Lonely Island

- HALLÅ!
Cole hoppade till när skriket nådde hans öron. Vem var det? Var det flickan han träffat på förut? Eller - Cole kände hoppet frodas inom honom - någon annan? En till? Hallået kom från skogen och om Cole ändå var dödsdömd, varför inte riskera sitt liv genom att springa in bland träden? Tanken skrämde honom egentligen men han svalde allt tvivel och all rädsla och började springa. Sand vällde in i skorna och Cole svor för sig själv när han plötsligt såg en orm ringla förbi, men han fortsatte springa.
- Hallå!??!? Ropade han. Han började känna sig desperat efter vad som helst. Vad som helst utom den där hemska rösten i hans huvud.
Tre månader, for förbi i huvudet på honom igen.
- Tre månader jaja!! Fräste Cole åt tanken, som inte direkt slutade påminna honom om den fara han antagligen var utsatt för, bara för att han sagt åt den.
- Hallå!! Ropade han igen för att glömma bort tanken.
- Är det någon där?!?! Skrek han.

Hon ställer sig snabbt upp när hon hör skriken, någon svarar henne. Någon svarar faktiskt henne! Hon kan knappt tro det när hon svarar.
"Ja! Här borta!" skriker hon så högt hon kan medan hon försöker komma på vart skriket kommer ifrån. Från strandkanten, gissar hon, men hon vet inte exakt vart och vill inte tappa bort sig själv. Det är nog det värsta som kan ske.
Hon känner hoppet välla upp i bröstet och känner sig... konstig. Som om hon inte brukade vara så här innan hon... tappade minnet. Hon känner sig illamående. En persons närvaro är bland det bästa hon kan få just nu. Vilken sorts person var Ashley innan egentligen? Hon anar att hon verkligen inte vill få reda på det. Hon måste ha varit en hemsk person.
Ashley inser att hon faktiskt har fått en ny chans, en ny chans i livet. En chans som endast varar i tre månader ifall hon inte inbillat sig rösten. Och det skrämmer henne till döden.
"Jag är här!" ropar hon ingen, bara för att försäkra sig och börjar flaxa med armarna som en idiot, vet inte riktigt varför hon gör det.

Cole sprang som en idiot mot vem det nu var. Han kom tillslut fram och fick se en tjej. Han såg sig om efter andra, men hon verkade vara ensam i den lilla dungen. Harkel.
- Hej! Kläckte Cole ur sig. Han rodnade genast, kände sig dum. Han var fast på en ö som skulle sprängas snart och det ända han kom på att säga var 'hej'??
- Vet du vart vi är? Och känner du den andra tjejen?? Frågade han.
Han betraktade tjejen och upptäckte nu att hon inte var särskilt välklädd. Han såg generat bort, hade han varit ohyfsad som såg på henne trots att hon nästan var naken? Han gillade inte tanken på att uppfattas som ohyfsad...

Det första Ashley lägger märke till är hans hår. Blått. Det var som fan... tänker hon imponerat.
Sedan börjar han prata och då börjar förvirringen komma. Finns det verkligen andra på ön? I hennes ålder? Det var något hon starkt inte hade förväntat sig.
"Hej", säger hon trevande, det känns helt främmande att tala med en person. "Nope, sorry, minns inget. Finns det andra på ön?" säger hon och besvarar hans frågor och ställer en egen. Hon fortsätter se lätt på honom, rodnaden, det blåa håret, den ljusa hyn... Det slår henne att hon inte vet hur hon ser ut, förutom att hon har en någorlunda normal hudfärg och att hennes hår är blont. Något mer? Nej. Hon vet inte ens vilken ögonfärg hon har.
"Snyggt hår", säger hon sedan med ett litet leende, känner att orden är ännu mer främmande än att tala med honom, speciellt med tanke på vilken ton hon använde. Hon menade det. Och det chockerar henne själv. Jag måste ha varit en satmara från helvetet innan det här hände... tänker hon och känner åter igen att hon har fått en andra chans, en andra chans som fortfarande endast håller i tre månader dock...

Cole nickade leende.
- Blått hår. Okej, då vet jag i alla fall lite om hur jag ser ut! Sa han. Blått. Hm. Det gillade han. Han måste ha varit väldigt smart innan han blev såhär dum. Förvirrande tanke....
- Ja, minst två till finns det. En som jag pratade med, en annan som jag såg långt bort. Vet inte vart de är nu.
Cole tänkte osäkert efter. Skulle han våga fråga?
Tre månader.
- Tre månader! Upprepade Cole för sig själv, omedveten om att han sa det högt. Hela han vändes innåt och han fick en bekymrad, inåtvänd blick.
- Tre månader innan ön sprängs... Mumlade han igen.
Visste tjejen? Kunde han lite på henne? Han hoppades då det, annars var han så gott som död. Men det viktigaste var ju hur han skulle ta sig från ön. Om de andra kom med sket han fullständigt i, han tänkte hitta ett sätt att fly. Han kom på sig själv med att undra vart den andra tjejen befann sig. Hade hon redan flytt?

