skulle hon alltid se så lycklig och moderlig ut? Som om hon fått allt hon ville i världen när hon knappt hade någonting som hon önskade. Hon var som, en klar motsats av honom.

Hon ser på honom där han försiktigt går framåt mot henne, "han är verkligen försiktig av sig, trots att han verkar vara en dyster och mörk person så finns det nog värme långt där inne..." tänker hon medan hon fnittrar lite åt hans gångstil. Hon hör att han mumlar något, men hon kan inte höra vad. Men hon hör att han skrattar till en kort sekund innan han återgår till sitt vanliga dystra jag.

Hon vänder sig om och fortsätter att trippa fram mjukt på den härliga mossan.
- Okej, då, var ska vi? Hör hon honom fråga, hon vädner sig inte om denna gången utan fortsätter att vandra från sida till sida av den breda stigen. Eller, det är egentligen ingen stig men det är nästan en stig, träden står som väggar längst med vägen som är täckt av den knallgröna mossan och några enstaka vildblommor.
- Jag vet inte. Svarar hon glatt och börjar sedan att smått skutta fram, hon vet att det är fjantigt att en vuxen kvinna skuttar på det sättet men det hindrar henne inte från att göra det.

Hon kan höra varje fågel, varje ekorre och mus. Hon kan höra hur löven rasslar och prasslar härligt när vinden viner genom trädkronorna. Solen skiner in genom de täta trädkronorna ibland och det får allt att se magiskt ut. Helt plötsligt stannar hon och står helt still, hon stirrar mot en buske bara 20 meter framför dem. Sedan sätter hon sig lugnt ner på knä och sitter helt still, hon rör inte en enda muskel, bara stirrar på busken med ett mjukt leende på sina läppar och varma ögon av vänlighet och omsorg.

Vilket dumt svar, man kan väl inte inte veta vart man ska gå? Vad är det då för mening för att gå någonstans? Han förstod inte anledningen med det där barnsliga skuttande heller. Han förstod ingenting med henne! Hon var en speciell typ, som hans mamma var.

De fortsatte gå genom skogen och där hon kan höra varenda fågel, ekorre och mus, så kan han känna dem. Känna deras doft, känslor, tung-känsla-som-är-som-doft-och-smak-samtidigt-men-ändå-inte... Han vred på huvudet varje gång det skedde en förändring i de där sinnena och hade sakta med säkert byggt upp en öm känsla i nacken.

Han stannade till då hon stannade och rynkade pannan då hon satte sig. Varför satte hon sig ner här av alla ställen i skogen? Mikel följde hennes blick till busken som hon stirrade på och kände något röra sig bakom löven. Utan ett knyst rörde han sig mot busken för att se vad det var och kollade tillbaka mot henne, sen fortsatte han mot busken med en envis min. När han kom tillräckligt nära kunde han höra det också. Det lät som en... En...

Hon ser på Mikel som vandrar mot busken, när han bara är ett steg ifrån busken öppnar hon sin mun och viskar,
- Stanna... Rör dig inte. Sedan kryper hon långsamt fram till busken på alla fyra, hennes rörelser är mjuka och mossan avger inte ett enda ljud när hennes knän, fötter och händer landar på den. Hon räcker fram handen mot den gröna lilla busken.
- Så ja, va inte rädd, kom ut lilla vän... Viskar hon med sin mjuka och lugna stämma. Ut kryper en liten månkanin med päls lika vit som månens sken och ögon blå som havets vatten. Djurets blick vandrar från Selene till Mikel och då tar den ett steg tillbaka in i busken men när den ser på Selene tar den ett lika långt steg ut ur busken igen.

- Ja, kom då lilla vän... Viskar hon så tyst att det nästan inte går att höra vad hon säger. Den lilla månkaninen kryper ut en bit till från busken och ser upp på henne, dess nos vikar upp och ner vildsint i takt med dess andetag. Sedan kryper den ut helt från busken, dess högra bakben släpas lite efter dess kropp och blått blod fläckar dess vita päls. Selene river försiktigt av en bit tyg från sin blå klänning och tar månkaninen i sin famn som lugnt låter henne binda om benet. och vilar sitt huvud mot hennes ena arm.

Selene stryker djuret över öronen och ryggen sedan ser hon upp på Mikel bredvid henne. Hon ger honom ett mjukt leende och hennes gröna lockar dansar i vinden.

Han såg hur hon försiktigt lirkade med kaninen tills den kröp in i hennes famn, hur hennes lockar dansade i vinden och undrade hur hon fick alla att lita på henne. Om hon var en fiende så skulle de vara dödsdömda, tänkte han och suckade tyst.

Efter det blev Mikel faktiskt mer intresserad av såret på kaninens ben. Utseendet på såret hade sett bekant ut, men det var inte gjort av en vanlig räv eller varg. Vargar lämnade inte ett skadat djur på det sätet. Han spanade in bland skogen och ögonen smalnade. Hans ben började röra på sig igen men nu med självsäkra, långa steg och stannade inte till förrän han gått några meter. Trädgrenar som träffat hans ansikte blev svarta och hängde ner, trötta. Mikel stannade till då han nådde sitt mål. Han slöt ögonen och luktade, smackade med tungan och såg sen runt i skogen igen. Minnet av ett ondsint fnitter steg upp i huvudet på honom och han flämtade lågt.

- Det är bäst att du tvättar det där såret! Ropade han till henne och återvände till kaninsköterskan.
- Det kvittar om du lindar om såret, tvätta av sörjan, annars kommer den förblöda ändå. Sa han och flackade med blicken bland träden och med öronen på spänn.

Selene ser efter Mikel när han går sin väg. Han vandrar bara några meter och luktar sedan på luften., det ser nästan ut som om han smakar på den.
- Det är bäst att du tvättar det där såret! Ropar han mot henne när han återvänder.
- Det kvittar om du lindar om såret, tvätta av sörjan, annars kommer den förblöda ändå. Sa han när han kommit fram till henne. Hon ser upp på honom med oförstående ögon.
- Okej, men vad är det då? Du verkar lite, spänd..? Säger hon med en lätt orolig röst, men hon är inte ute efter något svar egentligen. Hon vill bara finna vatten så hon kan rädda djuret.

Hon reser sig långsamt och stabilt upp från marken med månkaninen i sin famn. Hon ser på Mikel en kort sekund innan hon vänder sig om och vandrar bort från stigen. Hon vet att en liten bäck strilar fram mellan träden bara någon meter ifrån dem.
- Mr Overath, kommer du? Frågar hon när hon slänger en blick bakåt.

Han var ganska frånvarande när hon pratade men kvicknade till när han hörde henne säga hans namn. Kvickt följde han efter och började störa sig på sitt efternamn. Det där var hans fars efternamn... Han undrade vilken ragata han kom ifrån och hur ens den sorten kunde para sig i så fall. Mikel såg sig inte riktigt som en människa, mer som en slemboll som blivit född och formats till en människas kropp.

- Förstår inte varför du ska fortsätta att skutta runt i skogen när det finns ephysalor roar sig med månkaniner. Muttrade han lågt för sig själv och gick före henne till en liten bäck och nöjde sig sen med att blänga på henne otåligt. Hans plan bestod av tre punkter: 1. Tvätta kaninens sår 2. linda om 3. hejdå skogen!
Om de inte blev påhoppade och styckade på plats innan det förstås.