Finnick and Annie [PRS]

[Aaah. It's gonna be so epic axljbfsbfcjslc]

Finnick står framför spegeln i köket och betraktar sig själv. Hans hår är ordentligt kammat och kläderna sitter bra om hans kropp. Han har på sig den finaste tröjan han äger. En sjögräsgrön tröja med mörka snören i ärmarna. Och till dem har han enkla vita shorts.
"Du ser fantastisk ut, son."
Finnick behöver inte vända sig om för att se att hans pappa slutit upp vid hans sida. Han lägger en hand på hans axel och låter den vila där tills det är dags att gå.

Hjärtat bankar hårt i bröstet när Finnick går in på torget. Överallt finns det skärmar som visar upp Huvudstadens emblem och pumpar ut pampig musik på låg volym. Det är verkligen tur att de införde regeln om att bara föräldrar och barn är tillåtna att se slåttern live. Om alla i distriket befunnit sig här skulle det inte gått att få plats.
Runt omkring Finnick kramar föräldrar sina barn en sista gång innan de sluter sig till publiken. Barnen snubblar sedan vidare mot fredsväktarna vid ingången.
Själv har han redan sagt adjö till sin far. Han ställer sig i en av köerna som bildats. Det dröjer inte länge förrän han står framför en fredsväktare.
"Din hand", säger hon.
Han sträcker fram armen. Kvinnan tar upp en surrmaskin, som Sam döpt den till, och nuddar hans finger.
Skärmen blinkar bekräftande. "Nästa", säger fredsväktaren.
Finnick tränger sig fram till klumpen med de andra trettonåringarna.
"Hej, Finn", säger en välbekant röst bredvid honom.
Han hoppar till, men skakar bara på huvudet när han ser att det är Sam.
Finnick kan inte fatta att han är nervös när han vet hur det hela kommer gå. Jason kommer anmäla sig och dö i arenan. Men varför lämnar inte klumpen i magen honom ifred om han vet så mycket?

[taggelitagg Amaandaepic shit this i gonna be! (And fab grammatik)
Hehe, när jag läste igenom detta inlägget igen nyss insåg jag att jag missbrukade kommatecken... Aja whutevur]

På grund av de nya reglerna, som finns på grund av distrikt fyras stora, och växande folkmängd, sitter Annie och mamma hemma i soffan, blickarna riktade mot tvn som visar vad som händer femtio meter ifrån dem. Lite fånigt egentligen?
Nästa år kommer både mamma och Annie finnas vid slåtterfållorna, Annie för att hon råkar vara tolv år då, för att hennes förfäder misslyckades att dö som ungefär resten av jorden (ska man tro Tobias, och en hel del andras teori misslyckades de bara att ta sig någon annan stans än till Panem efter katastrofen), för att hennes förfäder inte blev huvudstadsbitchar, för att hennes förfäder genartioner senare inte lyckades vinna kriget, men mest av allt för att hon lever i en diktatur som gör skillnad på folk och folk, mamma skulle vara där för att (utom stor del av Annies anledningar) även om hon inte ens hade varit i arenan var hon med i spelet.
Kamerorna filmade först folket, men var noga med att inte visa de föräldrar och syskon som i panik slängde sig mot marken och kröp ihop till en boll, sedan visades ungdomarna som stod i hoptryckta i små fållor.
All vanlig skit gick igenom innan hen (Annie kunde inte bestämma om det var en tjej eller kille hur mycket hon än försökte (självklart var hon tvungen att dela upp alla i fack)) som skulle läsa upp namnen harklade sig och log. Hen sträckte ner handen i kvinnornas skål och viftade på sina konstgjorda ögonfransar. Snart for handen upp igen, denna gången med en lapp i handen.
"Sara Witte" kameran fokuserar på en liten flicka, kanske ett år äldre än Annie.
Samtidigt som flickan går upp på scenen känner Annie hur glad hon är att Jason ska anm-ä... Hur fan ska han kunna ta både en tjej och en killes plats? Det är bara en kille som kommer bli räddad. Kanske känner Blair eller Maja att det är deras år och anmäler sig frivilligt?
Mycket riktigt. När det frågas efter frivilliga räcker Blair upp handen. Hon ler. Annie måste spy. Hon spyr. Blair är något av en syster till Annie. En sådandär man ser upp till. Hon spyr klart innan hon går tillbaks - slaviskt - för att se pojkarnas slåtter.
Om man får tänka som hon gör är hon glad att klena Jason ska anmäla sig, han kommer inte vara ett hot för Blair.

