Ett misstag, en förändring [Dramione]

Romeo och Julia...?

Hahahha näääeee kanske inte ändå som Romeo och Julia, fast det skulle vara en bra orsak att döda honom x'DD

kill him kill him!det här är inte likt mig...

Men hallå meeeeeeer!!! Jag typ drunknar i mina egna tårar, gör mig glad med ett nytt kapitel!!!
(Cirkeln-trilogin är sluuuuuut D'

HAhahahahaha du är för gullig duuu :''' ♥ jag kan lägga upp nästa kapitel då inom kort bara för din skull ;D måste bara se ifall jag måste göra några ändringar på det

Jaaaaa :' Jag gråter ännu mer nu hahahah!! Men wäääää Eliaaaaaaas :*

Här är då nästa kapitel, tack för era positiva och hjälpande kommentarer, ni är såklart guldvärda hela bunten! Ni alla gööör min dag genom att läsa min ff och kommenterar ♥ :' ))))


Kapitel 5
”Fast i ormens gap”

Resten av helgen var jag fullt kapabel till att glömma både Malfoy och festen. Även om McGonagall hela tiden flåsade oss i nacken och tvingade på oss frågor om det hela. Jag hade blivit en ganska bra lögnare, till min stora förvåning förstås, men jag undvek oftast lärarna då jag mötte dem för att inte verka misstänksam då de frågade något.

Ryktet om att jag och Draco hade varit tillsammans på festen hade spridits som en löpeld genom hela slottet. Innan jag visste ordet av visste alla om det, slytherineleverna visslade efter mig i korridorerna, vissa av dem ropade till och med efter mig att jag såg bra ut. Inte för att jag visste om de verkligen menade det eller inte.

Harry och Ron däremot hade nästan börjat skrika på mig, likaså många andra gryffindorelever. Men då jag hade förklarat mig att jag varit stupfull och att Malfoy hade utnyttjat mig hade de snabbt förlåtit mig och tyckt synd om mig istället, till min stora lättnad förstås.

Början av veckan klarade jag också förvånansvärt bra av, Malfoy försökte då och då ge mig genomträngande blickar på bland annat trolldryckslektionerna, men jag ignorerade dem. Vi hade inte haft lektion i magiska djurlära än, så jag hade lätt kunnat undvika honom.

Men lektionen och pararbetet närmade sig snabbare än vad jag hade förväntat mig, innan jag hade hunnit reagera satt jag nere vid stora salen och åt frukost tillsammans med Lavender och Parvati innan lektionen skulle börja.

”Är det bara jag som får rysningar av att tänka på lektionen i magiska djurlära?”suckade Parvati och rörde runt, runt i skålen med gröt framför sig. ”Det är en plåga att vara par med en slytherinelev.”

”Säg inte sådär”, sa Lavender som försökte verka mer positiv om saken. ”De var riktigt trevliga på festen ju! Oj ... förlåt Hermione, jag menade inte - ”

Jag log mot min väninna. ”Det gör inget. Det är inte ert fel att Malfoy är ett kryp och jag måste stå ut med honom i nästa dubbellektion.”

”Åh nej”, utbrast Parvati. ”Du är ju par med honom! Ska vi sitta med er? För att se till att han inte trakasserar dig eller nåt menar jag?”

”Jag tror jag klarar mig”, sa jag övertalande. ”Men tack för erbjudandet.”

”Vi kan i alla fall sitta i biblioteket”, sa Lavender. ”Så att du kan ropa på oss om du behöver hjälp.”

Jag nickade stumt och vände mig mot min tallrik med flingor istället, det var bra att jag kunde lita på mina vänner. Harry hade insisterat på att lägga en förbannelse över Draco nästa gång han mötte honom i korridoren, men jag hade sagt att jag hade slagit till Malfoy redan och att jag jobbade på min hämnd. Inte för att det gick bra, jag hade inte kommit på någon bra idé som kunde få Malfoy att känna sig lika utnyttjad som jag hade gjort, han förtjänade att bli utskrattad den lilla råttan!

