A Dragon's Tale [SV]

Älskade Dracos reaktion när hon berättade vad hon e rädd för hahahah UNDERBART!

Tack så mycket! jag tyckte att han kunde få skratta av sig lite efter allting med hans far ;'

NY PROFILBILD?! ♥♥♥ Felton darling!

Mahahahhah jag älskar min profilbild för tillfället! Den är såååå guullliiiig ;'''''D

så på gullungen igår.... och videon där Emma berättar om att hon hade en crush på honom vid 1 o 2:a filmerna....
"Well, he was older, cooler AND HAD A SKATEBOARD!!!!"

Skrattade ihjäl mig när jag läste det här kapitlet!!!! Såååå braaaaaa :' )))

HAHAHAH Den videon har jag också sitt jag var bara naaaawwwsiiii ♥♥♥ :' ))



TackTackTackTack!!!! :'' ♥

”Skelett?”fick han ur sig mellan skrattsalvorna. ”Av allting som finns i den här världen att kunna vara rädd för så väljer du något som inte ens existerar!”


HAHAHAHAH Dracos reaktion :'''''''D OBETALBAR!

Har bara läst första kapitlet, men det verkar jätte bra

Tack mina underbara läsare för ert intresse! ♥ :' )) ni är mer än guldvärda!

Det här kapitlet blev kort och dåligt, är inte det minsta nöjd men orkar inte skriva om det för har gjort det nu säkert fem gånger och ändå blev det inte bättre O.o Så förlåt för det, jag lovar att de följande blir bättre!

Kapitel 4 - ”Vem kunde ha anat?”

Who are you,
Your beautiful creature
With blonde curls
and icy grey eyes.

”Jag svär! Vi hade en lärare som tvingade oss köpa böcker som kunde ha ätit upp oss och sen var jag nära på att få armen avriven på hans lektion av ett livsfarligt odjur”, berättade Draco med avsky i rösten. Han knep ihop ansiktet i en ogillande min. ”Han var borta halva förra året, till allas lycka. Men han kom tillbaka i mitten, fast han var ganska nära på att få sparken.”

Jag visste att han överdrev, efter bara femton minuter in på ämnet 'skola' kunde jag redan uppfatta att han älskade att beskriva saker som mycket värre än vad de egentligen var. ”Vi hade inte skötsel och vård av magiska djur på min förra skola för vi hade ingen tillgång till skog.”

”Va?”sa Draco förvånat. ”Ingen skog? Vart var skolan?”

”Mitt i stan”, svarade jag. ”Bland alla stora glasbyggnader och sånt där.”

”Konstigt”, sa han och vände återigen blicken framåt.

Vi satt tysta en stund båda två och njöt av det avslappade ljudet som kom från det porlande vattnet av fontänen. Klockan var sent på eftermiddagen och ändå brände fortfarande värmen i skinnet på mig, kanske på grund av att jag hade den tjocka hoodien på mig som jag vägrade ta av.

”Jag borde nog gå”, sa jag efter en stund och tittade diskret på Dracos armbandsur för att få reda på vad klockan var. Den hade nyss slagit halv sju och så småningom skulle det börja skymma ute. Cameron skulle inte komma från tvillingarnas skämtaffär om jag inte hämtade honom och jag var tvungen att titta till Charlie att han säkert fick något i sig att äta.

”Måste du?”frågade Draco och tittade bedjande på mig.

”Är du rädd?”sa jag och gav honom ett prövande leende. Han log inte tillbaka, istället skakade han diskret på huvudet och såg mer plågad ut.

”Jag gillar inte att vara ensam för tillfället bara”, svarade han. ”Och jag vill inte gå tillbaka till herrgården för där är bara så...tyst.”

För några sekunder såg han bara ut som en vilsen liten pojke som hade befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle. Fast han var en mobbare, eller jag trodde det i alla fall, hade han någonting inuti sig som de flesta andra inte hade. Han kanske inte var bra på att visa sina känslor, säkerligen på grund av sin uppfostran, men de fanns där och jag kunde se det.

”Det måste vara en stor ansträngning för dig att säga det där va?”sa jag försiktigt och gav honom en blick som tvingade honom att möta mina ögon.

