Mutants

När vi tillslut kommer fram till hotellet öppnar jag den gamla dörren av trä och hälsar dämpat på receptionisten som bara blåser en bubbla tuggummi till svar. Jag ser mig om för att vara säker på att Rhi är med.

(Jag ändrar till tredje perspektiv för jag tror det akn bli lättare för mig...)

Hon landar på marken med en duns. Hon skulle säga att det gjorde ont men hon brydde sig inte tillräkligt mycket för att lägga märke till smärtan. Istället reser hon sig upp och traskar vidare, på marken det här gången.
Hon är i en mörk gränd, månen lyser upp de vidgade ögonen och medan hon går längre in, sjunker rösterna av de lekande barnen och glada föräldrarna.
Hon sätter sig i ett hörn, börjar vissla en lugn melodi och en orm slingrar sig fram till henne.

(En liten fråga bara; Är Cleo i egyptiern för tillfället?)

(Nä, hon är inte det. Hon är väl i närheten av er någonstans där!)

(Okaj c: )

( Wait a minute... var är de? Liksom egentligen så skulle de kunna vara i Egypten om vi ville. xD )

Rhiannon är precis bakom honom och följer efter. Hon känner även igen receptionisten och tar därför inte ögonkontakt med henne. Det brukar inte vara bra när Rhi känner igen någon men inte kommer ihåg varför, det brukar betyda något väldigt, väldigt dåligt. Typ poliser och allt det där.

(Ehum... Sverige? USA? England? Ingen aning xD)

Jag fiskar upp nyckeln ur fickan och går längs korridoren till jag är i ungefär mitten av byggnaden. Jag öppnar dörren med 15 på och håller upp den för Rhi. "Det är inte mycket, men...", säger jag och tittar in på det lilla rummet med en säng, ett gammalt skrivbord, en stol, en byrå och ett badrum till vänster.

(Jag tkr USA, ni då?)

Plötsligt känner Cleo sig inte lika ensam längre men efter ett tag inser hon att det är dags att gå. så hon går emot sitt palats till hus men snubblar plötsligt på en pöl av vatten och ramlar kraftigt på marken. Hennes vita klädnad suger åt sig vatten som en svamp och plötsligt känner Cleo sig för tung för att gå upp...
Såå, Hon ligger kvar. Det är inte många här, kanske kommer någon från hotellet näst intill att ringa ambulansen att komma och hämta mig, tänker hon fundersamt från sin plats på den hårda asfalten medans sinnet vandrar för...
Hur gott skulle inte choklad smaka just nu?

Rhiannon ser sig om i rummet och anser sig själv som aningen felplacerad. Hon bor och lever på gatan, det är en frihet för henne. Spendera tid i ett rum som inte är hennes är hon van med, men nu får hon faktiskt vara här och det är hon inte van med. Den där udda känslan av att kunna bli påkommen närsomhelst, spänningen med det hela finns inte. Så av någon otroligt konstig anledning känner hon sig obekväm med det här scenariot. Väldigt obekväm.
"Det är mycket mer än du tror." Svarar Rhiannon och går och ställer sig vid fönstret ((som jag hoppas finns nu)) istället. Efter att hon tagit av sig skorna vilket är en vana hon har kvar sedan hon levde hemma med sin familj. Hon ser sig om och ser en vit någonting nere på gatan och blir extremt förbryllad av det. "Ey, vad är det där?" Frågar hon spontant nog och tittar intresserat på vad det än är, är det en vem? Jo, det kan det vara.

((Yeah... xD A little awkward maybe? Sorry 'bout that.))

(Okej, vi kör på USA)

Jag tittar undrande på Rhi. Är hon kanske hemlös? Men innan jag hinner fråga har hon gått fram till fönstret och frågat om något på gatan. Jag har aldrig sett något konstigt på gatan förut så det måste ha kommit dit nyligen. Nyfiket går jag fram till fönstret och tittar ut. Något vitt ligger i en pöl med vatten och ser ganska ynkligt ut. Först ser det ut som en svart hund under ett lakan, men sedan inser jag att den är en människa. "Det ser ut som en tjej... Tror du att hon är skadad?" frågar jag Rhi.