”Jag har en idé!”utbrast plötsligt Ginny som hade suttit med oss en god tid utan att säga något. Hon tittade uppspelt på mig med glittrande ögon, jag gillade Ginny väldigt mycket – men hennes idéer kunde vara galnare än stolliga Luna ibland. Neville hade faktiskt blivit god vän med Luna, vilket var en mycket bra sak enligt mig. Neville kunde behöva allt stöd han kunde få, fastän det var av en konstig tjej med tankarna som flög iväg hela tiden.

Vi alla fyra lade huvudena tätt ihop för att ingen annan skulle höra vad Ginny hade att säga, ifall någon liten förrädare skulle höra och berätta åt Malfoy alltså. I så fall skulle även den människan få med mig att göra!

”Hermione ska leka player”, fnittrade Ginny. ”Hon ska leka med Malfoys känslor, få honom på fall och sedan dumpa honom. Han kommer inte förstå vad som har hänt innan alla rykten är om hur dum i huvudet han är!”

Lavender sken genast upp i ett brett leende. ”Självklart! Att vi inte kom på det direkt, det är den bästa paybacken någonsin ju!”

”Men en sak bara”, sa jag utan att vara övertygad. ”Jag är mugglarfödd, Mafloy skulle aldrig falla för en mugglarfödd.”

”Han var nykter då han låg med dig”, sa Ginny och höjde ögonbrynen i en menande gest. ”Han är säkert redan intresserad av dig, jag kan nästan slå vad om hela min familj att han skulle dansa efter dina toner bara du visar honom lite intresse.”

”Det ligger något i det som Ginny säger”, erkände Parvati. ”Varför skulle Malfoy ha legat med dig då han var nykter om han inte redan gillade dig? Jag menar bara att ifall vadet verkligen var fejk, så är enda möjligheten att han tycker om dig.”

Jag gav upp mitt försök att stoppa deras idéer, lättövertalad som jag var kunde jag lika bra göra ett försök. Jag hade ju inte direkt något att förlora längre och själv hade jag ingen bättre plan att hämnas på honom.

Jag befann mig redan i biblioteket då det ringde in till lektion, fullt upptagen med att skriva anteckningar om kentaurer. Under söndagen hade jag redan skrivit på arbetet eftersom jag inte hade haft något annat att göra. Skolarbetet hade faktiskt känts mer avvikande de senaste dagarna, jag hade inte gjort dem med min fulla hjärnkapacitet och intresse som jag brukade. Var allting på grund av Malfoy? Eller höll jag på att bli paranoid i mina sena tonår?

”Hej.” Draco hade dykt upp till sist i alla fall, slarvigt iklädd slytherinklädnaden med skjortan utanför byxorna och slipsen som hängde löst runt nacken. Jag gav honom en snabb blick innan jag vände mig tillbaka till boken utan ett ord. ”Kom igen, du är väl inte arg fortfarande.”

”Sedan när har du börjat bry dig?”muttrade jag irriterat och vände sida i boken utan att jag hade läst ett ord på det uppslaget. Vad var det som hände med mig? Varför blev jag plötsligt nervös då han satte sig ner bredvid mig vid bordet fastän det fanns två andra stolar betydligt längre bort? Skärp dig Hermione!

Han bet sig i underläppen och drog bort boken från mig för att tvinga mig att se på honom. Hans ögon var mjuka, lugna och inte alls lika hånfulla som de var i vanliga fall. Håret var sådär perfekt rufsigt och... vad fan tänkte jag med? Perfekt hår?

”Vad är det? Gjort ett nytt vad?”andades jag och tog snabbt bort blicken från hans läppar som jag funnit mig själv att stirra på. Han skrattade lågt och skakade på huvudet.

”Absolut inte”, sa han och lade sin vänstra arm över mitt ryggstöd för att komma ännu närmare mig. Detta fick inte hända, det var ju jag som skulle flirta med honom och inte tvärtom! Jag hade läxor att ta mig an också och arbetet och...och...

”Jag vill ha mina skor tillbaka”, sa jag sedan snabbt och backade undan med huvudet från honom. Det var som om han kvicknade till från en dagdröm, han skakade snabbt på huvudet för att återfå medvetandet och bemötte min blick med fullt intresse. ”Mina klackskor, som du har, jag vill ha tillbaka dem.”