”Kanske”, sa han kort. ”Jag tror det.”

”Du behöver inte prata om det om du inte vill”, sa jag snabbt. Jag om någon visste att man inte skulle pressa personer som mådde dåligt, jag var väl bara tvungen att vänta tills han var redo att berätta antingen för mig eller någon annan. ”Men det hjälper.”

”Jag vet”, mumlade han och stirrade ner på sina skor. ”Allting är bara så annorlunda jämfört med vad det brukar vara. Om mamma fick reda på att jag var här, i en mugglarpark, skulle hon aldrig förlåta mig.” Hans ansikte förvreds än en gång i avsky då han sa ordet mugglare.

”Varför är du här då om du ändå inte tål sånt folk?”

”Ingen känner mig här”, svarade han lätt. ”I Diagongränden finns det massvis med folk som vet allting om mig och mitt...förflutna.” Han grävde ilsket ner sina naglar i sömmarna på sina jeans att jag var rädd att de skulle gå sönder. ”Alla kommer att döma mig, bara för att far...”

Det hade varit tillräckligt för honom att berätta, jag kunde se i hans uttryck att han inte tänkte säga mer. Det hade inte varit mycket som han fått ur sig, men det var mer än vad jag hade trott att han skulle berätta.

Plötsligt vände han sig snabbt mot mig som om han skulle anfalla mig eller nåt och jag ryggade genast undan.

”Berätta inte det där för nån, förstått”, sa han och spände blicken på mig. ”Om du gör det svär jag att jag kommer att döda dig.”

Jag nickade snabbt och blinkade förskräckt till. ”Jag ska inte säga ett ord till någon, jag lovar.”

”Bra”, sa han lättat och slappnade sedan av, jag satte mig lite obekvämt till rätt medan jag studerade honom i ögonvrån. Sedan plötsligt började han le, nästan som om han skulle börja skratta igen. Hade jag något smuts i ansiktet eller vad var det som var så roligt?”

”Vad är det?”frågade jag anklagande och putsade mig själv i ansiktet med tröjans ärm för att försäkra mig om att det inte fanns något där.

”Inget”, flinade han och bemötte mina ögon med ett barnsligt, pojkaktigt leende. ”Bara det att du faktiskt är rädd för ett barnprogram.”

”Mycket lustigt, hörru!”

Jag kastade mig över honom och brottade ner honom i gräset, vilket fick honom att börja skratta ännu mer. ”S-sluta d-det kittlas!” Som sagt, att växa upp med två bröder hade sina fördelar.

”Slutar du mobba mig för min rädsla?”sa jag och tryckte ner hans ansikte i gräset att han fick gräs i munnen.

”Aldrig!”spottade han och knuffade undan mig innan han satte sig ovanpå min rygg så att jag var inkapabel att röra mig. ”Nu så, ber du om ursäkt för att du tvingade mig att äta gräs?”

Han rev en tuva med gräs från marken och hotade med det framför ansiktet på mig. Jag kände mig som ett litet barn igen, för alltid då jag varit liten hade vi lekt brottning i parken hemma i Finland. Mamma hade alltid varit lika rasande över att mina kläder var gröna istället för sin ursprungliga färg, till sist hade hon förstått att det var lönlöst att försöka få mig att ändra på mig så hon hade köpt en grön heltäckande dräkt åt mig för att dölja fläckarna.

”Okej, okej!”sa jag uppgivet. ”Jag ger upp! Är du nöjd nu?”

Draco skrattade lyckligt åt sin vinst innan han flyttade på sig att jag kunde sätta mig upp igen och borsta av mig gräset som fastnat på mina kläder.

”Se nu vad du ställde till med”, muttrade jag och pekade på de gröna fläckarna som fastnat på mina jeans. Håret som jag hade haft i en prydlig hästsvans hade löst upp sig och hängde nu halvt som halvt i ögonen på mig.

”Det var du som började”, försvarade han sig.

”Inte alls”, gnällde jag och rättade till knuten i nacken i ett försök att få håret någorlunda prydligt igen medan jag ilsket blängde mot hans självbelåtna leende.