((Tack för taggen! Har en tendens att bli sjukt inaktiv och glömma bort saker. Jag måste för min egen skull bättre mig, för det här är mitt favoritroll of all times ))

"Jag tror det är en... henom", säger Sam fundersamt. De diskuterar viskandes om vilket kön personen på scenen tillhör för att inte behöva tänka. Eller så är det i alla fall i Finnicks fall.
"Finns det ens något som heter så?" Fnissar han.
Sam är antingen väldigt rolig eller väldigt nödvändig för stundens allvar. Ett skratt bubblar upp inom Finnick då hans bästa vän gör en konstig grimas åt henom, som graciöst kliver fram till en av skålarna och sticker ner handen.
"Kan man gå i högklackat om man är man?" Frågar han Sam.
Sam gör ännu en grimas som får de båda att skratta. Pojkarna i deras egna ålder runt omkring dem kastar mörka blickar åt deras håll.
Det påminner Finnick som situationens allvar. Han ler stort då han ser mot scenen.
Henom pratar rakt in i micken samtidigt som han eller hon läser namnet på lappen:
"Sam Crewel!"
Finnicks leende slocknar i samma stund som hans. Det blir tyst på torget.
Sam pekar på sig själv och tittar sig förvirrat omkring, som om för att säga att de verkligen inte kan mena honom, av alla personer. En pojke i Finnicks klass puttar till honom i ryggen.
Sam stapplar fram mot scenen, alldeles blek i ansiktet.
Plötsligt minns Finnick att det inte finns någonting att oroa sig för. Jason kommer ju att anmäla sig!
Han pustar ut så mycket luft att han känner sig svimfärdig. Det kommer bli en himla stor historia att prata om efter att det här är över.
Finnick släpper sin bästis med blicken och börjar leta efter Jason bland raderna av ungdomar. Det dröjer inte lång tid förrän han finner honom.
Lång och spinkig står han kvar. Flinandes från öra till öra.
Det är nu han kommer anmäla sig, tänker han. Men Jason rör inte en muskel.
Sam blir blekare och blekare uppe på scenen. Tillslut får han snabbt skaka hand med den kvinnliga spelaren innan de förs bort från scenen.

[mitt älskirollspel också!
Jag brukar också alltid läsa vad folk skrivit och om jag inte orkar svara vänta och ... glömma]

Annie sitter med munnen halvöppen av förvånan över Jasons icke-befintliga frivilliga gest.
"Stäng munnen" fräser mamma ilsket. Annie hör inte. Hon tänker på ögonblicket kameran visade Sam, som hon vet är Finnicks bästa vän, och Finnick. Finnick som hon inte ens gillar. Hennes hjärna spelar det på repeat. Hur leendena slocknar och båda pojkarnas ansikten blir lite vitare för varje sekund som går. Hur Finnick ser ut att sluta andas. Sedan visades lappdragaren och resten av folket innan pojken Sam skakar hand med Blair. Hennes Blair. Finnicks Sam. Deras vän er. Deras viktiga människor.
"Munnen, hjärtat. Hur skulle de se ut om..." Annie rycks tillbaks till verklignheten i fysiskt form. "någon annan var här och såg dig som en fiskliknande sak?" frågar mamma.
"Förlåt" Annie vet egentligen inte vad hon svarar på, men en ursäkt verkar av mammas tonläge vara på sin plats.
Mamma nickar och ger henne en kram.
"Ska vi kanske se hur Claras familj mår? Även om de aldrig kommer erkänna det gör det faktiskt ont att skicka någon mot en kamp för livet..." frågar hon. I hennes ögon syns det att hon verkligen vet vad hon pratar om.
"Ja, mamma. Jag går i förväg."

