Walking Dead [Prs med JustMe! och Kim Potter]

"Hmpf", sa jag bara och fortsatte gå.
Jag hoppades att dom visste vilka åtgärder man behövde för att överleva, att dom vant sig vid det tuffa livet. Jag tittade runt med blicken, gatorna var som alltid öde och dom flesta husen var nerbrända till aska, eller så var dom slitna. Men i värsta fall så såg dom helt normala ut, då man visste att dom inte kunnat göra motstånd eller försökt fly. När pesten spred sig så började vissa familjer flytta redan då, men dom gick väl under som alla de andra.

(Venne va ja ska skriva )

IvdaPivda

Måste läsa igenom det först x'3 Har glömt lite

Helt ok c:<

Jag undrade varför Lia var så vresig hela tiden. Hon verkade helt okej i början men nu började jag utveckla något slags hat mot henne. Jag sneglade på de tomma husen och lyssnade efter ljud. Plötsligt började det prassla i en av buskarna på sidan av vägen. Jag stannade tvärt och spännde blicken fast på busken.
Till min lättnad kröp bara en liten räv ut och sprang över vägen.
- Det var läskigt. Sade Kevin alldeles för högt.

Jag hade liksom dem andra stannat tvärt. Räven var kött. Vi behövde mat. Men det skulle göra för ont att döda den. Jag rätade till min fläta och fortsatte att gå. Jag bestämde mig att ignorera Kevin för jag orkade inte säga till honom. Efter en stund så stelnade jag till som en staty.
"Scccchhh!", viskade jag och såg en brinnande affär med zombies runt omkring. En människa låg också där. Ett ansikte som jag kunde känna igen från överallt. En zombie låg där och åt på henne och jag bara stod där, förstelnad av skräck.
"M...M-amma...?", viskade jag och greppet om pistolen lossnade och den fall till marken, som tur var så gjorde den inget väsen. Men jag brydde mig inte. Jag kunde bara fortsätta stirra på den livlösa kroppen som var min mamma.

Jag lyfte pistolen och siktade mot zombierna. Kevin gjorde samma sak. Det var ca 5 zombie som omringade affären, det skulle inte ta länge att döda dem. Jag skjöt 3 av dem och försökte undvika att träffa den döda kroppen som tydligen var Lias mamma. Kevin skjöt 2 och såg stolt på mig.
- Är du okej? Frågade jag av Lia.
Det var en dum fråga. Klart att hon inte var okej. Tänkte jag för mig själv och såg på Lia.

Jag plockade sakta upp pistolen utan att ta bort blicken från kroppen.
"Jag är okej", ljög jag och började med stela mekaniska steg gå framåt även om jag inte ville. Men jag behövde glömma. Annars skulle jag aldrig klara det.
"Jag måste... Måste klara det här... JAG MÅSTE!", tänkte jag och började sakta, men motvilligt slappna av i kroppen.
"Så har ni någon som helst plan vart vi ska?", frågar jag efter en stund av tystnad.

- Nej, har du? Frågade jag lågt och började gå framåt efter Lia.
______________________
Kmr inte på nått mer att skriva cx