Om du visste sanningen [Dramione]

Okej....... nu kommer jag in här
Du är:
helt fantastisk
otrolig
bäst (seriöst, dramione? löv u, och det här?!?! LÖV U MORE)

Första kapitlet fastnade jag inte riktigt (det brukar ofats vara så) men eftersom jag inte har något annat att göra (förutom läxor och att sova) så fortsatte och fortsatte... och fortsatte...

Helt otroligt!

Jag älskar att det aldrig blir ett helt kapitel, utan en fortsättning vilket fick det att kännas så mycket ♥

Och jag behöver knappast säga att jag väntar galet mycket på mer?!?
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Det var några dagar swn du skrev... Mer? :3

Tack för att ni kunde vänta.
Och tack för alla snälla kommentarer. Det är dom som gör att jag fortsätter skriva!
Och speciellt tack till BarnOwl98 för din lilla fina kommentar, eller vad man nu ska kalla det.

Men här kommer fortsättningen:



"Så det var den berömde Harry Potter." tänkte jag för mig själv. Sen fick jag ögonen för jätten igen. Han skulle kunna vara halvjätte. Men då skulle ju Hogwarts vara ännu sämre än jag trodde.
"Mot båtarna allihopa!" ropade jätten igen.
"Kom nu. sa Hermione och ryckte lätt i min klädnad. "Jag vill inte missa det här.
"Är alla förstaårselever här? Bra, bra. Följ mig nu hörrni." Vi började gå mot båtarna. Jag täkta mig båtarna som stora, ståtliga skepp med stora segel, men båtarna visade sig vara vanliga roddbåtar. Eller nja, inte riktigt vanliga, de hade nämligen inte några åror, och tog sig fram med magi. Jätten satte sig i en båt så att den sjönk ned och vattnet nästan forsade in i båten.
"Kom nu, det är inte farligt." sa han. Alla hade stått som fastfrusna på staden men började slåss om platserna. Som om de inte skulle räcka till alla. Jag undrade om jätten fick vara med om detta varje år. Förmodligen.
"Draco."
"Va?"
"Kom nu." svarade Hermione. Det var redan ont om platser.
"Jag tar den här båten så tar di den där." sa jag och pekade där det fanns platser kvar.
"Okej." svarade hon, uppenbart besviken, och lunkade iväg till sin båt. Jag satte mig i min och jätten sa:
"Då så. FRAMÅT!" Och båtarna satte iväg. Jag kollade lite på Hermione, som kollade åt mitt håll, men kollade genast bort när hon såg att jag kollade. Kunde det betyda nåt? För andra gången ikväll blev alla mina tankar som bortblåsta. Vi rundade en udde och så såg vi det, det stora Hogwartsslottet. Med alla dess tinnar och torn såg det inte alls ut som jag hade förväntat mig. Jag blev så förvånad att jag formade min mun till ett perfekt o. En pojke bakom mig grymtade:
"Vad hade folk förväntat sig? En städskrubb?" En annan pojke skrattade. Jag kollade bak och såg två kraftigt byggda pojkar. De såg ut lite som gorillor med sina långa armar och ansiktsuttryck. Nu hade jag chansen, om inte Hermione hamnade i mitt elevhem. Det skulle hon nog göra, det hade jag övertygat mig själv, vi var ju så lika. Men om hon inte gjorde det.
"Hej." sa jag. Hej!? Kunde jag ha valt någonting sämre? "Jag heter Draco Malfoy. Jag tror att vi kan bli bra vänner." De grymtade ett:
"Malfoy va?" Som ett svar på frågan. "Klart." sa den ena av de. "Jag är Vincent Crabbe. Och det här är Greogory Goyle.
"Crabbe och Goyle?" ett skadeglatt leende spred sig i mitt ansikte. Deras pappor hade varit dödsätare, med min pappa. Vi var som gjorda för varran. Jag undrade om de visste om det. Det spelade nog inte nån roll. Men en dov smäll stötte båtarna emot land. Jag klev ur. Crabbe och Goyle följde efter. Då kom jag på att jag skulle försöka bli kompis med Harry Potter. Jag försökte hitta honom i myllret, men det var omöjligt. Jag kunde inte heller hitta Hermione.

