New Orleans vampires

Lavinia sprang för allt vad hon kunde, men gården var stor och tillslut orkade hon inte mer. Det strålade smärta från den skadade foten men då hon skrek till var då mannen fick tag på henne. Hon föll ihop på marken och gjorde det enda hon kunde komma på. Hon kröp ihop till en liten boll och önskade att allt var en mardröm. Hon hade rispat upp sig av fallet, men klarat sig bättre än vad en människa skulle ha gjort. Hennes ärr från skeppet var redan borta men inget av detta tänkte hon på, bara att hon nu skulle dö och slippa smärtan.

Flickan tumlade omkull, och kröp ihop av rädsla. Dorian hatade detta, och han hukade sig ner bredvid henne.
"Jag tänker inte skada dig", sade han åter. "Jag skulle äta dig, men eftersom du inte är en människa tänker jag inte göra det." Det var ingen idé i att inte medge vad han hade försökt göra, och han hoppades att hon skulle unna glömma det. "Jag vill hjälpa dig. Om du är en nyfödd behöver du någon som visar dig hur vi lever, och om du är något annat... Då måste vi reda ut det med." Dorian visste inte hur han skulle lugna ner någon han hade försökt äta; det var länge sedan det hade blivit till ett försök. De enda som överlevt hans bett var de vampyrer som bett om det.
Och så hade han nu en vilsen flicka framför sig. En flicka vars namn han inte visste.
"Vad heter du?" undrade han mjukt.

Lavinia rörde sig inte, såg inte upp men hon hörde.
"Är jag ingen människa?" mumlade hon tillslut fram då han talat färdigt. Hennes andning hade nu blivit normal och hon hade lugnat sig så gott det gick. Hennes hjärta dunkade fortfarande i snabb takt, hon kände sig förvirrad. En man, en vampyr som försökt döda henne ville nu hjälpa henne? Hjälpa henne med vad? Nyfödd?
"Är du en vampyr?" får hon fram och vågar sig med att sakta börja sätta sig upp.
"Lavinia." sa hon bara, sitt efternamn och sin härkomst viste hon inte. Enbart sitt namn som varit broderat samt en vapensköld, på den vita linneduken hon varit inlindat i då hon i en korg flöt in på land på ön.

Dorian log uppmuntrande då flickan, Lavinia satte sig upp. Han höll sig stilla för att inte skrämma henne. Han nickade som svar på hennes fråga.
"Jaa. Och jag tror att du är det med. Ditt blod smakade inte som en människas. Var är dina föräldrar?" Eftersom en kvinnlig vampyr alltid dog vid födseln skulle information om dem vara till nytta. Det var länge sedan Dorian hade träffat en nyfödd vampyr, men det var något med Lavinia som inte stämde.

"Vampyr?" sa hon förvånat och fingrade på halsen där han varit med sina tänder.
"Inte människa?" mumlade hon för sig själv och inte till honom. Egentligen visste hon inte mycket om vampyrerbara skräckhistorier.
"Mina föräldrar? Jag vet inte." hur skulle hon kunna veta det?
"Jag är uppvuxen på en av öarna långt ute till havs, hos en gammal gumma." sa hon förklarande, men född där var hon inte.

Lavinias svar bekräftade Dorians farhågor till viss längd. Vampyrer växte alltid upp utan en moder, och mer än ofta utan en fader med. Dorian hade själv misst sin fader i tonåren, även om han aldrig fått reda på exakt hur han hade dött eller om han endast hade försvunnit.
"Kom tillbaka in, jag tänker inte skada dig längre. Jag skulle aldrig skada någon av oss, en nyfödd allt mindre", föreslog han med mjuk röst. Det sista han ville var att skrämma iväg henne. Då hennes första feber slog till skulle hon bli blodtörstig och döda, och det var något Dorian ville hjälpa henne att handskas med.

Lavinia såg på honom som hon kunde se om han talade sanning, men att gå tillbaka verkade både lockande och inte. Han hade försökt döda henne det hade han erkänt men inte nu längre?
"Nyfödd? Jag är inte nyfödd." sa hon och såg ut att tänka efter, hon rörde på fingrarna men talet hon var i år kunde hon inte namnet på, då skola var inget hon hade haft.
"Jag är såhär gammal." sa hon och visade först tio och sedan sju fingrar och såg frågande på honom efter hur gammal hon var. Även om det var oklart då hon kommit till ön och inte var född där.
"Vad heter du?" frågade hon och tog sig försiktigt upp och höll ögonen på honom om han skulle döda henne ändå. Hon grimaserade då hon stödde på den skadade foten men sa inget.

[Idag började mitt jullov! Nu ska jag bara sitta på Mugglis alla dagar, så pass att du hinner bli riktigt trött på mig >: ) muah!]

Dorian log litet och skakade på huvudet.
"Inte på det sättet." Han rynkade lätt på ögonbrynen då hon inte kunde räkna till sjutton, det skulle ändras. "Du är sjutton år gammal?" försäkrade han. "En vampyr har sin feber först åren innan sin tjugo års födelsedag. Jag hade min första då jag var sexton. Det är då man 'föds på nytt'", förklarade han, fast hon förstod antagligen inte mycket av vad han sade.
"Jag heter Dorian de Lioncourt", svarade han sedan på hennes fråga, men hans vänliga leende försvann då han märkte hennes grimas. "Har du skadat dig?"

(Woho! Var inne du Kommer jag med! Nästan x) Har saknat dig så ♥)

Lavinia log, de hade hållit räkningen på åren genom att se på solen på ett visst vis. Lavinia nickade, "Blir man liten igen eller dör man?" det där föds på nytt verkade konstigt. Saken att hon skulle vara vampyr eller att han var var konstigt.
"Dorian." log hon svagt och kallade honom vid förnamn.
"Hur gamla är du själv?" han såg ut att vara något år äldre än henne och namnet lät andligt.
Hon nickade, "Det brukar ske då man hoppar från fönster någon våning upp." sa hon och såg undrande på honom, han hade klarat sig. "Jag förstörde visst ditt fönster, förlåt." bad hon om ursäkt.

Dorian skrattade lätt åt hennes uppfattning om att födas på nytt.
"Nej, inget sådant. Det är då som dina vampyr egenskaper träder fram: skarpare sinnen, strakhet och snabbhet, minskad åldring."
Lavinia verkade ha lugntat ner sig och Dorian var inte längre lika rädd för att hon skulle springa iväg. Han lät sig slappna av något, om än bara för att hon skulle kunna slappna av.
"Ungefär sexhundra år, om du kan tänka dig så långt", svarade han med ett vänligt leende. Det var en lång tid, även för en vampyr. Det fanns äldre vampyrer, flera tusen år gamla, som mer liknade monstret än människan. De flesta dödads dock, av människor eller andra vampyrer.
"Bara du inte gör om det." Dorian hade tänkt vifta undan hennes ursäkt, men hon hade söndrat hans fönster och artighet var ytterst viktigt.
"Får jag känna om något är brutet?" undrade han och visade sina händer, som var tomma. Under alla sina år på jorden hade han lärt sig ett och annat, och medicin hade han alltid varit intresserad av.