”Jag sa redan att det kommer att kosta dig”, sa han med ett lätt flin på läpparna. Jag samlade på mig mod, det var väl nu det gällde.

Långsamt vände jag mig mot honom att våra knän rörde vid varann innan jag tog tag om hans slips och lekte med den i mina händer. Jag tittade bedjande upp i ögonen på honom och blinkade till några gånger med mina långa ögonfransar. Våra ansikten var endast några centimeter ifrån varandra och jag kunde känna hur hans andedräkt fläktade mot mitt ansikte. Han blev helt klart förvånad över min plötsliga handling, men jag var en bra skådespelare då jag ville och jag visste precis var jag hade honom.

”Snälla Draco”, sa jag med låg ton. ”Du kan väl vara snäll och ge tillbaka mina skor? Min mamma gav dem till mig på min födelsedag och de betyder mycket för mig.”

Han blinkade till några gånger med ögonen som om han kämpade med ifall det var en dröm eller inte. ”Öh... javisst.”

Triumferande gav jag honom ett brett leende, ett – noll till mig. ”Bra, då kan du hämta dem i morgon när vi har arbetet nästa gång.”

Jag vek smidigt undan då han sänkte huvudet mot mitt för att kyssa mig så att han var nära på att falla från stolen. Jag flinade för mig själv över hans förvirrade uttryck då jag vände mig tillbaka till arbetet som om absolut ingenting hade hänt.

”Vad glor du på?”frågade jag då han stirrat på mig i några minuter. ”Läs eller gör något vettigt då!”

Jag kunde knappt bärga mig innan jag skulle få berätta åt Lavender, Parvati och Ginny om vad som hade hänt. Ginny hade i alla fall haft rätt, han skulle glatt dansa efter mina toner då jag ville och då jag väl fick nog på det skulle han få en smäll så att det skramlade om det!


~Dramione~ett misstag~en förändring~


Försvar mot svartkonst lektionerna gick alltid lika trögt, vi skulle läsa i boken om några riktigt ointressanta termer som absolut inte skulle hjälpa oss att försvara oss mot dödsätarna eller du-vet-vem. Vad tänkte ministeriet med egentligen? Hade de inte märkt att det var något konstigt på gång? Nog för att du-vet-vem inte visade sig eftersom han var väl medveten om vad ministeriet höll på med. De ville ju i och för sig inte skapa panik heller bland trollkarlarna och häxorna, men det gjorde även att du-vet-vem fick mer tid att tänka ut en plan och rekrytera fler anhängare.

Jag hade bestämt mig för att vara tyst resten av lektionerna i försvar mot svartkonster, för att bespara Harrys temperament och se till att han inte fick fler kvarsittningar. Han var på tillräckligt dåligt humör att det gott räckte och blev över. Seamus gjorde det inte heller bättre, han trodde inte på vad Harry sade på grund av att hans mamma trodde på the daily prophet, den patetiska tidningen.

Malfoy hade varit stum resten av tiden som vi arbetat om kentaurerna, han hade sett på mig i ögonvrån med jämna mellanrum men jag hade inte låtsas om honom. Det var faktiskt ganska kul att ha makten ibland, att veta att man kunde åstadkomma något som han inte hade någon aning om att man var kapabel till. Skadeglädjen var den fulaste – men bästa glädjen som en människa kunde få.

Men jag kände mig kanske lite illa till mods, jag gillade inte att spela med folk fastän de hade spelat eller lurat mig. Det kändes fel och bara sårande. Om någon gjorde en sak åt mig blev jag såklart arg, men jag gick hellre därifrån än att jag gav tillbaka. Men det här var annorlunda, Malfoy hade utnyttjat mig för något som jag tog mycket allvarligt. Det skulle kännas mer fel om jag lät honom gå än ifall jag hämnades på honom.

Jag plockade snabbt ihop mina saker då det äntligen ringde ut för dagen, jag var vrålhungrig och kunde knappt bärga mig innan jag fick sätta tänderna i middagen som väntade i stora salen.

”Det blir bara värre varje lektion som går”, suckade Ron då vi var utanför hörhåll för Umbridges klassrum. ”Det är som om hon vill plåga oss.”

”Jag tror det är precis det som hon vill, Ron”, sa jag allvarligt. ”Hon är från ministeriet, det finns inget positivt med henne.”