Det gick en trappa upp till slottet. När jag satte foten där kändes det heligt. Men det kunde jag ine visa. Vi gick in i slottet. Tavlorna som hängde på väggarna pratade med oss när vi gick förbi. Vissa av de sa saker som:
"Hufflepuff va? Det var mitt elevhem" Och andra sa saker som:
"Det kommer nya studenter varje år, men aldrig blir de bättre. Eller ser bättre ut." Jag skrattade åt en tavla på en hare som pep allt vad den hade:
"Kom nu då, välkomna till Hogwarts, du verkar inte så snäll." Crabbe och Goyle fnös lite åt den. De försökte nog skratta. Plötsligt stannade ledet och alla (inklusive tavlorna) blev ögonblickligen tysta.
"Välkomna till Hogwarts. Ni kommer snart att sorteras in i era elevhem. Elevhemmen kommer att vara era hem, och de som bor där eran famil..." Rösten var mycket sträng och lät inte som den sorten man skulle vela avbryta, men ändå skrek en pojke:
"Trevor!" Sedan mumlade han något jag inte kunde höra.
"Som sagt var..." fortsatte den stränga rösten.
"Vad tror ni om Harry Potter då?" frågade jag Crabbe och Goyle.
"Han verkar vara en liten skitunge som bara utnyttjar sin berömdhet på fel sätt." sa en främmande röst. Rösten var på något vis slät, men det var en mansröst. Eller pojkröst kanske. "Men om någon vill ha min åsikt," fortsatte han strävt. "så borde man ge grabben ett försök. Jag heter Zabini förresten.
"Malfoy, Draco Malfoy." sa jag och sträckte fram min hand mot Zabini. Han tog den.
"Blaise. Nå, ska du inte ta dig ett försök på Potter?" Det var något med den här pojken som störde mig, Jag kunde inte sätta fingret exakt på vad det var, men det var något.
"Okej." svarade jag och gick bort mot Potter med Crabbe och Goyle efter mig. Zabini hade nog valt att stanna, för han syntes inte till.
"Så det är sant då, det jag hörde på tåget." sa jag med självsäkerhet i rösten. "Att Harry Potter kommit till skolan. Det här är Crabbe, och Goyle. Och jag är Malfoy, Draco Malfoy." Jag gick fram mot Harry. En pojke bredvid honom fnissade till och jag vände mig åt hans håll. "Tycker du att mitt namn är roligt? Jag behöver inte fråga om ditt. Rött hår, begagnade kläder. Du måste vara en Weasley." Han skrattade inte längre. Repliken hade suttit där den skulle. jag kollade upp på Harry och förväntade mig ett skratt, men istället fick jag en blick som fick mig att förstå att de två var vänner. Jag hörde hur Goyle, eller om det var Crabbe, fnös till. Vad hade jag att förlora? "Du kommer snart att förstå att vissa trollkarlsfamiljer är bättre än andra, Potter. Du vill inte bli vän med fel sort." Jag kollade på Weasley och önskade att jag vore han. Även om jag vore fattig, skulle jag ha någon som gillade mig, inga stora krav på vem jag fick vara, och jag skulle vara kompis med Harry Potter, då kanske Hermione skulle gilla mig. "Jag kan hjälpa dig." sa jag, inte riktigt lika självsäkert, och sträckte ut min hand. Jag förväntade mig inte att han skulle ta den, som Zabibi gjort, men jag hoppades på att han var dålig på att komma på saker att säga, så att jag inte skulle skämma ut mig så mycket.
"Jag tror att ja kan se vem som är fel sort själv, tack." Någon nackade mig på axeln. Jag vände mig om och såg en kvinna som såg mycket stäng ut. Det var nog hon som pratat förut. Jag gick ur vägen. Zabini hade kommit nu. Då grep en skräck tag i mig, tänk om Hermione hade sett, eller hört mig prata med Potter! Tänk om hon skulle tycka att jag var en idiot nu!
"Det gick inte så bra, va? sa jag besviket.
"Det kommer fler chanser, Malfoy. Egentligen behöver inte jag vara med på sermonin, jag är klar Slytherinnare, med er andra.
"Bra" sa jag. "Det tycker jag med." Snart skulle Hermione och jag vara i samma elevhem. Det skulle vi. Och hon skulle inte hata mig, det visste jag också. Allt skulle bli bra. Jag skulle slippa de här jobbiga killarna.
Dörrarna till stora salen öppnades. Salen var jättestor och guldskimrande. Det var fullt med folk och när jag kollade upp såg jag natthimlen. Då hörde jag Hermione säga:
"Det är bara en förtrollning, det har jag läst om i Hogwarts en historia." Jag log med tanke på att hon, det mugglarfödda barnet, visste mer om Hogwarts magi än vad jag gjorde.
När vi kom fram sa den stränga läraren:
"När jag säger erat namn, går ni fram och sätter er på pallen, då sätter jag sorteringshatten på erat huvud. Och ni blir sorterade till erat elevhem. Men först har hatten en sång." En reva i hatten öppnades och den sjöng en lång text som jag var alldeles för spänd för att lyssna på. Men sen tog den sura läraren upp hatten och rodade:
"Granger, Hermione." Hermione? Redan? Jag var nog nästan lika spänd som henne. Om hon hamnade i Slytherin skulle allt bli så bra. Men i sista sekunden kom jag på att mugglarfödda inte hamnar i Slytherin. Och som en bekräftelse ropade hatten:
"Gryffindor!" Och mitt hjärta sjönk. Sen ropade hon:
"Malfoy, Draco." Och jag koncentrerade mig på att glad ut.
"Slytherin!" ropade hatten innan den ens nuddat vid mitt huvud. Jag satte mig vid bordet. Den hade bara placerat mig här för mina släktingar. Och när både Harry Potter och Ronald Weasley blev sorterade till Gryffindor önskade jag att jag vore nån av dem.


