Mörkretstid. (PRS)

Esilie ledde kvinnan till skogen men det slog henne att hon inte visste vart hon skulle. Dessutom kunde kvinnan har försvunnit, varför skulle hon vänta? Ifall männen försvann efter dem skulle det gynna dem att vara fler men samtidigt var det lättare att försvinna ju färre man var.
Trotts den korta vila i vagnen kände Esilie av sina skador. Hon kunde fortfarande röra sin arm men smärtan och knacket som uppkommit då en av vildingarnas yxa träffat henne fick henne att känna sig övertygad om att den hade fått en spricka. Revbenen ömmade precis som ansiktet där mannen slagit henne. Utan att se sig själv i spegelen visste hon att det måste svullnat upp och skiftat färg.
Esilie såg inte kvinnan förrän de mer eller mindre sprang in i henne. Esilie stannade upp, först rädd att det inte var kvinnan då hon inte längre bar kjolarna och en obekant mantel men det var samma ögon, samma vackra ansikte.
Kvinnan bakom Esilie gav ifrån sig ett litet ljud utav förvåning. Hon likt Esilie verkade inte ha sett kvinnan förrän nu men hon hämtade sig snabbt.
”Vart nu?” frågade hon samtidigt som hon kastade en blick tillbaka emot lägret.
De mörka ögonen var fyllda utav oro, rädsla för hennes fångatagare.
Esilie svarade inte. Hon hade inte tänkt så långt, inte längre än att fly men de skulle troligtvis som mest ha några timmars försprång och de var tvungna att göra så de räknades.

Adina såg på dem och suckade.
"Ska hon med?" frågar hon den första kvinnan, varför hade hon dragit med sig ännu en? En liten rynka av irritation syntes på hennes annars så släta panna. Men hon sa inget mer och svarade på den andra kvinnans fråga.
"Längre in i skogen, det blir svårare att finna oss." sa hon och betraktade den första kvinnan hon behövde vård det var tydligt. Hon själv och den andra såg bara lätt tilltygade ut jämfört med henne.
"Sedan....jag vet inte, det visar sig." sa hon med en suck.

Esilie ryckte på axlarna till frågan. Hon såg stark ut, starkare ut än vad hon kände sig och hennes något stabila kroppsbyggnad, de valkiga händerna, naglarna med skit under och de något stripiga håret avslöjade att hon hade levt ett tufft liv troligtvis ute på en åker, hon kunde vara till nytta.
En sjungande vilde hördes över de andra ljuden och Esilie började att gå ifrån lägret. Den vackra kvinnan hade rätt, nu behövde de komma ifrån det här stället, vad som skulle komma sedan fick de lösa då ifall de skulle vara något de. Hon visste att hon borde ta sig till sin bror, det var vad hon helst ville men han var långt borta.

"Vi ger oss av då." sa Adina endast och begav sig in i skogen i hopp om att de andra skulle följa med. Skulle de inte det skulle de betyda slutet för henne själv, trots sin självsäkra utstrålning hade hon egentligen ingen aning om vad de skulle eller borde göra. Adina kunde inte hantera vapen eller försvara sig, hon hade inte fått skolning i det. Det med kniven och mannen var väl en ren lyckoträff som kvinnan sett. Kvinnan som från början tagit henne tillfånga var skadad det visste hon, de behövde finna vila även om hon inte skulle erkänna det, Adina fick väl ha ansvaret för det.

Esilie följde efter kvinnan precis som också den andra gjorde.
Det dröjde inte länge förrän Esilie började hamna på efter kälken. Varje steg var som om någon stack henne med en kniv i revbenen för att sedan vrida om. Tillslut stannade hon upp. Hennes stolthet var det enda som hade hindrat henne ifrån att säga någonting tidigare.
”Jag måste vila”, sade hon med sammanbitna tänder.
Hon vek sig dubbelt för en stund men insåg att det gjorde det hela värre och rättade sig något igen.
”Förresten, jag hittade ett svärd till dig”, sade hon emot den vackra kvinnan och räckte det emot henne.

