The Staircase (Roll för erfarna)

[okay, då fortsätter jag med ännu ett inlägg. ;3 Just because.
Och notera att Colin fått det mesta om bakfoten. Han är lite confused för tillfället x) ]

Colins hjärta hoppar till då en av kropparna vaknar till liv, och han blir ännu mer förvånad när personen tar till orda. Den feminina hotfulla rösten ekar igenom mörkret. Han önskar desperat att han kunde se karaktärens ansiktsdrag, men det är omöjligt i det tjocka mörkret. Skuggorna är som sjalar för hennes ansikte.
"Du minns", säger han lågt då han förstår innebörden av hennes ord. Det är mer ämnat som en tanke, men innan Colin vet ordet av det har han råkat säga de två orden högt.
Han kisar upp mot det gyllene taket igen. Det är färger av renaste guld och silver som lockar på honom. Det pirrar till i hans händer av längtan. Om han bara kunde...
Colin fokuserar på den som talat igen. Ansiktet är ännu oskarpare den här gången. Ljuset däruppe gör allting otydligt för ögonen igen.
Om hon minns att hon kan karate... varför kan inte han då göra det? Varför är det just han som drabbas av minnesförlust?
Colin försöker fokusera på henne igen. Han är plötsligt märkligt irriterad. "Du minns inte alls, ellerhur? Du tror bara att du gör det." Han fnyser.

Vanessa slog upp ögonen. Hon såg ingenting. Hon mindes ingenting. Om hon hade vänner. Familj. Hon visste inte vart hon var. Hon visste inte ens vem hon var. Det var bara ett namn. Vanessa.
Vanessa visste inte vem denna Vanessa var. Det var antingen henne. Eller någon annan. Men det lät fint och välbekant, så Vanessa antog att det var hennes namn.
Efter en stund insåg Vanessa att hon hörde röster.
"Hallå?" frågade hon försiktigt. "Det här kommer säkert låta konstigt, men vet ni vart jag är?" frågade hon och lade armarna i kross.
Att hon inte mindes något freakade henne ut. Vanessa visste inte hur hon skulle reagera. Vanessa hoppades att de andra mindes.

(( Det var lite konstigt men liksom jag sa titta på film såå.. ))

Ezekiel... fy vad långt. Vad är det för något? Är det hans namn? Heter han verkligen Ezekiel? Hur många bokstäver är det egentligen? Det är sju bokstäver. Dessutom är det konstigt och kan inte vara lätt att uttala. Zek. Det tycker han bättre om. Tre bokstäver, en stavelse, och fyra bokstäver kortare. Varför var det så viktigt egentligen? Han öppnar ögonen ungefär i samma tid som han gör en röst som säger:
"Ni skulle bara våga röra mig, jag kan karate" Zek kommer ärligt talat inte riktigt på vad karate är för tillfället, faktiskt frågar han sig själv hur han ska forma ord som låter bra. Som låter okej, och det känns så fruktansvärt udda att tänka så.
"Du minns" Säger en ny röst och Zek ifrågasätter vilka det är och vem han är... och var han är.
"Du minns inte alls, ellerhur? Du tror bara att du gör det." Säger samma röst som innan igen.
"Hallå?" En till ny röst Zek inte känner igen, men han är irrationellt rädd för att prata i rädsla för att inte känna igen sin egen röst. "Det här kommer säkert låta konstigt, men vet ni vart jag är?" Fortsätter rösten.
"Ingen aning." Svarar Zek och sätter sig upp. Vad var han så rädd för? Hans röst verkar vara det enda som känns rätt.

Mannens röst fick Max att hoppa till. Den var inte alls så mörk, så hemsk som hon hunnit föreställa sig de få sekunder de tagit honom att svara. Hans ord var istället för självsäkra något tvekande precis som hon kände sig och de väckte frågor som hon absolut inte ville tänka på. Hon försökte att minnas något men allt var svart. Snabbt bestämde hon sig för att inte tänka på det då hennes huvud brast ut i en fruktansvärd värk.
En andra röst hörs och sedan en tredje. Alla verkar lika förvirrade som den första som hon själv kände sig.
”Ni är inte kidnappare”, sade Max halvt som en fråga, halvt som ett konstanterande.
Hon kände hur en kall vind for genom stället och Maxs hy knottrade sig längst hennes armar och ben.

Ett flertal nya röster som kommer efter den första börjar eka i rummet.
Colin trycker händerna mot huvudet och försöker att dämpa den pulserande smärtan. Som om det skulle kunna hjälpa honom att få tillbaka sina värdefulla minnen.
"Ni är inte kidnappare", hör han den första rösten säga.
Colin svarar inte.
Han känner sig märkligt orkeslös, men trots det fortsätter det pirra av otålighet i hans fingrar. Det gyllene ljuset långt däruppe har etsat sig fast på hans näthinna. En sjuk längtan och sträven efter att nå dit är allt som håller honom upprätt. Om han bara kunde...
Skulle inte de andra bredvid honom prata om det om de såg? Är det inte det som är det viktiga?
De kan inte ha sett, konstaterar han innan en annan tanke far genom hans tomma medvetande. Eller så är det du som håller på att bli galen, Colin...
"Taket", lyckas han pressa fram. "Titta på taket."

