Tänk om...? [Drarry]
Forum
> Fanfiction
> Tänk om...? [Drarry]
kitto
Elev
|
Skrivet av Safir: Ny läsare, you go girl! *Drarry-high five*
Ofc girl *Drigh-five*
18 feb, 2014 21:11
|
Petrificus
Elev
|
19 feb, 2014 00:02
|
PPP
Elev
|
Jättebra!
19 feb, 2014 16:24
|
kitto
Elev
|
Kapitel 7
Spoiler:
Tryck här för att visa!Draco
Jag fattade inte att jag hade sagt det. Faktumet att detta var första gången jag sa det till någon utanför familjen slog mig plötsligt. Det här var första gången jag menade det. Efter sex år tillsammans så sa jag det inte förrän nu. Harry ställde sig kallt upp och vände sig med ryggen mot mig. Det kändes som om mina hjärtslag hade stannat och andningen kändes tung som om luften var av bly. Han stod en stund och bara stirrade i golvet innan han började gå mot sin osynlighetsmantel som legat kvarglömd på golvet för en sekund sen. Jag hejdade reflexen att ta tag i hans byxben och satt istället helt tyst kvar med ryggen mot bokhyllan. Jag skulle aldrig kunna prata med honom igen. Skulle han berätta för sina vänner? Skulle jag gå känd på skolan som bögjäveln? Alla skulle skratta åt mig och om min pappa fick reda på det så skulle han slänga ut mig ur familjen. Jag kunde se mitt ansikte brännas bort från släktträdet precis som Sirius, Andromedas och de andra 'blodsförädarna'. "Han är ju inte ens renblodig" ekade min pappas röst i huvudet. Jag granskade hur Harry nu tog sin mantel i handen och började gå mot dörren. Hans nakna fötter lämnade svaga avtryck bakom sig. Min kropp började skaka när jag såg honom dra fram sin trollstav och rikta den mot nyckelhålet. Han hade ljugit för mig.
"Harry" fick jag försiktigt fram med darrande röst.
"Alohomora" Hans tysta ord fick mig att flyga upp från golvet men med en sista blick mot mig så stängde han försiktigt dörren. Jag kände hur knäna vek sig under mig och jag ramlade ihop på det kalla golvet. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag kunde inte hålla tillbaka dem längre. Floderna brann som eld på mina kinder och jag begravde uppgivet ansiktet i händerna. Vad hade jag gjort?
Harry
Allt hade kommit på en gång. Det var bara första dagen efter sommarlovet. Eller första natten kanske var en rättare benämning. Det hade blivit för mycket och trots att jag kunde se hans förkrossade ansikte och höra hans vädjande röst så hade jag bara vänt mig om och gått. Det blev för mycket för mig. Jag orkade inte mer. Nu kände jag mig som ett jävla svin. Draco hade gett mig sitt ärrade hjärta och jag hade bara krossat det som en fluga. Men nu var det för sent. Jag glömde nästan att jag var tvungen att ta på mig manteln som släpade efter mig uppför trappan. Jag stannade till och slängde på mig tygstycket innan jag fortsatte färden upp för spiraltrappan från sjunde våningen. Ett litet fönster som passerade mitt huvud avslöjade en lysande halvmåne på den mörka natthimlen. Det måste vara sent.
"Draconem sternuit" viskade jag något hukad under tyget och Tjocka damen vaknade upp ur sitt slumrande.
"Åh nej, elever uppe går! Du borde sova vid den här tiden! Vad gör du uppe så här sent? Visa dig din odugling!" Den gälla rösten ekade över hela det sovande, mörka slottet och jag försökte hyscha hennes skrik.
"Släpp bara in mig så ska jag gå och lägga mig" väste jag surt och hennes varningsrop förvandlades till grinigt muttrande. Porträttet svängde till sist åt sidan och jag klev försiktigt in i sällskapsrummet. Det var knäpptyst och kolsvart. Jag tänkte på biblioteket igen. Och Draco. Mina snurrande tankar gav mig en illamående känsla och jag försökte skjuta undan de.
Väl uppe i sovsalen igen så upptäckte jag att solens första strålar precis hade hittat upp över horisonten och jag suckade uppgivet. Nu var jag ju trött! Jag drog av mig osynlighetsmanteln och sköt in den under sängen innan jag fullt påklädd la mig i sängen och andades ut. Det hade varit en lång natt.
Draco
Jag satt och vaggade på golvet i det ensamma biblioteket. Varför hade han gått? Fårorna efter mina tårar hade nästan torkat och jag såg hur en svag solstråle hittade in genom ett fönster. Klockan måste vara mycket eftersom soluppgången redan skulle väcka slottet. Jag lyckades resa mig, upp trots att blodtrycksfallet som följde uppenbarligen ville straffa mig för det, och stegen började följa varandra bort mot ett av glasen som släppte in ett mörkrosa grynings-ljus i lokalen. Det var helt stilla ute, inte ens fåglarna hade vaknat ännu. Jag skymtade min spegelbild i den skitiga fönsterrutan och insåg att jag såg hemsk ut efter natten. Hela mitt ansikte var rödgråtet och de mörka ringarna under mina ögon avslöjade sömnbristen. Jag sänkte blicken och kunde bara få fram ett kvävt skratt. Jag var så tragisk. Hur kunde jag ens ha trott att Potter tyckte om mig? Avskyn han visade mot mig var kanske inte som min, hans avsky kanske var äkta hat? Jag vände mig fort från fönstret för att slippa se mig själv och rörde mig bort mot den grå fåtöljen jag suttit i dagen innan. Boken jag tappat på golvet låg fortfarande uppfälld med sidorna tryckta mot golvet. Jag böjde mig ner för att sätta in den tillsammans med sina vänner igen men stannade upp när jag fick syn på en bild av Lockmans leende ansikte på sista sidan. Jag mindes fortfarande vår usla lärare som efterträtt Quirrells position. Jag fick en känsla av att jag var precis som honom. Jag låtsades att jag var något, polerade min falska yta varje dag, även fast jag innanför min isolerande bubbla bara var rädd för att förlora min status. Om ingen visste mitt namn så skulle inte heller någon veta vem jag var. Folk trodde att de kände mig. Att jag hade allt jag kunde önska mig. Skrattretande.