Efter det satt vi bara och pratade smått om hur vi trodde att det skulle gå i Quidditch-VM det här året och lite om Hogwarts. Då det sedan började skymma sa jag att jag var tvungen att gå att inte mina bröder skulle bli oroliga.

”Jag måste också gå”, sa han sedan och ställde sig upp. Jag var inte långt efter honom uppe på fötter och med väskan över axeln. ”Men vi ses väl, eller nåt.”

”Absolut”, sa jag och log brett mot honom. ”Det var roligt att prata med dig, Draco.”

Han log ner i marken och nickade innan han vände sig om för att gå. Jag började gå mot motsatt håll medan jag försökte att inte se alldeles för munter ut, folk kunde ju tro att jag var ännu galnare än vad jag redan var.

”Ciara!”ropade Draco då vi redan hunnit gå en bit. Jag vände mig snabbt om och mötte hans iskalla, grå ögon. ”Jag hoppas du hamnar i Slytherin.”

Ett sting gick genom hjärtat på mig, Slytherin. Det var det elevhemmet som enligt trion hade varit värst, fast jag tyckte att han var okej kunde jag aldrig erkänna för honom att jag egentligen redan hade andra vänner – som i sin tur var hans fiender. Bra gjort, Ciara, tänkte jag irriterat för mig själv då jag vinkade åt honom och försvann sedan bakom ett krök mot Den Läckande Kitteln, nu kommer det startas en strid bara på grund av dina dumma val!

Jag grubblade över mina dumma beslut hela vägen tillbaka till Den Läckande Kitteln, ända tills jag steg in i värmen från den öppna spisen och slogs till av en vägg med väldoftande mat. Jag hade helt förträngt hur hungrig jag faktiskt var under tiden jag varit i parken, min mage skrek efter mat.

”Ciara!” Det var andra gången någon hade ropat mitt namn högt och jag kunde nästan svära på att alla i London visste om att jag var där nu. Strax därefter försvann jag in i en stor, brun tuss av lockigt, oredigt hår.

”Låt henne andas, Mione”, skrattade en välbekant röst från någonstans i närheten. Hermione släppte taget om mig och log strålande mot mig med hela ansiktet.

”Hermione?”sa jag oförstående medan jag försökte samla mina tankar. ”Vad gör du här? Ni skulle väl inte komma förrän på lördag?”

”Vi kom tidigare”, kvittrade Hermione.

”Pappa var skadeglad över att vi hade hittat en ny vän, från Finland”, förklarade Ron från sin plats vid ett av borden bredvid Harry. ”Och mamma ville se till Fred och George, hon är oroliga för dem, inte för att jag egentligen förstår varför.”

”Men vad har du gjort?”frågade Hermione och studerade mina smutsiga kläder.

”Öh...Jag föll”, sa jag, det var inte en lögn i sin helhet, jag hade endast valt att inte nämna att jag blivit knuffad och att någon hade suttit på min rygg. ”Men det är väldigt kul att se er alla! Ni måste få träffa mina bröder, bara jag hittar dem.”

”En kille som såg ut att vara tolv år med brunt hår sprang nyss här förbi”, berättade Harry och pekade mot trappan. ”Var det din bror?”

”Cameron”, förklarade jag. ”Han sitter nog med näsan i böckerna.”

”Som Hermione”, sa Ron och log brett. ”Vi fick våra G.E.T betyg för någon dag sedan, gissa inte vem av oss som hade bästa vitsorden.”

”Äsch, sluta nu Ron!”fräste Hermione. ”Det var inte speciellt svåra prov heller, vi hade ju lärt oss det mesta under våra första...”

”Så Ciara”, avbröt Harry henne. ”Har du köpt dina saker som du behöver till Hogwarts redan?”

Jag nickade och satte mig sedan tungt ner med en djup suck framför Harry vid bordet. Jag var fullkomligt utmattad, utsvulten och kände mig smutsig efter dagens händelser. Jag var ju glad över att de hade dykt upp tidigare, men just nu hade det varit skönt med lite tid för mig själv.

_______________________________________________

Som sagt inte det bästa kapitlet hittills men förhoppningsvis förlåter ni mej ♥ :'