Vi satte oss ner vid vårt vanliga ställe i matsalen, ensamma vid mitten av bordet och tog för oss av maten. Det var sällan som jag var såhär hungrig efter en dags arbete, oftast brukade jag nöja mig med en mellanstor portion mat men den här dagen var kändes det som om jag slevade upp ett berg på tallriken.

”Har du hört nåt från snuffles på senaste tiden?”frågade jag av Harry som verkade mer frånvarande än vanligt.

”Nej inte på en tid”, svarade han kort och petade runt i sin mat. ”Jag går till quidditchplanen för att värma upp inför träningen.”

Med de orden steg han upp och gick dystert ut ur stora salen, vad var det med honom? Sällan som han tjatade eller var deppad över något. Han låste sig alltid då det var något, förstod han inte att vi fanns här för honom och ville hjälpa honom? Endast för att han hade sett du-vet-vem återvända så betydde väl inte det att vi inte var en del av det!

”Vad var det med honom?”frågade jag Ron som slukade i sig sin andra tallrik med mat. Han var frånvarande och verkade knappt ha märkt att Harry försvunnit.

”Han grälade med Cho över något, det var inget allvarligt”, berättade Ron och log uppmuntrande mot mig. ”Med tanke på det, hur går det för dig att bli av med ormen?”

”Jag jobbar på det”, sa jag och berättade sedan för honom vad Ginny hade kommit med för plan om att hämnas på Malfoy.

”Det är ju genialiskt!”utbrast han genast då jag berättat klart om vår plan. Det var sällan som jag och Ron egentligen pratade om någonting annat förutom läxor eller liknande. Allting känsligt om mig pratade jag med Harry om, han var den som förstod sig på mig av någon anledning. Men då han inte var närvarande mentalt fick jag väl nöja mig med Ron, som verkade mer än glad över att jag berättat för honom.

Den kvällen gick jag ensam upp till uppehållsrummet och satte mig i den skönaste fåtöljen vid fönstret med en bok om Hogwarts historia i famnen. Det var säkert för tionde gången som jag läste boken om Hogwarts historia, men jag blev alltid lika förbrylla över hur magnifikt det var. Jag kunde aldrig förstå hur jag hade sådan tur att bli en del av det hela, allting med magin, lektionerna och den parallella världen till mugglarna. Mamma och pappa hade inte direkt förstått det hela än, men de började ändå få en sorts uppfattning om min värld. Första gången som jag hade tagit dem till diagongränden hade de stått som pinnar och inte förstått något, men Rons mamma hade varit vänlig mot dem och berättat massvis med nyttig information för dem.

Plötsligt knackade det hårt på fönstret på min vänstra sida som fick mig att ryckas ur mina drömmar. Det var redan mörkt ute och jag gissade på att Ron och Harry redan var i sovsalen och sov efter sin quidditchträning.

Jag bemöttes av en ugglas stora, gula ögon då jag vände mig mot fönstret. Den tittade på mig med en vis blick och den hade en liten pergamentbit på foten, kunde det vara Sirius som försökt kontakta Harry? Men varför hämtade ugglan i så fall brevet till mig?

Snabbt hade jag öppnat fönster för att släppa in ugglan. Den landade på ryggstödet på min fåtölj och sträckte menande fram sitt ben. Smidigt hade jag knutit upp bandet som pergamentbiten var fast med och vecklat ut pappret.

Hermione
Jag tror bestämt att du är skyldig mig en ursäkt, jag vet om din lilla ”plan” om att hämnas på mig. Om man alls kan kalla det för en plan … ”
- Draco

Helvete! Jag hade haft fel, jag hade inte honom i mitt grepp. Jag var fast i hans hårda omfamnande och skulle bli tvungen att kämpa för livet för att kunna komma undan honom. Ilsket skrynklade jag ihop pergamentbiten och kastade den i brasan som halvt som halvt såg ut att kunna dö ut när som helst. Jag skulle absolut inte svara på hans meddelande, det var helt idiotisk alltihop.