Vi var i trädgården utanför den stora herrgården. Jag, Crabbe och Goyle lekte tafatt och vi sprang omkring på den öppna tomten tjutandes av skratt. Crabbe hade fått fatt i mig och sträckte ut armen för att dunka till mig i ryggen. Jag ökade farten och kollade mig över axeln. Mina ben löpte över marken som om det var på liv och död, trots att Vincent hade vikt av sitt spår för att ta Gregory, och jag såg mig inte för var jag sprang. När jag vände blicken framåt igen så stupade jag. Min fot hade fastnat under en rot på den gigantiska pilen och jag hade ramlat. Jag kände hur det sved till på mitt knä och när jag tittade efter så såg jag hur den röda vätskan trängde ut ur såret. Tårarna rann och jag ropade efter mina vänner. De hjälpte mig in till vardagsrummet där jag for upp i min mammas knä. Så fort pojkarna sprang ut igen för att fortsätta leken så kom min far in i rummet. Mamma gick för att hämta plåster och sårsprit och jag var ensam i rummet med pappa. Jag berättade för honom vad som hade hänt och ännu en tår rullade ner för min kind. Pappa kom närmare och hans spända blick talade inte väl. Han skrek åt mig och jag kröp ihop i stolen. Jag var rädd.
"Pojkar gråter inte" Han slog till mig över kinden så att det brände till och jag skrek till.
Mina tankar avbröts plötsligt av ljudet från dörren som öppnades. Jag hörde hur en muttrande röst kom in tillsammans med sin ägare Ms Pince och jag trängde försiktigt in boken jag fortfarande hade min hand i hyllan. Bibliotekarien försvann in genom en liten dörr och hennes röst med henne så jag tog chansen att fly. Jag kände hur mina steg flög över golvet och sen ut genom dörren så fort jag kunde. Hon hade inte märkt mig men min nästa uppgift skulle nog bli en svårare utmaning; förklara för Potter.
Harry
Så fort jag hade somnat så vaknade jag av att någon ropade mitt namn.
"Harry, vakna! Du kommer ju missa frukosten" Det var såklart Rons röst som hade väckt mig ur min ytliga sömn. Jag gnydde missnöjt och vände mig i sängen så att kläderna vred sig om mina lämmar vilket fick mig att ge ifrån mig ett ilsket tjut som fick min vän att hoppa till.
"Jisses Harry, vaknat på fel sida?" Jag brydde mig inte om hans kommentar utom rullade istället uppgivet ner på golvet. Jag var inte så sugen på att gå upp om man säger så. Jag kom tillslut upp på benen, efter en liten hejaramsa skriven på två sekunder av den kända kompositören Ronald Weasley, bytte om till min Hogwarts-uniform och tog på mig mina glasögon som av okänd anledning hade ett fett fingeravtryck på glaset.
Jag suckade uppgivet när jag försökte knyta min slips och samtidigt springa ner genom Gryffindor-tornet med min bästa vän i hälarna. Till min förvåning så lyckades vi till slut komma ner till Stora salen levandes, trots att vägen inte precis varit som en dans på rosor, och jag hann i alla fall sluka en pannkaka och några bacon. Jag undvek att titta bort mot Slytherinarna.
Det var dags för första lektionen. Trolldryckskonst med Slytherin. Jag som hade tyckte att gårdagen sög, här kom nästa dag och spotta mig i ansiktet. Praise the lord.
Ganska långt kapitel nu, hoppas ni gillar det ♥
19 feb, 2014 18:21
|
Ida2001
Elev
|
Det finns så mycket att tänka på att mitt huvud svämmar över, typ
19 feb, 2014 18:28
|
kitto
Elev
|
Skriver jag för långa kapitel? 
20 feb, 2014 11:51
|
|
Borttagen
|
Skrivet av kitto: Skriver jag för långa kapitel? Nej ._.
20 feb, 2014 12:41
|
Ida2001
Elev
|
Skrivet av kitto: Skriver jag för långa kapitel?
Absoluuuut inte 
Det finns så mycket att tänka på att mitt huvud svämmar över, typ
20 feb, 2014 19:54
|
Petrificus
Elev
|
Det är magiskt hur du kan få någon att bli ledsen och glad och så mycket mer med bara ord. Seriöst, bli författare.
 
20 feb, 2014 20:45
|
kitto
Elev
|
Skrivet av Petrificus: Det är magiskt hur du kan få någon att bli ledsen och glad och så mycket mer med bara ord. Seriöst, bli författare.
Aww va glad jag blir ♥
20 feb, 2014 21:19
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen