The chosen ones

Lei såg forskande på de tre andra under huvan. Hennes ögon syntes inte som tur var. Och med ett steg bakåt var hon kamouflerad av skuggorna i hörnet där hon stod. Hon svarade inte den andra tjejen. Hon behövde få veta mer om dessa människor. Skulle de skada henne? Hon hoppades att armékniven i hennes jackficka skulle hjälpa henne om fallet var sådant. Tillslut kunde Lei inte hålla sig och gick mot en lucka i golvet, vilken musiken tydligen strömmade ut från. Hon fick dåliga vibbar av luckan. Hon såg upp på de tre andra med kalla, isblå ögon som för att varna dem från att komma nära henne. Hon satte sig i hukande ställning när hon kom fram och stack ut en blek hand mot luckan.
- Öppna eller inte öppna?
Leis kyliga röst lät hög och klar trots musiken, som ljudade högt i salen.

(( sry att jag stööör lite häär nu mitt i det fantastiska rollandet, ni alla skriver awesome btw! :' ) Men det är väl sommarlov i rollet? eller? ))

(För mig spelar det ingen roll xD Men det kan vara det^^ Har inte ens tänkt på det)

Eli hade aldrig någonsin varit i den här situationen. Någonsin. Han är i ett rum med tre andra främlingar och han kan inte hitta en anledning till att gå därifrån på grund av musiken som ljuder högt och klart i salen.
"Öppna eller inte öppna?" Frågar en av främlingarna som gått fram till luckan. Eli hade försökt att ignorera luckan, för det är troligen en annan anledning till att han inte vill gå därifrån. Vad ska han göra egentligen?
"Öppna den." Säger Eli tillräckligt högt för att man ska höra hans hesa mörka röst perfekt. Dessutom den lantliga brytningen han har får orden att låta... mer udda än vad de behövde vara. Den brytningen har han dock fått från sin pappa som är född och uppvuxen på landet. Men Eli märker den nästan bara när han ska prata med främlingar.

Tre främlingar. Miranda kände sig mer än obekväm, vilka var de här människorna? Och varför var de alla här? Hon petade en aning nervöst upp glasögonen och drog undan sitt röda hår.
Då tjejen gick fram till luckan så ville Miranda genast säga nej. Hon ville gå hem och se på film med sin mamma som de planerat på morgonen. Men hon kunde inte säga det, istället sa hon tvärt emot. "Ja, öppna den". Hon lät dock väldigt tveksam och en aning misstänksam mot vad som fanns där nere.

Cameron lutade sig oberört mot dörrkarmen med armarna i kors över bröstet, han hade ingen skillnad om hon öppnade den eller inte. Men den där musiken var tvungen att sluta, den gick över huvudet på honom.
Sedan dök andra frågor upp i huvudet. Varför kunde bara de höra den? Vad spelade luckan för roll? Och varför han var en av dem som kunde höra den. Stört skakade han bort tankarna från huvudet och kvävde en djup suck. Han hade annat att tänka på som jobbet, surfing och hur han skulle ta hand om allting med sin flickvän.
Om man alls kunde kalla henne för det, hon var egentligen bara en av de tre han hade haft sedan han flyttat hit efter bilolyckan hans föräldrar varit i. Han hatade då han tänkte på dem, surfingen var ett av de få saker som fick honom på andra tankar. Jay visste allt vad han pratade om då han tvingat Cameron ut på vattnet, först hade han varit för deppad för att ens orka stiga upp ur soffan.
Han rätade obekvämt på sig då han drogs tillbaka till verkligheten och studerade de tre andra i rummet, han hade sett en skymt av var och en av dem då han jobbat i Jays surfshop om dagarna, men han hade ingen aning om vad de hette då han inte rörde sig i samma gäng som dem.

Lei öppnade. En kall vind for genom öppningen. Lei ryste lite och öppnade upp luckan helt. Musiken var borta nu. Tystnaden som sänkte sig var kompakt. Lei tittade upp på de tre andra och drog av luvan så att hon skulle kunna se bättre. Håret var slitet och olika långt. Hon hade inte riktigt brytt sig om resultatet när hon klippte sig första gången. Nu spelade det mer roll. Det var faktiskt en stor grej för Lei att visa hela sitt ärrade ansikte för folk. Inget hon någonsin behövt göra. Men av någon anledning litade hon på dessa människor.
Hennes blick sökte sig över rummet. När hon hittade vad hon sökte log Lei ett kallt leende och gick fram mot den.
- Hjälp mig då!! Fräste hon och började dra stegen med stor möda mot hålet i marken.

Hon behövde inte upprepa sig två gånger för Eli var nästintill genast där och tog den nästan ifrån henne när han skulle släpa den till hålet. Det kändes inte speciellt mycket. Det kändes som att släpa på en vanlig stege liksom och eftersom det inte var ett problem var det verkligen inte det nu heller. Han drar den till hålet och undrar själv hur djupt det kommer vara. Eli hoppas på att inte det är så djupt att stegen försvinner ned i hålet och man måste hoppa ned för att ens nå stegen för det kommer han inte göra.

Miranda ryste till utav vinden trots att hon hade sin jacka på sig, en väldigt tunn, men ändå. Hon försökte se ner i hålet men på det var svårt då det var mörk i det. Hon ville inte heller gå närmare då hon absolut inte litade på någon av de här människorna.
Hon ville absolut inte gå ner i hålet, men hon kände på att hon måste om hon någonsin ville komma härifrån...Och få sin nyfikenhet stillad.
"Måtte det här vara ett skämt eller inget alls" mumlade hon tyst för sig själv medan en av killarna släpade stegen till hålet.

Cameron rätade på sig då den andra killen hade sänkt stegen i hålet, det kunde väl inte vara alldeles för farligt där nere heller? Om han skulle dö av det skulle han göra det, han trodde på ödet och ifall det här var meningen så var det.
"Jag kan gå ner först", sa han som om det inte var mycket till ett val och stegade fram till luckan i golvet. Han tvekade en bråkdels sekund innan han självsäkert började klättra nerför stegen.
Desto längre ner han kom desto kallare blev det, han ångrade sig att han inte hade tagit mer kläder på sig än simshortsen och den ärmlösa hoodien. Han hade ju inte trott att han skulle vara tvungen att göra nåt sånt här heller.
Han hoppade över de sista stegen och landade lätt på det kala golvet, runtom honom lystes väggarna upp av brinnande facklor.