PRS(Dragon Fantasy)

Stefan studerade hela pappret och försökte tyda det hon strukit över. "Sällskap?" mumlade han och såg granskande på henne. "Och vad ska du göra för att hålla mig sällskap?" Han satte sig ned vid sitt skrivbord och såg upp på henne med ett höjt ögonbryn.

Ina såg sig om och pekade på ett schackspel, "Vill du lära mig?" skrev hon med darrande hand och log stelt, rädd för att han skulle förlora humöret på henne.

Stefan såg förvånat på schackspelet och nickade sakta. "Det kan jag göra". Han gick och hämtade det till skrivbordet. "Sitt ner" sa han och pekade på en stol på andra sidan skrivbordet. Sedan började han förklara hur man spelade och såg faktiskt inte alls lika kall ut som vanlig.

Ina gjorde som hon blivit tillsagd och lärde sig efter ett tag. Klänningen var tunn och gav honom insikt till hennes behag. Klänningen var menad så och hon hade Stefans faders ord hängande över sig att få honom road. Dock till hennes lättnad verkade han vara intresserad av spelet.

Stefan såg upp på henne tillslut. Ina var vacker, och klädd för att locka honom till att roas. Hon påminde lite om Daniella när han tänkte efter...Rött hår och vacker på alla vis..
Utan att han tänkte på det själv slutade han upp att spela och såg istället koncentrerat på hennes ansikte. Trots att hon liknade henne var Ina inte Daniella. Trots att han bra gärna ville låtsas att hon var hon...För att inbillla sig att han hade Daniella i sina armar och i sin makt igen...

Ina bet sig i läppen och en rodnad sköt upp på hennes annars bleka kinder. Hon var inte van vid den sortens uppmärksamhet och var oskyldig som en viol vad det gällde den sortens lekar och spel.

Stefan var tyst ett bra tag innan han tillslut med hes röst sa "Du påminner om henne, hon som krossade mitt hjärta" . Han suckade djupt. "Men du är ändå inte som hon, du är rädd och försiktig, hon var vågad och visste vad hon ville ha och såg till att skaffa det". Han önskade nästan attt Ina var mer som Daniella, då kanske han verkligen kunde låtsaas att hon var henne...

Ina stirrade på honom med öppen blick innan hon slog ner blicken. Hade inte han varit rädd? Hon ägde inte längre hennes liv men var rädd att förlora det. Det var inte hans fel att hon blivit fångatagen men hon ville hem inte ägas och frukta. Hon fruktade även att han skulle inse att hon kunde tala. Hon varken sa eller skrev något han behövde tala om det och sakta la hon en darrande hand på hans som tröst.

Stefan såg upp på henne igen med förvånad blick då han kände hennes mindre hand på hans. "Udda" mumlade han. Var hon inte rädd för honom? Rörde hon honom frivilligt ändå?
Han granskade henne kort igen och bestämde sig för att prova något. Han sträckte fram sina båda händer och kupade försiktigt händerna om hennes ansikte och tvingade henne att se på honom. Utan att han tänkte på det smekte han hennes kind med sin tumme."Du behöver inte vara rädd för mig, trots att man kan tvivla är jag ingen ond man".

Ina var stel av skräck då hon mötte hans blick hon fick motverka impulsen på att dra sig undan och tvinga sig att möta blicken. Hon kände smekningen och rös till, han sa att han inte var ond men hur kunde man veta?