En efter en. En röst efter en, kanske hon ska säga. En efter en väcker de henne.
Fyra olika röster, fyra olika personer, det är det hon förstår. Hon försöker förstå situationen innan hon gör en ansats till... något, bortsett från att andas och vara vid liv då.
Fyra personer, ett... rum? Vart är de? Vilka är de? Vem är hon? Hon minns inte ens vem hon själv är, hur skulle hon då minnas de andra? Varför är det så svårt att minnas? Finns det något att minnas? Minns hon inget för att det helt enkelt inte finns något att minnas? Hur skulle det gå till? Människor samlar väl på sig en drös med minnen genom åren?
Är det det jag är? tänker hon. En... människa? Hon försöker få allt på plats, eller något på plats. Och hennes desperata tänkande verkar hjälpa. Hon får fram något, en liten sak som lovar att hon har ett liv, ett litet fragment av det som en gång var hennes. Som ännu är hennes.
Selina Maya Libora.
Hon vet inte vad hon ska göra, ska hon berätta för dem andra att hon är där eller ska hon ligga stilla och fortsätta sitt tjuvlyssnande?
Hon väljer tjuvlyssnande och fortsätter spela avsvimmad, eller död, eller vad de andra nu än tror, om de nu tror något. Eller om de ens känner till henne.

[Förlåt för sent inlägg! D: ]

Max kände hur hon ville ställa sig och skrika. Skrika till dem, berätta för dem hur galet det här var men den unga mannens ord fick henne istället att vända blicken uppåt. Ljuset bländade henne, det gylleneljuset som om det var en ängel där uppe och kollade ned på dem.
Max kände hur något sög tag vid hennes navel och en extrem längtan efter ljuset for igenom henne.
”Vackert”, mumlade hon för sig själv men något verkade distrahera henne, gnaga på hennes samvete, något som hon nästan glömt.
Hon var inte ensam var hon nu befann sig. Tanken på de andra distraherade henne och hennes blick flyttade sig motvilligt ifrån ljuset och runt i rummet, om det nu var ett rum.
Det verkade ännu mörkare, hon hade svårare att utskilja mannens ansiktsdrag och de andra skuggorna. Tre rörliga medan en fjärde fortfarande orörlig. Max hjärta for upp i halsen på henne, var den fjärde död? Borde hen inte lukta konstigt eller borde de inte känt av det? Men varför skulle hon bry sig? Detta var främlingar, inga hon brydde sig om. Det enda hon ville var att ta sig hem igen, även om hon inte riktigt visste vart hem var. Tankarna skrämde henne och rädslan i sin tur gjorde henne arg.
”Hödudu”, sade hon, ilskan riktad emot den unga mannen som befann sig närmast henne och då han var den enda som stod upp likt henne.
Det tog bara fyra steg så var hon framme vid honom och satte sina handflator emot hans bröst, gav honom en knuff.
”Jag vill hem”, sade hon och upprepade sina tankar, ”sluta upp med detta och ta mig hem.”

Zek reser sig smått mödosamt och begrundar aningen ljuset som kommer uppifrån, eller taket. Han är relativt osäker. Det är vackert, lockande. Han vill dit. Zek tvingar sig själv titta bort då han processat vad hon sagt.
"Men vet du var hem är?" Frågar Zek aningen undrande. Han vet vad ett hem är, det är där man bor eller där man känner sig trygg men han har inget minne av ett hem. Fast ljuset är något han vill till, så det kanske är hem? "För om du vet så är det väl inget svårt att bara dra hem? Om inte spelar det väl ingen roll om du kommer 'hem'?" Frågar Zek igen, känner sig aningen för filosofisk. Han kanske inte borde bete sig så. Det känns främmande.
"Tror ni ljuset är solen och vi är under marken?" Frågar han och anser att det bara finns en ljuskälla som något som kan vara ett tecken på det. Om de är under marken så borde det vara smart att gå uppåt, visst?

Vanessa begravde sitt huvud i händerna. Sedan tittade hon försiktigt upp i taket.
Där var ljuset.
"Tror ni ljuset är solen och vi är under marken?" frågade en röst. Vanessa nickade fundersamt och insåg sedan att de inte såg henne.
"Jag antar så", sade hon. Hon suckade och hindrade en snyftning åka ut.
"Men... Vilka är ni? Vad heter ni? Vi måste ju antagligen försöka lära känna varandra nu, eftersom..." Vanessa kunde inte fortsätta utan började gråta tyst.
Vanessa visste inte riktigt vad hon skulle göra så hon försökte torka upp tårarna som trillade ner från hennes kinder.

Colin backar djupare in i mörkret efter att händerna knuffat honom bakåt. Han vill inte ge sig in i en strid med någon nu. Det är bättre att ignorera och fortsätta rikta uppmärksamheten mot problemet. Istället för att skapa nya.
Han lyssnar noga medan de andra pratar, men han lägger inte till något. Blicken söker sig till något mörkt på golvet. En kropp. Alla har visst inte vaknat ännu...
Han känner ett oroligt hugg i magen. Tänk om personen aldrig vaknar igen? Tänk om det blivit något misstag? Tänk om det var han som låg där nu?
Colin avslutar med en rysning sin tankegång.
"Men... vilka är ni? Vad heter ni?” En ny feminin stämma. Person som talar låter både sorgsen och skräckslagen. ”Vi måste ju antagligen försöka lära känna varandra nu, eftersom..."
Rösten dör sakta ut.
Han tar ett målmedvetet steg framåt. ”Jag heter Colin.” Sedan pekar han på en osynlig punkt i mörkret. På stället där han alldeles nyss blev attackerad med en knuff. ”Jag har ingen aning om vad ni andra heter, men hon där är aggressiv. Väldigt aggressiv.”
Han undrar om han var retsam och jobbig i sitt förra liv. Orden kommer så naturligt att han knappt inser att det var han som uttalade dem. Colin hoppas att hon ska uppfatta sarkasmen.