Om du älskar mig tillbaka [Drarry]

MEN VAFAN HARRY! Jag trodde att du brydde dig ;___;

Draco, du behöver minst sagt en kurs i "hur-jag-beter-mig-för-att-folk-inte-ska-uppfatta-mig-som-en-idiot"-kunskap.

Jätte bra som vanligt!

Tacktacktack för fina och inspirerande kommentarer Det var en vecka sedan jag skrev nu så här kommer fortsättningen:

Mitt ansikte kokade och jag ville bara sjunka genom marken och stanna där. Jag hade aldrig skämt ut mig mer än nu. Detta var ju inte precis meningen. Jag hade planerat mötet med pojken (Harry Potter...?) i minsta detalj och att jag skulle total skämma ut mig och dessutom förolämpa hans nya vän stod inte med på schemat. Plus att jag skulle vara hans bästa vän, inte han. Den där Weasley alltså.
Det kändes som om alla mina inre organ hade brustit samman. Det jag sagt till Harry Potter och den där Weasley var inte speciellt snällt men jag var inte klar.
"Jag skulle vara försiktig om jag var du, Potter", det sista ordet nästan spottade jag fram."Om du inte är hövligare kommer du gå samma väg som dina föräldrar". Båda såg rasande ut och jag visste att jag borde sluta men... Något hade satts igång i mig och jag bara fortsatte att bryta ner allt brustet inuti mig till ord, vassa som egget på en kniv.
"De visste inte heller vad som var bra för dom. Om du drar omkring i sällskap med slödder som Weasley kommer det färga av sig på dig".
Pojkarna reste sig häftig upp med knutna nävar. Pojken Weasleys ansikte var lika rött som hans hår. De såg på mig med avskum i blickarna. Men de var sårade också. De skulle nog aldrig säga det till någon men jag såg i deras ögon hur jag skadat dom med min kniv- tunga.
"Säg om det där", morrade Weasley- pojken. Jag hoppade till och drogs upp ur mina funderingar och studeringar av Harry Potters ögon.
"Jaså, ni tänker slåss med... Oss, va?". (Jag hade nästan glömt att Crabbe och Goyle var där.)
"Ja, om ni inte ger er iväg härifrån med detsamma", sa Harry Potter. Jag såg på honom ochhade nästan glömt att han kunde prata också. Att han inte bara skickade sårade och arga blickar på mig. Jag var visst lite vimsigare än vanligt. Fast vad var vanligt för mig egentligen? Alla dessa funderingar. Jag blev trött på mig själv och min hjärna och sa med släpig röst:
"Men vi har ingen lust att ge oss iväg, eller hur grabbar? Vi har redan ätit upp vår mat och ni verkar ha en hel del kvar". Jag visste exakt vad jag sa och vad jag menade men inte varför jag sa det. Goyle sträckte sig fram för att grabba tag i en chokladgroda men gav till ett högt tjut av smärta. För första gången idag kände jag mig vaken och jag tittade förvånat på Goyle som stapplade omkring och slängde runt fingret i luften. Jag måste säga att han såg urfånig ut. Som en misslyckad och mycket klumpig ballerina.
Både Goyle och Crabbe kastade sig ut ur kupén och jag hängde nätt och jämt med.
De rusade iväg och fel håll och jag bara snubblade efter. De stannade inte förrän vi drämde in i en flicka med mycket burrigt hår. Hon såg ytterst förolämpad ut och sa
"Men snälla ni se er för!". Snobben nummer ett. "Har ni inte bytt om än? Ni vet väl att vi snart är framme, jag var just och frågade föraren och han sa att vi snart var framme". Hon sträckte stolt på sig och såg överlägset på oss. Crabbe och Goyle väntade på att jag skullen drämma till med en vass kommentar. Jag var bra på det. I vanliga fall (vad som nu var vanliga fall.) Nu var jag alldeles tom. Tom på knivar, tom på snabba kommentarer och tom, tom, tom. Hela jag var som en tom zombie. Jag stirrade på henne med tom blick. Hon såg lite tvekande på mig, mumlade något och trängde sig förbi.
Jag lyckades klämma fram något om att våran kupé låg åt andra hållet. Och vi lommade tillbaka. Jag gick lite långsammare när vi gick förbi kupé nummer 27, om jag skulle höra något de sa. Men jag hörde bara lite mumlanden och fick sedan skynda iväg för att de inte skulle se mig.

