Vart har vi nu hamnat?

Zelda vände huvudet emot pojken som hade svarat henne och nickade endast som svar. Hon visste att man inte behövde ge svar på tal om man hade information som de andra inte hade, hon hade själv undanhållit information av ett flertal olika anledningar. Hennes tankegång avbröts när en av pojkarna skrek till, hans tillstånd verkade långt ifrån stabilt, och hon funderade på vad detta kunde tänkas bero på? Hon hade stött på människor med olika syndrom tidigare, men hon kunde inte bedöma vad denna pojke led av, hon ansåg att det var bäst att inte säga något till honom, då hon inte ville inleda en strid. När den enda flickan i kupén började räkna upp sin börd för dem, förstod Zelda att hon var kunglig och mycket stolt över detta, Zelda hade i tidig ålder fått lära sig att man skulle påpeka att man var prinsessa så att man inte skulle tas för något annat och bli felbehandlad, men man skulle inte få människor runt sig att känna sig av lägre börd. Hon vände sig om till mannen som var kapten när Aravis tilltalade honom. Hon började ana att pojken framför henne överdrev sina historier, hon kunde inte bevisa det, men hon hade själv seglat på haven och hon visste att om man hade flera tusen män i sina led hade man pengar och makt, dessa två innebar att man hade en viss klädsel och klass, denna man verkade sakna båda. Han bar inte kläderna som en stor kapten bar, han använde inte språket, både pirater, som hon själv varit, och motsatsen, vad detta nu kunde tänkas vara i hans värld, visste hur man förhandlade och talade för att få sin motståndare dit man ville, men han verkade inte göra det. När kaptenen nämnde en mäktig trollkarl for hennes tankar genast till Ganondorf, kunde det här vara hans verk? Det kändes osannolikt med tanke på att de andra befann sig här, och hon var nästan säker på att hon skulle känna igen Ganondorfs verk. Hon kände hur tåget saktade in och stannade och såg på dem andra.
"Jag tror bestämt vi får svaret på vår fråga nu" sa Zelda och gick ut ur kupén, utanför i korridoren befann sig ett större antal barn och unga vuxna, de såg alla konstigt på henne, men hon gick av tåget och ställde sig på perrongen för att invänta någon som skulle söka kontakt med dem.

Robin hade stått tyst och studerat de andra i rummet för att få en tydligare inblick på vem de egentligen var. Då saken sedan stannade och han kunde höra ivriga röster från andra sidan om dörren tog han flickans, som hette Zelda, exempel och följde efter henne ut från saken. Det var ingen idé att sitta därinne då de andra personerna var på väg ut.
En storväxt man, till och med större än Lille John, ropade på något som han tyckte lät som förstaårselever. Små ungar sprang förbi honom med ens mot den storväxta mannen, medan de äldre barnen gick iväg mot några vagnar en bit därifrån.
"Kanske vi ska dit?"föreslog han åt Zelda då han stannade intill henne och pekade mot de äldre eleverna mot vagnarna.

Aravis såg på mannen för henne kändes han som någon av de prinsar som brukade flockas runt henne. De idioter som trodde att med skryt kunna få hennes hand. Inte för att mannen ville eller skulle få det. Hon ville inte det och ändå var hon i den fällan, bortgift med en gammal gubbe, eller var hon det?
Hon såg fundersamt om och ryckte till då vad det nu var stannade. Hon ville inte visa sin förlägenhet och följde efter Zelda och stallpojken. Hon kom ut i korridoren hela vad det nu var verkade som ett stort flyttande hus. Hennes blick för över folkmassan som stirrade på henne och hon kom ut. Det de lämnat var som ett avlångt rykande hus. Inte som de hade i Calormen bärvagnar buren av slavar.