Annie springer fram till slåtterplatsen och börjar kika efter någon hon känner. Någon som kanske Clara. Eller kanske Finnick. Kanske var det därför hon ville gå hit? Kanske ville hon se att han mådde bra. Kanske.
Platsen börjar tömmas på folk och Annie skuttar upp på en trälår och ser ut över folkhavet.
Folkhavet - det riktiga havet.
Trälåren - en skeppsmast.
Annie - en matros
Matrosen Annie söker febrilt efter Finnick. Nej, just det. Efter Clara. För att vara ärlig - efter båda.

[Lite långt, haha. Men det fanns så mycket att skriva ♥]

En fredsväktare leder en stum Finnick genom rådshusets olika lokaler. Varje rum är ett dis av olika färger och olika människor. Han kan inte se dem. Orden hans far sköt mot honom när han hittade honom ekar i hans huvud. Du får bara en chans att säga hejdå... du får bara en chans att säga hejdå...
Det enda som håller honom stående är raseriet. Då han stapplar fram efter fredsväktaren kan han bara tänka på Jasons flin. Hans självbelåtna flin, och hans fötter som envist stod kvar i marken. Han dödade Sam. Han gjorde inte det han borde ha gjort. Och Finnick ska döda honom för det med sina bara händer.
"Familjen är därinne just nu", säger fredsväktaren och hänvisar Finnick till att sätta sig ner. "Du är näst på tur skulle jag tro."
Finnicks ben darrar som svagt sjögräs när han slår sig ner i en megastor fåtölj. Den är klädd i ett grönt tyg och är väldigt mjuk. Han tittar rakt framför sig utan att kunna förstå vad han har att göra i ett sådant här fint rum. Hur kan Sam vara på andra sidan dörren? Utvald att kämpa för sitt liv i Hungerspelen. Han kan inte förstå... Det kan bara inte sjunka in...
Dörren slås upp med ett sådant brak att Finnick rycker till. Den första som kommer ut är Sam's pappa. Mr Crewels ansikte är tårstrimmat och tomt på samma gång. Han håller ett krampaktigt tag om lilla Elsas (Sam's systers) hand. Som om han vore rädd att regimen skulle ta även henne ifrån sig om han bara släppte taget.
Sedan kommer Sam's mamma. Hon är ett sådant känslomässigt vrak att vakterna tvingas dra henne ut. Hon klöser i golvet och skriker så högt att det ekar i Finnicks huvud. Ansiktet är alldeles svullet och rödflammigt.
"Din tur", säger en annan fredsväktare till Finnick och drar upp honom. "Du har tre minuter." Det ekar tomt i salen efter att familjen försvunnit. Finnick är skräckslagen då han puttas in.
Rummet är nästan identiskt med det han fick vänta i. Dyra möbler och tyger i nyanser av grönt och blått.
I en stor soffa sitter Sam. Han täcker ansiktet med händerna, som för att samla sig inför det förra farvälet.
Då Finnick tar några steg framåt kikar han fram genom fingrarna. De tittar tyst på varandra i några ögonblick. Tillslut sänker Sam händerna.
"Jag antar att jag kommer få veta ifall henom är en henne eller en honom nu", säger han. Sam försöker att le, men det blir så blekt att det genast försvinner från hans ansikte.
"Jag ska döda Jason", säger Finnick och blinkar bort tårarna. Han knyter nävarna. Sorgen är lättare att hantera som ilska.
"Det är inte hans fel, Finn."
"Han skulle anmäla sig! Han skröt om det och gjorde så att ingen behövde oroa sig!"
"Han är en idiot", instämmer Sam. Sedan blir han så seriös att Finnick inte känner igen honom. "Men han är inte mer än människa. Jag tror inte han vågade. Och någon måste ju göra det. I år blev det jag."
Finnick blir alldeles slapp i kroppen. Det är först nu han fattar det. Sam ska tävla i Hungerspelen. Han kommer aldrig att få se honom igen.
"Jag önskar att det inte hade blivit såhär", säger Finnick darrigt. Han kämpar desperat för att inte börja gråta.
"Det önskar jag med, Finn."
"Tror du", börjar Finnick och sväljer hårt. "Tror du att du kan... vinna?"
"Jag vet inte", suckar han. "Jag vill inte tänka på det just nu."
Dörrarna slås upp. Finnick kastar sig fram och kramar om sin kompis innan det är försent.
"Vinn", viskar han i hans öra.
Vakterna behöver inte kämpa för att dela på dem.
När Finnick är ute i friska luften springer han förbi det mardrömslika torget och mot stranden innan tankarna på att han förmodligen sett Sam för sista gången kommer ikapp honom.

