Prs(Dragon Fantasy)

Nu kunde Uriah sätta sig upp helt. "De behövs. Vad du än vart med om - slå mig inte nu - så får du inte tro att leenden ör onödiga. Leenden är bra. Och att skratta är ännu bättre. Träning för magmusklerna dessutom." Han log lätt och såg vänligt på Mina. "Och sist du log gick ju inte världen under, eller hur? Erkänn att det var rätt skönt att le för en gångs skull!"

Minas ögon mörknade för en kort sekund då han nämde hennes förflutna men hon gjorde inget. "Kanske inte, men det var inte bra heller." sa hon utan att erkänna att det hade varit skönt att släppa en liten del av det hårda skalet hon bar.
Hon kom upp på fötter och räkte handen för att dra upp honom, "Leenden, skratt, gråt allt får dig svag, svaghet dödar....." sa hon kryptiskt som det låg mer bakom orden än hon sa.

Uriah skakade på huvudet. "Jag undrar verkligen..." Mumlade han. Han ställde sig upp. "Det är det där som gör dig svag Mina. Tänk över det lite. Erkänn att du kände dig lättad över att le. Gör det är du snäll, så ses vi vid sjön ikväll efter middagen."
Med det sagt gick Uriah in i Apollons stuga.

"Jag är inte svag son av Apollon." sa hon och stegade därifrån, till Nikes stuga och la sig på sin säng med skorna på och förbannade Uriah.

Resten av dagen flöt på bra för Uriah. Han var mycket med Arnold, funderade mycket på Mina och sköt mycket pilar. När kvällen närmade sig tog sig Uriah ett bad innan han drog på ett par träningsbyxor och sin urtvättade halvblodslägret-tröja. Han gick till matsalen, offrade mat till sin far och serverade sedan sig själv. Han sneglade mot Minas bord - skulle hon dyka upp ikväll?

Mina hade varit vid svärdsfäktningne hela dagen, ett bra sätt att bli av med aggrisioner hade hon lärt sig. Men hon tog en dusch och drog på sig ett par korta jeansshots och en av lägrets tröjor. Hon gick tyst med de andra från stugan, inte pratade med dem. De offrade ill sin moder och satte sig vid bordet. Mina kastade en blick mot Apollons bord och såg Uriah där, de skulle visst ses ikväll?

Uriah högg hungrigt in på maten. Folk började snart lämna lokalen. Uriah passade på att ta om av maten. Han åt upp till tre portioner innan han kände sig nöjd. Han reste sig från bordet, rapade högt och gick mot sjön med ett stort leende på läpparna.

Mina var redan där, hon satt på stranden och stirrade ut mot sjön. Det blåste lätt och det fick hennes hår att flyga, huden knottrades längst hennes bara ben och armar. Hon verkade vara långt bort i tankarna då han kom och var frånvarande i blicken.

Uriah smög upp bakom henne och satte sig. Han var tyst, hon verkade fundera över något. "Hej!" sa han med en skarp ton.

Mina ryckte till då han sa hej, och hon såg på honom.
"Hej på dig." sa hon lugnt och studerade honom tyst, så vad ville han nu då?