När vi kom till våran kupé satt Blaise kvar på sitt säte fast med Hogwarts- uniformen och bordet vid fönstret var fullt med godis. Crabbe och Goyle smackade nöjt och Blaise flinade åt oss.
"Det tog tid. Jag har köpt lite godis som ni kanske ser". Jag var glad att han inte frågade något om mötet med Harry Potter och kröp tyst upp på mitt säte. Crabbe och Goyle började genast kalasa på godiset och babblade på med munnarna fulla. De sa något om råttor i godis och fegisar. Mer hörde jag inte. Jag befann mig i något sorts vakum. Med det menar jag mina tankar. Vad tänkte jag med egentligen!? Hur kunde jag vara så elak? Så fruktansvärt elak och korkad. Jag sårade honom totalt genom att ta upp hans föräldrars död. Han skulle aldrig mer prata med mig och aldrig någonsin bli någon sorts vän med mig. Jag hade fullkomligt sumpat alla mina chanser om allt. Allt som kunde gå fel hade gått mer fel än vad det egentligen kan gå. Han hatade mig. Och nu hade jag ingen. Inte mamma, absolut inte pappa, inte pojken med de gröna ögonen. Jag som tänkte att allt skulle vända. Jag skulle få en vän som jag kunde skratta och vara glad med. Någon jag kunde vara mig själv med, så att jag kunde glömma allt det hemska hemma och bara vara... Glad?
Vad innebar glad? Hade jag någonsin varit riktigt glad? Kanske när jag utfört mitt första lilla tecken på magi.
Vi satt vid matbordet och jag bad pappa skicka saftkannan men han sa surt att jag kunde hämta den själv. Mamma sa som vanligt inget. Jag orkade inte hämta den så jag stirrade en kort stund på den och helt plötsligt sköt den iväg över bordet mot mig. Jag ramlade nästan av stolen av förvåning. Mamma och pappa också. Den välte nästan pappas soppskål och jag höll andan. Men han blev inte arg. Jag tror det förvånade mig mer än saftkannan. Han studsade upp från stolen och tjöt av lycka. Mamma skrattade och jag skrattade av lättnad. Pappa lyfte upp mig och rufsade om mig i håret. Han sa att jag var hans lille trollkarl och att jag måste vara riktigt begåvad om jag lyckades flytta en tung kanna med blicken. Det var ju trots allt mitt första tecken på magi, sa han. Han sa också att vi skulle ställa till fest för att jag äntligen visat att jag var trollkarl.

Den stunden var den lyckligaste stunden i mitt liv. Jag var väldigt liten då. Men jag minns den ändå. Jag tror att jag minns den för att det var första och ända gången som jag kände mig riktigt lycklig och älskad.
"Hallå? Draco, sover du?", flinade Blaise. Ja, ville jag säga. Låt mig bara få sova och för alltid ligga här på sätet. Ingen skulle sakna mig ändå. Jag var helt säker på min sak.

Oh draco :""""((((
Vill bara krama honom och trösta honom :*(

Såå jag skriver inte för fort eller? Alltså att jag går för fort fram och inte beskriver så bra, borde jag skriva längre stycken?

Det är perfekt :*

Mer??

Najs
Jag skriver så fort jag orkar! Kanske imorgon, vi får se! Tack för alla dina fina kommentarer, de får mig att vilja skriva mer

Aww.. Gulligt det där far och son-momentet :3

Mm, lagom gulligt när Draco blir äldre iallafall...

Jag håller med Isabelle...♥