Den tredje världen

Darren kunde inte se vad som hände på den parallella gatan, men han kunde höra ljden av kamp och bilar som körde runt och... hovslag? Hästen avlägsnade sig något och i skydd av uppståndelsen började Darren röra på sig. Han kom upp till ett järnstängsel och fångade skymten av en flicka som smitit under den och nu sprang åt det andra hållet. Darren skulle inte rymmas från hålet, så i stället drog han sig över staketet och tog sig betydligt saktare framåt, försiktig att inte stå i ljset från lamporna.
Två vägar ifrån kom han upp till en park. Darren drog upp huvan och började korsa den med händerna i fickorna. Han tvingade sig att fortsätta då han märte kvinnan med hästen. Det vore misstänksamt att stanna upp eller vända om, men då han kom närmare såg han upp.

Så fort Ronnie såg att mannen började backa bort ifrån vägen likt henne, vände hon sig om och sprang. Inte särskilt långt dock då hon inte riktigt kunde säga när bilen skulle komma att uppenbara sig på vägen och om något visste hon att rörelse var väldigt lätta att se.

Endast några tiotal meter ifrån vägen slängde hon sig ned bakom en fallen trädstam. Vid fallet slog hon i det ena knät i en sten och med en grimas riktade hon blicken emot vägen igen. Ifall hon sträckte på halsen så nådde hennes huvud upp precis ovanför stammen och några ormbuskar skymde henne så gott det gick. Ronnie var beredd på den lilla risken som det innebar för hon såg mycket hellre vad som skulle ske än invänta något som hon inte visste om.

Bilen, eller jeepen såg precis likadan ut som den andra och på samma sätt brummade den förbi utan ens sakta ned farten. Ronnie som omedvetet hållit andan, andades lättat ut men trotts det lång hon kvar där en stund i rädsla för att de skulle komma tillbaka men skogen förblev tyst. Hon tänkte inte göra samma misstag som tidigare. Att hon så snabbt blivit påkommen av någon över huvudtaget fick det att krypa i henne och hon tänkte hålla sig långt ifrån vägar och människor framöver. Trotts det kände hon fortfarande en längtan inom sig att åter igen kunna lita på någon, slippa vara ensam. Ronnie kunde inte säga varför hon fortfarande låg kvar bakom stammen och kom på andra tankar. Lätt hukad började hon ta sig längre in i skogen, försökte att inte lämna något spår efter sig ifall den unga mannen skulle få för sig att följa efter henne.

Atala hoppar tungt men ljudlöst ner på marken. Det ilar till av smärta i ena benet, troligen av höjden. Men detta ignorerar hon, gon skulle bort från soldaterna och de människor som drog dem till sig. För at vara ärlig drog hon dit dem, men det var inte hennes problem att fler människor befann sig där.
Hon tar sig utmed gatorna och tar sig över ett sönderfallet hus. Hon behövde ha mat och proviant innan hon åter skulle kunna ta sig ut i skogen igen.

Lotus tittade upp när en man närmade sig, hon såg till att kniven satt löst, hon ville vara säker på att hon kunde försvara sig i fall det kom till det. Hennes blick drogs ifrån mannen när soldaten återvände. Hon tittade på mannen som gick en bit bort och sedan på soldaten.
"Här är det du behövde" sa soldaten och hon log.
"Tack, Philip, du är en fantastisk bror som tar hand om mig trotts att jag inte står på er sida" sa hon och såg på soldaten, som tittade på henne.
"Jag är bara glad att kunna hjälpa till, men ge dig av nu innan de finner dig" svarade soldaten och hon nickade.
"Var försiktig" sa hon och satte upp på Fedra. Hon tittade bort emot mannen som vandrade igenom parken och sedan tillbaka mot soldaten och log innan hon började rida åt andra hållet.