Dandelion hade gått aningen längre bort och sedan in mot skogen, hon har dock gått ett bra tag känns det som och fuktigheten och faktorn att det ändå är extremt torrt börjar ta ut sin rätt. Hur mycket vatten drack hon innan? Det känns som om hon borde haft det mycket värre just nu annars. Hon väntar på att hennes tunga ska svälla upp. Var kan man hitta vatten? Växter behöver sötvatten, oavsett hur tropiska de är så måste de ha sötvatten för att överleva eftersom saltet skulle bara torka ut dem. Hon behöver hitta något, det finns troligen på en hög punkt. Hur vet hon allt det här? Det finns ingen chans att hon skulle veta allt det här. Är det naturligt? Är det...? Det faller sig bara in naturligt. Hon blir aningen överraskad när hon ser en annan kille, inte den hon träffat på vid stranden och naturligtvis kommer hon inte på med någon bättre reaktion än ett udda gnyende läte som hon försöker kväva så fort som möjligt.

Jones ryckte till då en ung kvinna uppenbarade sig framför honom eller var det en hallucination? Om han inte vetat bättre kunde han inte undgå för att koppla ihop henne med en ängel med sitt blonda hår och vackra utseende. Han fortsatte och tog ytterligare några steg emot henne samtidigt som han sträckte ut handen framför sig för att sedan stanna upp då hon gnydde till. Han kan se förvåning i hennes blick eller var det rädsla eller någon annan känsla han inte riktigt kunde placera.
”Hey”, sade han och drog tillbaka sin hand för att torka av svetten från pannan.
Det var olidligt varmt och Jones bestämde sig för att han inte riktigt gillade värmen särskilt mycket. Han torkade av sin blöta hand på de mörka jeansen och drog lite med den bara foten i smått gräsbeklädda jorden.
”Vet du om det finns vatten någonstans?” hörde han sig själv fråga.
För tillfället var det hans största bekymmer.

Ashley ler tills han nämner tre månader. Helvete, tänker hon och förvånas själv över sin svordom. Varför svär hon? Visst, de är så gott som döda, men... det finns absolut ingen anledning till att tortera sig själv med det. Och absolut inte svära. Varför svära egentligen?
Ashley känner sig plötsligt väldigt falsk. Som om hon försöker intala sig ännu falskare saker som i sin tur gör henne falsk. Hon hatar känslan, önskar att den kunde försvinna. Kan hon inte bara släppa allt? Börja om, helt?
Men... Det är något. Hon minns inget, men hon vet. Hon vet hur hon var innan, hon känner det i benmärgen. Det är som om någon har gömt hennes minnen, men inte tagit bort dem. Det är så det måste vara, på något vis. Hon vet att det är omöjligt, omöjligt är bara förordet, men det känns som en beskyddande tanke ändå, för hela deras, hennes, situation är ännu omöjligare än att hon skulle ha tappat minnet helt och hållet. För hon har fortfarande en personlighet, hon är fortfarande hon på något vis. Och det går inte utan minnen. Det är omöjligt.
"Ja... Tre månader innan ön sprängs. Hörde du samma röst?" frågar hon utan att bry sig om att hon förmodligen låter galen. Galen eller inte så är hon fortfarande kvar på den här ön och inget kan ändra det. Det är lika bra att vara ärlig från början, och om hon är galen så vill hon gärna veta det. Det skulle vara lättande att få reda på något om sig själv.

Cole såg upp på tjejen.
- Ja. Det hörde jag. Kommer ön verkligen sprängas, eller är det här något slags skämt? Jag gillar det i alla fall inte. Och jag minns ingenting, liksom....What?!?!
Cole suckade och såg bortåt, mot stranden. Han kände sig inte säker här inne, bland träden. Vem som helst kunde när som helst anfalla honom. Och han skulle inte märka något förrän det var försent.
- Vi borde gå mot stranden. Eller åtminstonde vara nära vatten.
Nu började det kännas torrt i halsen. Hur länge sedan var det han drack något? Tanken oroade honom, han måste hitta sötvatten så snart som möjligt. Han hade ont om tid men det var ju fortfarande tre månader. Cole kliade sig på huvudet, började gå.
- Jag heter Cole förresten, Cole Markham.

"Ashley, Ashley Spencer", svarar hon och ger honom ett litet leende. Hon överväger tanken på att gå bort mot stranden men skakar sedan på huvudet sedan.
"Nej, gå du, jag stannar här. Det är mer salt där i luften och jag tror man blir uttorkad lättare då... Jag är inte säker dock... Jag är lätt förvirrad sedan jag vaknade upp", säger hon, böjer på sig och känner med handen på sina skor. Hon lyser upp när hon känner att skorna är torra och sätter sig ner och sätter på sig dem. "Jag ska in i skogen och försöka hitta ett vattendrag eller liknande. Det växer ju där, eller hur? Vilket betyder att det finns vatten där. Om jag har tur så har någon varit här tidigare och lämnat något som går att använda som spade, inte för att jag tror på det då, men... det är en liten sak med tanke på att ön ska explodera", babblar hon, eller hon tycker att hon babblar och kniper igen. Långa meningar är onödiga, inser hon och ställer sig upp nu när hon har skorna på. "Jag måste ha varit en idiot som gick runt i sådana här kläder", muttrar hon sedan och ser ner på sina shorts. Helt idiotiska att bära ifall man ska utforska en okänd skog, eller något som liknar en djungel i detta fall.