Varför just Tara? ff

Vad fint! Gråter!

Finns bara enstaka grammatikfel här och där, men det är varken något som stör texten eller som man bryr sig om.

Fortsätt! Det är en jättebra berättelse, lägg upp mer!

Alice, lika amazing som vanligt! Det här äger verkligen!

Tack så jätte mycket för alla gulliga snälla och fina kommentarer jag blir jätteglad när jag ser dem verkligen!!! Det är ni som gör att jag vill fortsätta skriva!! Det är inte bara något jag säger jag menar det verkligen! Dessutom jag blir bara glad för tips om jag tex har fort fel i texten kommentera det gärna jag blir inte arg! Man lär ju sej av misstag hehe jag brukar göra misstag iallafall fall
TACK!!!!!!! KRAAAAM PÅ ER!! Ni ska vara stolta över att bi är så fina och gulliga människor ge er skälva en kram!
Åter igen tack för att ni läser min ff ni är BÄST!

Jättebra!!! Gud vad bra att hon kunde läsa på läpparna!! Men NEJ!!! Hon får inte ramla tänk om hon DÖR!!

Hej jag vet att det inte var så länge sen jag la upp sist men jag läste Ida2001 berättelse och fick skruvar lust så här kommer...

Kapitel 5 Stora vackra blå ögon

Jag ser Tara falla ner mot en säker död och får panik. Jag springer ner över taket in i uppe hålls rummet och ner mot stora salen och ut på gården. En stor grupp människor har samlats på en och samma fläck adrenalinet växer och jag knuffar mig fram bland alla människor och ser Tara ligga där livlös och helt stilla. Jag sätter mig ner på knä framför henne och tittar på henne. Jag smeker hennes sköra skind och lägger undan hennes vackra blonda lockiga hår. Sen klarar jag inte längre holla inne tårarna längre dem forsar ner för mina skinder och ner mot Taras livlösa kropp.
En grupp med jäktande lärare kommer mot gruppen och i täten kommer Dumbledor dem tränger sig liksom jag gjorde innan genom folkmassan som nu har växt kolossalt fram till mig. Dumbledor är den första som kommer fram och ser Tara.
Sen Mc.Gonnagoll hon sätter sig bredvid mig och lägger armen om mig.
" För bort henne till sjukhusflygen."
Säger hon och jag lutar mig mot hennes arm och gråter som aldrig förr tårarna bara rinner och rinner. Ner mot mina smutsiga byxor.
Mitt långa bruna hår blir alldeles vått av tårarna och Mc.Gonnagoll säger
" Ta det lugnt nu Mabel slappna av ta några djupa andetag och pusta ut."
Men det hjälper inte jag bara gråter och gråter mitt huvud värker av all gråt men jag bryr mig inte jag bara fortsätter gråta.Efter ungefär tjugo minuter går jag med släpiga steg upp mot sjukhus flygen och i mitt huvud svävar bara en tanke.
" Jag måste bara måste få se henne igen åtminstone en gång till."
Jag förstår att om jag fortsätter i den här takten kommer dem ha fört bort henne innan jag änns kommit halvvägs så jag tar sats och springer. Jag springer för allt jag är värd.
När jag kommer ner till flygen sitter Madam Pomfrey och kollar rakt ut i luften. När jag går fram för att uppna dörren så säger hon
" Du får faktiskt inte gå in där det är en som har dött."
Men jag struntar i hennes ord och öppnar dörren.
Jag störtar in i salen och springer fram till sängen där Tara ligger.
Hon är omgiven av lärare som står och pratar vid hennes säng dem går där ifrån när dem ser mig och jag sätter mig bredvid henne och kollar in i hennes tomma blå ögon. Hon ser så liten och hjälplös nu inte som innan glad och snäll. Jag känner hur tårarna börjar komma igen och den härgången är dem försiktiga små tårar som faller ner för mina kinder. Det ligger en bit pergament och en fjäder penna vid bordet bredvid. Jag går fram och plockar upp dom sen sätter jag mig hos Tara igen. Jag sätter fjäderpennan mot pergamentet och skriver med min aldra finaste stil

Vänner är som stjärnor man ser dem inte alltid men man vet att dem alltid kommer finnas där för dig.
/ Mabel

En tår faller ner mot pergamentet och bildar en liten fläck. Sen viker jag ihop det och lägger försiktigt försiktigt i Taras bröstficka.
Då känner jag ett svagt dunkande det är inte mycket men det finns och då kan det inte vara helt försent. Jag rusar mot dörren och berättar
För madam Pomfrey.
Hon skyndar in och kollar bland alla flaskor i sitt skåp.
"Åhhhh måtte det finnas här någonstans !"
Sen skiner hon upp och tar fram en mycket liten flaska och sätter sig bredvid mig hos Tara.
Hon öppnar försiktigt Taras mun och häller ner vätskan i hennes öppna mun.
Minuterna går och går och plötsligt som av ett under hostar Tara till och kollar på mig med sina stora vackra blåa ögon.
Jag fylls av en glädje en glädje jag aldrig känt för jag kan aldrig ha varit så här lättad och glad innan. Jag kramar om Tara och sen Madam Pomfrey. Mina ögon tåras återigen.
Men den här gången av lycka

Superbra

Super!♥ Hittade enstaka stavfel men det är absolut inget man hackar upp sig på! Fortsätt som du gör för du har en sjukt bra kreativitet!!♥

MER!

Tack för alla fina. kommentarer känns som att jag har tappat väldigt många läsare... Har jag några kvar eller?
Utom dom som just kommentera