[luuugnt! Bra att du vågor skriva långt så att vi kan komma framåt if you know what i mean
Det blev visst långt för mig med...]

Annie hittar inte Clara. Annie hittar inte Finnick.
Hon söker istället upp mamma som håller på att låsa ytterdörren.
"Clara" säger hon. "Jag måste säga hejdå till Blair."
Mamma nickar. "Kom" säger hon, "Vi får hoppas att pojken får tala med sina anhöriga först."
Annie tycker att hon ser sliten ut. Hon glömmer inte heller vad hon såg i hennes ögon efter slåttern. Trots det sorgsna, trötta och slitna som hänger över kvinnan är hon vacker. Hon är lätt en av de vackraste här i fyran. Hennes hår är rödblondt och uppsatt i en knut på hennes huvud. Hennes kropp är mager utan att vara svält-mager som många andra kvinnor och mäns är. Hennes ben är långa och slanka och hennes blick är beslutsam. Ibland kan hon inte ta han om Annie, det är då hon kommer hemdragandes med äckliga och fjäskande män. Det är då hon och Annie bråkar över allt. Ibland kan hon inte ta hand om Annie på rätt sätt enligt Annie, vill säga. Då bråkar de också.
Ibland kan hon ta hand om Annie, enligt alla. Då är hon helt underbar.
Nu är de framme vid rådhuset som mest finns där som en påminnelse om huvudstaden.
De går in och träffar Claras familj.
Mr och mrs Petersen ser stolta ut. Vid första anblick alltså. Annie är en sådan människa som ser igenom det. Hon ser hur mycket smärta som finns bakom deras fasad.
Annie lovar sig själv att aldrig vara med i Hungerspelen. Tränar man inte inför dem är inte oddsen så höga att man kommer med. Om inte det blir som idag, vilket det faktiskt kan bli.
De får inte prata med Blair, inte säga hejdå. "Det blir för utdraget".

Senare äter de lunch hos familjen Petersen. Annie kan inte äta så mycket. Maten är jätteäcklig och det gör ont att se hur tydligt Blair saknas. Clara saknas också hon har låst in sig på sitt rum.
Annie pratade lite med henne innan. Hon ville bara ha en kram och vara i fred sedan.
"Ska du inte äta lite mer?"
Nej, men tack."
Dessutom är hon rädd att hon ska spy igen. Hon hoppas att det bara var hennes kropp som inte klarade av att se henne anmäla sig frivilligt, och inte en riktigt magsjuka hon har åkt på.
Annie tackar och går mot stranden. En röst i hennes huvud förklarade nämligen att det var där hon kunde hitta Finnick.

När hon går där känner hon att hon inte är sur på Finnick. Hon känner också att hon inte tänker sörja Blair. Hon ville vara med. Dåligt mår hon. Lite dåligt.

När hon är framme vid vattenbrynet ser hon Finnick sitta där. Hon vet att det är han utan att se ansiktet som är vänt mot havet.
Hon vet inte riktigt vad hon ska säga, men det slutar återigen med ett hej.
"Hej." säger hon dämpat. Hon ler inte. Hon bara ser på honom.

[Great! Jag har inget emot långa inlägg när det behövs ]

Finnick pressar händerna så hårt mot tinningen att det känns som om huvudet ska klyvas itu. Han önskar att det fanns en knapp som kunde stänga av alla känslor. Inte ens havet har förmågan att lugna ner honom idag.
Han ser bilder av hur Sam's ansikte förlorar färg uppe vid scenen; Jasons självbelåtna flin och...
Ännu en gång känner Finnick hatet strömma genom hans ådror. Han ska döda honom. Han ska få honom att ångra det han gjorde mot Sam.
Sedan kommer Sam's röst, viskar små ord i hans öra. Det är inte hans fel, Finn... Det är inte hans fel, Finn...
Alla muskler i hans kropp slappnar som i reflex av. De kan inte vara arga när Sam ber dem att låta det vara.
Det slutar inte att bulta i huvudet när han låter armarna falla.
Han sitter där en stund och tittar ut över vågorna. Verkligheten är så ofattbar. Det som hänt är för mycket och för stort för att ta in just nu. Lika lite som det inte är möjligt att fylla hela havets lärdom i sina armar.
Finnick hör inte när hon kommer. Hennes steg är så ljudlösa, eller så är det hans tankar som dränker alla andra ljud.
"Hej." Annies röst är alldeles neutral. Och när han tittar mot henne ler hon inte. Hon bara ser på honom, finns där.
Det går emot alla Finnicks principer, men han kan plötsligt inte känna någon irritation jämte mot henne.
Hon är bara Annie. Flickan han drog upp ur vattnet innan det var försent och som spenderar lika mycket tid på stranden som han själv.
Han svarar henne inte, men det är ett svar i sig då han makar lite på sig för att ge plats åt henne på stenen han sitter på.

[Inte jag heller B)
Hoppas du inte har något emot korta när det behövs heller ]

Annie ser på Finnick som ser på henne.
Annie ser på Finnick som flyttar på sig lite för att ge plats åt henne.
Hon sätter sig bredvid honom på stenen. Hon kan känna hans ben mot hennes.
De sitter där i tystnad ett tag. Annie kommer att tänka på vad hon hört lärarna viska, oftast dagen efter en slåtter. "Barn ska leka. De ska inte bara sitta ... sådär." "Något måste hända nu.". Hon håller med. Något måste hända nu.
Hon vill inte sitta där längre. Hon vill inte höra sorgen i Finnicks andetag. Hon vill inte gå heller. Hon vill absolut inte gå därifrån.
Annie ser ut över havet. Det är grönt och stort. Vågorna är vilda mot klipporna. Hon skulle vilja kunna simma. Ta vara på kraften i slagen och bara helt enkelt simma.
Någon gång ska hon simma. Hon ska be mamma lära henne. Eller kanske Finnick. Fast hon är rädd för vattnet, minns den dagen hon föll i det.
"Finnick, jag är ledsen att allt är som det är. Du vet." säger hon tyst. För hon vill säga något. Hon vill. Hon vill. Hon VILL. Hon hoppas att hon inte låter som en av byns tanter, men risken är stor. Tyvärr.

[Nää då. Jag föredrar båda två
Nu ska vi se om jag får till det här "moment"et rätt, hehe. ;P]

Tack. Finnick har det så tydligt på plats i huvudet. Hur han vrider lite på nacken och penslar på ett leende och säger det där ordet.
Men på något sätt kan han inte få ut det. Han kan inte sitta där och låtsas att allt är okej när det inte är det. Det är bara inte möjligt.
"Jag hatar honom bara så mycket", säger Finnick. Han tänker inte ens efter när han säger det. Orden bara ramlar ut. "Jason. Jag skulle dödat honom om jag kunnat."
Han skakar snabbt på huvudet och suckar. Som i ett försök att bli av med tanken.
"Slåttern skadar så många. Jag fattar inte hur man kan vara karriärist och anmäla sig frivilligt. Den där flickan som gjorde det måste vara galen."

[sorriii för att det tagit sådan tid :c
Det blev ett bra imo ]

Annie ser förbryllat på Finnick. Hon förstår inte riktigt att man kan vilja döda någon. Liksom släcka bara släcka ett liv för att man kan.
Fast han verkar också ångra det han sa. Det känns lite tryggt. Det är precis då, när Annie känner sig allmänt lugn med situationen och 100% närvarande (vilket hon inte ofta han säger det där. Det där. Han kastar sten på sina egna. För i distriktet är på många sätt samma. Man hör ihop.
Annie borde kanske förstått det. Att han aldrig skulle förstå.
Hon vet inte vad hon ska göra. Att ge sig in i en debatt kring hur det är möjligt att se på slåttern olika och att alla har rätt vågar hon inte. Han är ju ändå både man och äldre.
Hon reser sig bara upp.
"Det är hon inte." Hon tar ett steg bortåt. Så ser på Finnick och väntar på en reaktion.