Ursäkta ev stavfel. Hann inte rätta.

Awesome! :''DD

Bra!

Jättebra!!

Kapitel 5: ~Pansy Parkinson
♥



Morgonen därpå vaknade jag i en främmande säng. Jag satte mig genast upp och kände hur paniken växte inom mig. Vad gjorde jag här? Jag kollade runt i rummet. Fyra likadana himmelssängar stod i rummet. Alla hade gröna förhängen och rummet hade bara fönster allra högst upp i rummet. Jag kom och tänka på en fängelsecell innan jag hörde en dov snarkning och någon annan som satte sig upp i sängen.
"Dags att gå upp än?" sa han sömndrucket.
"Va?" sa jag. Jag kunde fortfarande inte komma på vart jag var. Jag tänkte lite på gårdagen, det gjorde jag alltid när jag var förvirrad. Och sedan kom jag på att jag var på Hogwarts. Alla dessa chockar jag fick hela tiden. Varje morron skulle jag vakna, undra vart jag var, och sen komma på. Zabini kollade på mig
"Lektioner." sa han. "Frukost. Vad hoppas du att vi har?"
"Försvar mot svartkonster, eller trolldryck." sa jag. Det sa alla Slytherinelever. Men egentligen var det inte alls vad jag ville. Jag ville ha skötsel och vård av magiska djur. Jag hade enda sen jag varit liten drömt om drakar och eldsalamandrar, men också enhörningar och nifflare. Men det var min hemlighet som ingen visste om. Inte ens Dobby. "Och du?"
"Samma." Men det lät som att också han egentligen ville nåt annat.
"Ska vi väcka de andra? frågade jag.
"Visst. Hur?"
"Skaka på dem?"
"Vi använder en förtrollning, såklart. Har du aldrig gjort det?" Jag tänkte på min tid på herrgården. Nog hade jag gjort det, men den enda gången hade jag fått stryk. Mamma hade varit på resa och pappa och jag var hemma. Jag skulle väcka honom. De var inte med flit, men på något vis hamnade det is innanför hans tröja. Vanliga föräldrar skulle bi glada över att deras son äntligen hade visat några av sina första magiska förmågor, men inte pappa. Han förtrollade mig och lät mig inte ut ur förtrollningen fören mamma kom hem.
"Nja.." sa jag. "Jag vet inte."
"Vad? sa han och kollade på mig med en skeptisk blick.
"Jag brukar inte väcka folk så, jag har inte några syskon."
"Aha..." viskade han. "Kom jag ska visa. Provius!" Alla i sovsalen satte sig spikrakt upp och började hoppa från ben till ben.
"Vad är det!? grymtade Goyle. "Det kliar!" Zabini skrattade och skrattade, men jag fann inte det minsta roligt.
"Jag byter om." sa jag och gick bort till sängen. Jag öppnade väskan och såg det oskickade brevet till farbror Scorpius. "Här." sa jag och vände mig mot ugglan, som jag döpt till Herr Dobo. "Ta det här till farbror Scorpius." Ugglan sträckte på sig och hoade lågt, jag hade nog väckt henne. "Om du kommer tillbaka med svar så för du några frön." sa jag och skakade på påsen. Hon hoade glatt och bredde ut sina vingar och flög.
Jag bytte om till min Hogwartsuniform och knöt slipsen. Zabini hade äntligen tagit bort förtrollningen på de andra.
"Vad var det bra för?" grymtade Crabbe.
"Jag går till frukosten. Ses där." sa jag och gick. Jag gick upp för trappan, upp till uppehållsrummet. Om jag skyndade mig så kanske jag skulle kunna få en skymt, eller kanske ett samtal, med Hermione. Först skulle jag bara ta mig en titt i uppehållsrummet. Vi hade en öppen spis, och framför den tre fåtöljer. Sällskapsrummet var nersänkt i marken, vilket ledde till att ytterst lite ljus sipprade in. Det var en kuslig stämning över allting, och jag rös till lite. Jag skulle precis gå ut genom porträttet när en flicka ropade:
"Draco?" Varför kunde hon mitt namn? Jag vände mig om och såg en brunett flicka, med nötfärgade ögon. Faktiskt lite lika Hermiones. Läskigt lika Hermiones. "Visst heter du Draco?"
"J-ja." stammade jag. Chocken över ögonen hade inte lagt sig.
"Jag heter Pansy Parkinson." Hon stäckte fram sin hand. "Snart kommer du att märka att vissa trollkarlsfamiljer är bättre än andra, Malfoy. Och du vill inte bli vän med fel sort. Jag kan hjälpa dig." sa hon med en glimt i ögat.
"Jag tror jag kan se vilka som är fel sort själv, tack." svarade jag och tog hennes hand. Tillsammans gick vi ut i stora salen.

Bra!♥

Skriv gärna nån kommentar om ni läst så jag vet hur många som följer tråden.

Väldigt bra skrivet, det blir liksom såndärn inlevelse i historien när du skriver! fortsätt )))