Jag klarade fullkomligt av att ignorera hans meddelande, som den starka, självständiga kvinnan som jag var på femton år. I ungefär fem minuter, vilket rekord liksom. Efter alla de där kritiska fem minuterna som jag ägnat åt att fundera på livets mening, hade jag kommit fram till en sak: att i slutet av hela soppan skulle jag inte kunna motstå den äckliga lilla råttan Malfoy. För att jag visste, att i slutändan, skulle jag öppna mig som en bok för honom och vara tvungen att klottra ner ett svar till honom. Så varför inte bara få det överstökat med en gång?

Förstås hade jag redan tänkt ut några alternativ vad jag kunde svara, med tanke på mitt kreativa huvud hade jag till och med kunnat åstadkomma tre svar. A) Jag kunde säga åt honom att lämna mig ifred och sluta stalka mig. B) säga att jag bad om ursäkt, och på det sättet inte heller känna mig skyldig längre, eller C) säga att ifall han ville ha en ursäkt av mig skulle han vara tvungen att be mig om förlåtelse först … igen.

Jag fingrade på pergamentet som jag skulle krafsa ner mitt svar på, men kunde inte komma på vilket av alternativen som jag kunde välja. Som tur fanns det alltid ett hederligt D) att ta vara på också. Jag ber om ursäkt för det jag planerade, men jämfört med allting som du har utsatt mig för är inte min ursäkt det minsta värd, och sluta störa mig!
- Hermione.

Med det vek jag slarvigt ihop pergamentet och lade fast det på ugglan som gav ifrån sig ett högt hoande och flög ut ur uppehållsrummet. Jag sträckte sömnigt på mig och gäspade stort, kanske skulle jag gå och lägga mig i alla fall. Klockan var långt över tolv och jag hade en lång skoldag framför mig.

Jag bestämde mig ändå för att läsa klart kapitlet som jag hållit på med och återvände till bokens tunga värld omedveten om vad som hände omkring mig. Jag hann dock inte långt innan ugglan var tillbaka och släppte ner min pergamentbit i famnen på mig.

”Vad är det nu då?”muttrade jag och vek upp pergamentet med sådan hast att jag nästan rev sönder det. Det sades att blondiner var dumma och trögtänkta, tydligen var Malfoy inget undantag på den teorin.

Det där lät inte riktigt övertygande, kanske bör vi diskutera det här mellan två par ögon? Möt mig vid sjätte våningen, den östra korridoren om en kvart.
- Draco

Ilsket stirrade jag på lappen och klottrade ner ett nästan oläsligt svar som jag band fast på ugglan. ”Picka din herre hårt på händerna, tack!” bad jag den innan den flög iväg igen.

Att han hade mage att beordra mig att komma till honom? Den här tiden på dygnet ännu till, inte för det, jag var prefekt och fick vistas i korridorerna hur sent som helst. Men i alla fall, att han vågade! Jag skulle döda honom, kallt och utan sympati. I och för sig kanske jag hade överdrivit aningen med mitt meddelande i alla fall då jag tänkte efter … Nej tack, jag föredrar att förbli levande – Hermione

Snabbt hade ugglan kommit tillbaka och lagt pergamentbiten i famnen på mig igen. Jag vek roat ut det då jag såg små blodfläckar på det – höll jag på att bli galen?

Jag vill absolut inte skada dig på något vis, i så fall skulle jag ha gjort det för länge sedan. Vi ses om en kvart, samma plats som jag bestämt tidigare. PS, du har väl ingen aning om varför ugglan bet mig?

Jag var både skadeglad och kokande inuti skalet på huvudet, som om han skulle få bestämma om jag fick träffa honom eller inte! Det var ju värre än vad Ron kunde vara! Men det hade varit ganska kul att ugglan hade lyssnat på mig i alla fall. Ilsket stampande gick jag iväg mot sjätte våningen med ställningen ett – ett fastklistrat i huvudet.

___________________________________________________

nååå vad tror ni? Är det Draco som faller för Hermione eller tvärtom? ;'

HAHHAHAHAHAHHA SKRATTAR IHJÄL MIG:''''D
GAAAAAAAH :' Så bra :* Älskar den här fanfic:en 8D

Ingen aning... Bra, skriv mer!

tja .. låt mig se.. jag tror at hermione faller för Draoc.. Fast nej det gör hon inte. Draco faller absolut för hermione!!!