Om du verkligen älskar mig

Jättebra, jag tror jag kan gissa J Ä T T E B R A!!!!!!

Jättebra!!
Måste få veta vad som händer hahahh :O
En sak bara, du verkar vara lite snål på frågetecken^^

exempel:
Vad kommer jag spela för roll i det och varför är det så viktigt att jag inte umgås med Cate.

rättat:
Vad kommer jag spela för roll i det och varför är det så viktigt att jag inte umgås med Cate?

Tack så mycket förstår vad du menar glömde frågetäcken på vissa ställen

HAHAHHA GE INTE UPP DIN DRÖM! BLI FÖRFATTARE DET SKULLE DU KLARA SÅ SJUKT LÄTT ASBRA!

NÄMEN ÅH VAD SÖT DU ÄR♥ JAG BLIR SÅ SJUKT GLAD ♥ SKA INTE GE UPP DRÖMMEN OM ATT BLI FÖRFATTARE♥


EDIT: Nästa kapitel kommer upp imorgon (onsdag den 15:e Januari)

Kom igen Matildis! xD

TACK delete.♥
Nu kommer nästa kapitel
Och ni ska veta att ni läsare är helt underbara♥

Kapitel 4 Funderingar (Cate)
Adrian kollar stumt på mitt brev, jag tror nog att han till skillnad från mig är förvånad över min mamma och pappas reaktion, det jag däremot är förvånad över är det där om att vi av andra orsaker än att vi är fiender inte får vara med varandra. Att det om att vi är fiender bara är en bidragande orsak.
”Vet du något om vad det kan vara?”, frågar jag och sätter mig mittemot han.
”Nej det vet jag inte Harmer", säger Adrian och betonar ”Harmer” med en röst som om Harmer är äckligt.
”Okej du vet du lika lite som jag då Winston",fräser jag tillbaka.
”Kan du bara gå… snälla? Om vi inte ska se på varandra, prata med varandra eller vara i närheten av varandra så skiter vi i det okej?”, säger Adrian med bestämd röst.
”Visst som du vill, jag skiter i vad mina föräldrar tycker men det verkar inte du göra så du förtjänar du inte att umgås med mig, dra åt helvete”, fräser jag, reser mig hastigt upp lika bra att gå till lunchen Paulina väntar nog utanför stora salen på mig.
Och mycket riktigt så gör hon det, jag ler mot henne försöker att inte vissa min ilska, Adrian leker tydligen följa John med sina föräldrar och då ska jag låta honom göra det, för det är ju hans val.
Jag går in i stora salen med Paulina, vi sätter oss i mitten av Slytherinbordet där några andra förstaårselever från Slytherin sitter.
”Hej, du Cate så du vet heter jag Olivia”, säger en rödhårig tjej och ler.
Jag nickar och kollar ner på hennes tallrik idag får vi någon köttgryta med ris, jag ser mot en annan gryta som är vegetariskt jag bestämmer mig för den nu när jag har valmöglighet.
”Så vad det trevligt med Adrian på förvandlingskonsten?”, frågar
Paulina flinar retsamt mot mig.
”Åh det tror jag säkert hon tyckte”, säger Paulina.
”Han är ju sjukt snygg”, säger Olivia med ett leende.
”Men han är också en som leker följa John”, flyger det ur min mun innan jag hinner tänka efter.
Olivia skrattar, dom två tjejerna som sitter bredvid henne skrattar också.
”Det där var kul, eller hur Daniela?”, säger Oliva.
En orangehårig tjej bredvid henne skrattar tillgjort och nickar.
”Ge mig bröd, Klara”, väser Olivia mot en blond tjej som suckar och ger henne en brödbit.
”Men vad menar du med det?”, frågar Daniela.
”Eh… Inget”, säger jag och kollar ner i grytan.
”Kom igen Cate jag ser väl att det är något, har ni bråkat? Är du ledsen över det? Du kan prata med mig vet du jag vet allt om killproblem”, säger Olivia och ler.
”Amen visst att du vet allt om killproblem du är fan elva år! Hur många killar har du haft på 11 år? Och du vet inte ett skit om vad som hänt mellan mig och den där jävelns familj”, fräser jag även fast jag inte vill tala ila om Adrians familj, men han verkar inte vilja vara vänligt mot mig så varför ska jag vara det mot honom?
”Förlåt mig men ärligt talat kom igen varför sa du att Adrian lekar följa John?”, frågar Olivia.
”kanske för att han gör det!”, fräser jag reser mig snabbt upp och rusar ut från stora salen jag orkar verkligen inte vara kvar där med Olivia.
När jag kommit ut ur stora salen rycker någon tag i min arm och tränger mig bort till en avskilt ställe.
”Vadfan tror du att du håller på med?”, fräser personen, jag kollar upp och ser att det är Isabelle, min syster.
”Ja, gick just ut ur stora salen för att jag ätit klart, är det något konstigt med det?”, säger jag även fast jag mycket väl vet vad hon syftar på.
”Men jag menar ju vad du håller på med på förvandlingskonsten, du pratade med Adrian och log, frivilligt!”, säger Isabelle som om det vore världens katastrof.
”Ja, och? Vi kanske har missbedöm barnen i familjen Winston”, säger jag.
”Det handlar ju inte bara om att dom är just familjen Winston ni kan bara inte ha kontakt med varandra på något sätt”, säger Isabelle upprört.
”Varför inte?”, frågar jag.
”Därför att… jag vet inte hur jag ska säga det här men något riktigt hemskt kommer hända då och det är inte några av hans föräldrar eller våra föräldrar som kommer göra något det är någon annan eller något annat, jag vet inte”, säger Isabelle.
”Tack för upplysningen”, säger jag glatt och går därifrån, jag måste lista ut vad det här handlar om, jag och Adrian måste det rättare sagt.

Framåt kvällen sitter jag i min säng, och skriver i min dagbok.
Jag vet inte vad som håller på att hända vid middagen styrdes nästan mina steg till Adrian, det låter sjukt men hade inte Paulina dragit med mig till Olivia och hennes gäng så hade jag satt mig vid Adrian, kändes som om någon styrde mig.
Jag vet inte vad mina känslor för Adrian är, jag menar jag har ju bara pratat med honom tre gånger om man räknar med på tåget.
Jag vet inte vad jag ska göra vill bara lista ut vad det där med att vi inte får ha någon form av kontakt är för något, vad det finns för mer orsak än att vi ska vara fiender.
Känns bara som om jag fallit ner i ett svart hål, där jag inte vet vad som är sanning eller lögn och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det svarta, djupa hålet.

doom dada divida
Coolt kapitel. Tänk på stavning bara.

TACK angående stavning så håller jag med dig inte för att skylla ifrån mig eller så men mitt skrivprogram kan vara lite konstigt ibland så alla vet

Ok. Skulle gillat det där inlägget om inte mina tummar vart slut ;_;
Allvarligt! FOLKET VILL HA FLER TUMMAR!!