PRS(Aia)

Helene ryckte lätt på axlarna. "I alla fall de jag träffat". Hon märkte guppet och kände mer obehag. Hon föredrog att gå nog..."Så, vad är du egentligen för varelse?" undrade hon sedan och såg på Cole. Han måste vara mer än en människa.

”Så vad är jag”, sade Cole och tystnade.
Han kollade in i hennes mycket ovanliga ögon. Vad han var, var inget han berättade för vem som helst. Sannerligen inte en häxa han precis träffat.
”Jag är den jag föddes till att vara, inget mer, inget mindre men jag måste nog varna dig, jag är en farlig man.”
Det sista sade han med ett leende.

Han kastade en blick ut genom fönstret och såg hur skogen tornade upp jämte vägen.
”Stanna här”, ropade han till kusken och tillade lite snabbt till Helene, ”vi är framme.”

Helene suckade inombords åt svaret som inte ens var ett riktigt svar enligt henne. Men...Hon skulle nog få reda på det i sinom tid. Hon mötte stadigt hans blick och fingrade lite lätt på sin talisman utan att tänka på det.
Då Cole sa att de var framme och han hade ropat åt kusken så stannade de upp. Helene reste sig snabbt upp, lite glad över att kunna komma av droskan. Utan att vänta på Cole öppnade hon dörren och tog sig ut. Genast hörde hon ett kraxande och Mörker landade på hennes axel. Korpen följde henne nästan överallt.

Cole följde Helene och gav kusken några mynt innan han började traska upp emot skogen.
”Jag tror det är bäst ifall du håller dig tyst”, sade Cole inte för att han direkt förväntade sig att Helene skulle ta över och prata med Freya.
Än så länge hade hon varit väldigt tyst av sig.
”Och jag borde kanske berätta att Freya är inte så jätte förtjust i besök, i alla fall inte mina besök.”
Cole hade stannat upp vid skogsranden. In under träden kunde inte solens varma strålar tränga in utan där vilade mörker.

Helene följde efter Cole samtidigt som hon strök korpen över fjädrarna. "Inga problem" sa hon sedan. Hon brukade inte prata så mycket...Och just nu ville hon bara försöka upphäva formeln hon gjort, även hon hon verkligen tvivlade på ifall det gick.
Helene stannade då Cole stannade och såg sig om. "Jag hoppas hon hjälper oss i alla fall". Mörker kraxade lågt, som om han höll med henne. Korpen förstod henne oftast, och Helene förstod honom.

Cole fnös till något.
”Det betvivlar jag”, sade han med ett leende, ”men hon är den enda jag kan tänka mig som skulle ens ha en aning om hur man får en förtrollning som denna ogjord.”
Cole började att gå in inunder träden och mörkret slöt sig omkring honom.

"Och jag betvivlar att det går att få formeln ogjord ens...Vem det än är som ska hjälpa oss" mumlade Helene och följde efter honom in. Det blev mörkt och hon ryste smått till då det genast blev kallare i skuggorna också, samt att Helenes jacka inte var den varmaste. Mörker kraxade lågt igen och klev upp på hennes axel mer.

Cole rykte på axlarna och fortsatte djupare in utan att tala. Hans humör hade förändrats och istället för den något uppåt och glada personen han var så fanns spår av oro i hans ansikte. Det fanns bara ett sätt att hitta till Freya och det var att gå vilse.

Helene var helt tyst ett tag och bara gick på bakom Cole. Det enda som hördes förutom deras steg var Mörkers tysta kraxande då och då. Men tillslut var Helene tvungen att säga något. "Så, vart bor denna Freya? Djupt inne i skogen?" frågade hon mumlande.

Cole stannade på studs.
”Jag sade aldrig henne namn”, sade han förvånat men så insåg han. Hur dum kunde han vara?
En kall vind for runt dem och fick hans hatt att blåsa av. Cole bemödade sig inte att plocka upp den utan såg endast hur den flög högre, högre och högre tills den inte längre kunde ses.
”Jag tror vi är framme”, sade han och framför honom uppenbarades en glänta med ett enormt träd varav en dörr stod på glänt.