Adina såg på kvinnan och sedan på svärdet, med tveksam blick.
Hon tog sedan henne med ena armen om hennes midja och kvinnans arm över sin axel och nickade åt den andra kvinnan att göra lika.
"Vi bör hitta ett bättre skydd, nära en bäck." mumlade hon och de tog sig fram.
"Jag kan inte hantera svärd." mumlade Adina nästintill skamset utan att se på henne. Snart hittade de ett bra ställde, skydd under höga granar och en bäck i närheten och de la ner kvinnan.
"Var har du ont?" frågar hon med oro i ögonen.

Esilie försökte dölja sin förvåning, tacksamhet och skam ifrån de andra två då de hjälpte henne. Hon kände sig svag och avskydde det. Delvis på grund av hennes stolthet men det betydde också att hon skulle vara skyldig dem båda.
”Då kanske det är dags att lära dig”, sade Esilie med ett litet leende.
Det skulle kunna vara skillnaden mellan liv och död för dem alla. Förhoppningsvis skulle det dröja innan någon av vildingarna märkte att dem var borta. Egentligen var det dumt av dem att stanna men Esilies energi hade helt försvunnit.
”Jag tror armen har en spricka, den är inte bruten”, började Esilie och grimaserade då de lade ned henne. Däremot lät hon inte ett ljud komma över hennes läppar.
”Och magen.”
Esilie vände sig till den andra kvinnan.
”Kan du hantera det där?” frågade hon och nickade emot armborstet.
Esilie hade aldrig föredragit armborst, de tog för lång tid att ladda. Kvinnan nickade svagt emot henne för att sedan gå ned till bäcken.

Adina nickade och såg på kvinnan.
"Vad heter du?" frågade hon ganska road över att de inte hade sagt det än.
"Jag heter Adina, vad jag tror i alla fall." ler hon lite och nickar sedan med allvar, hon drar fram sin kjol och river av den i remsor och börjar linda om armen så kvinnan kunde ha den still. Sedan ser hon på kvinnans mage och börjar knäppa upp rustningen och skjortan för att komma åt.
"Vi måste få dig till en läkare, jag kan inget om detta." sa hon och dolde oron fast det syntes i hennes ögon.
"Jag lär mig gärna hantera svärd om du vill. Var beredd på att jag säkert är sorgligt dålig på det." mumlade hon fram då hon insåg att hon inte svarat på erbjudandet.

”Esilie”, svarade Esilie på Adinas fråga.
Det kändes konstigt att tänka kvinnan som en människa då bara för timmar sedan hon inte varit mer än ännu en fånge.
”Det är nog ingen fara”, sade Esilie med ett snett leende, ”så länge inte något av de inre organen tagit skada.”
Det skrämde Esilie något. Hon hade sett hur män och kvinnor blivit misshandlade, verkat någorlunda okej men med smärtor för att sedan få feber och dö.
”Tack”, sade Esilie och lät handen som Adina inte bundit nudda vid hennes arm.
Den andra kvinnan kom tillbaka.
”Vi måste fortsätta”, sade hon bryskt.
I Esilies ögon hade hon förändrats under den korta tiden. Hennes oskyldighet verkade vara som bortflugen. Vem var hon? Adina visste hon var ifrån byn men hon hade inte sett kvinnan där. Inte heller tillhörde hon Esilies grupp av soldater. Hon var säker på det. I vilket fall nästan.

Adina ryckte till då Esilie rörde henne, som om hon hade fått ett slag. Hon var inte van vid mänsklig kontakt därför reagerade hon så.
Hon känner på kvinnans mage men känner inget.
"Det blir nog bra." mumlar hon och ser på kvinnan som kommit tillbaka.
"Sällan Esilie behöver vila och vi är skyddade här, vi kan ändå inte springa runt i skogen om natten." sa hon då det började mörkna på.