Darren mötte kvinnans blick, men då en soldat gick framt ill henne såg han bort och fortsatte gå som om han hade all rätt att vara ute i parken, som om han inte levt på rymmen de senaste fyra åren.
Soldaten kom inte efter Darren, men han kunde inte slappna av. Han höll sig på helspänn enda tills han var åter inne på en mindre gata. Han skulle behöva skaffa det han behövde så snabbt som möjligt och komma bort från staden.
Darren kastade en blick bakåt mot parken och vek runt ett hörn. Oförväntat snubblade han några steg bakåt då en behandskad knytnäve träffade honom över munnen. Soldaten var som tur ensam, men han hade övergreppet då han lyckades få Darren ner. Darren återhämtade sig snabbt och träffade soldaten i sidan med sin armbåge och svängde snabbt om situationen. All adrenalin som rusade runt på grund av faran eggade Darrens slag och han slutade först efter att soldaten slutat röra på sig.
Darren andades tungt då han steg upp och drog handen över munnen: den kom bort blodig. Även hans knogar hade börjat blöda av slagen och nu behövde han komma bort från gatorna mer än någonsin, speciellt innan fler soldater hittade dem.

Nu att finna mat var av nöden, men att gå hungrig var ett pris hon med glädje betalade för att inte hamna i klona på makten. Hon hade varit där, granskats och missbedömts, hon dög inte. Hon dög inte till att avla fram den nya perfekta människan, hennes korta längd var bara en sak i den långa listan med fel.
Men tack vare längden hade hon kunnat gömt sig i en bananlåda och lyckats rymma i en av de stora lastbilarna med mat.
Hon hade blivit infångad och rymt och nu levde hon åter på rymmen, ensam men honklarade sig. Det var svårast under denna tid då skogen inte bjöd på mat utan man måste in i staden och stjäla.
Försiktigt tar hon sig förbi soldaterna och vidare in i staden längst de nedrasade husväggarna, i skuggorna, det var så hon rörde sig. När hon hörde hovar drog hon sig längre in bland skuggorna, hovar innebar häst eller hästar och det innebar makt och makten flydde hon från.

Esther sjönk ner mot ett staket som sammanlänkade två hus. Hon hade skrapat upp knät när hon glidit under den senaste järnstaketet och sysselsatte sig just nu med att plocka bort för stora grusbitar för att det skulle kännas bekvämt. Hon drog av sig jackan och tryckte ner den i väskan. Sedan väntade hon. Väntade på att kusten skulle vara klar, människorna borta och att allt skulle vara tryggt igen. Esther benade ut flätan, drog fingrarna genom det rufsiga håret och började fläta håret på nytt. Benen skakade när hon reste sig på nytt - hunger. Hon hade inte ätit sedan ... ja, vem vet? Hon bet ihop och torkade bort svettpärlorna som uppenbarat sig på pannan. En snabb blick bort mot parken. En annan blick bort mot husen som skapade en väg framåt. Hon gjorde ett val och slank in i en smal gränd, skyddad från solens strålar.

Atala tog sig in i en av de smala gränderna, en dit solens strålar inte nådde, en där hon kunde ta sig obemärkt fram. Plötsligt stelnar hon till, hon är inte ensam, skuggan av ännu en person finner sig också i gränden. Skuggan tillhör, vad hon ser ingen soldat. Det var ingen muskulös storväxt man eller kvinna som befann sig där. Men man kunde ändå inte vara säker, inte vara säker med någon. Atala drar en av sina knivar och det blixtrar till i de mörka ögonen, hovarna hade dragit förbi eller stannat, hon hörde dem inte mer. Nu var det hon och flickan som hon förstod att det var, i en ödslig gränd.

Esther stelnade till och fingrarna sökte sig till jackan hon inte längre bar. Fantastiskt, så himla fantastiskt. Det var den enda meningen som for genom huvudet hos henne när hon betraktade skuggan framför sig. Kniven fanns i jackan. Jackan fanns i väskan. Processen tills dess att hon höll kniven i handen skulle vara för långsam, för döda-mig-nu-skrikig. Esther försökte tränga sig igenom de mörka skuggorna och urskilja ansiktet på personen framför sig. Hon lät ordet vila på tungspetsen ett tag. Hon svalde. "Stopp"

Atala gjorde inget, hon var inte den som anföll om det inte var i försvar eller personen var hotfull. Alltför ofta hade hon vaknat som ur trans dränkt med blod, en annans blod och personen hade varit uppskuren, förstörd. Atala ville inte önska vem som helst denna död.
Hon tog fram ett steg så hon kunde se flickan och så hon kunde se henne.
"Vem är du?" frågar hon med ansiktet i en otydbar mask och hotfulla ögon.