Everything has changed [SV]

*Det mesta som händer i Quiddichmatchen tog jag från boken, bara så ni vet xd
Jag blir förresten jätteglad av alla kommentarer, tack så jättemycket


Kapitel 7
Gryffindor mot Slytherin

”Gristryne.” sa George när de väl kommit fram till Tjocka Damens porträtt. De båda klev in i det nästan fullpackade sällskapsrummet och träffade direkt på Fred och Lee som stod och skrattade åt något skämt Lee hade dragit någon meter från dörren.
”Där är du! Vi trodde nästan att trollet hade fått tag i dig.” utbrast Fred när han fick syn på sin tvillingbror vid ingången.
”Nej, Steph här” George pekade på Stephanie som fortfarande stod bredvid honom. ”krockade in i mig igen.”
”Ditt balanssinne är nog ett av de sämsta jag någonsin hört talas om.” skrattade Lee medan Stephanie lipade åt honom. ”Kom igen, gå och ta mat. Man börjar ta där borta.”

*

Oktober gick snabbt, och innan Stephanie visste ordet av var det november och vädret hade blivit fruktansvärt kallt. Quiddichsäsongen hade börjat, Stephanie visste egentligen bara om det för att William och Luke om möjligt pratade mer om det, och att tvillingarna och Lee var väldigt insatta i det var också en stor anledning varför hon ens visste någonting om Quiddich alls.
Hon var mer och mer med George, Fred och Lee, vilket överraskade henne eftersom hon från första början egentligen trodde att de inte ville ha någonting med henne att göra. Stephanie hade till och med hjälpt dem med att förvandla deras extremt tråkiga trolldomshistorielärare Professor Binns alla fjäderpennor till grodor. Det blev ett väldigt liv i salen, men professor Binns reaktion var bara att trött se upp på alla elever och sedan förvandla tillbaks grodorna till pennor igen.
”Aja, det var roligt så länge det varade.” var det Fred hade sagt efter lektionen. ”Nästa gång kan vi kanske förvandla hans böcker till ankor.”

Den enda saken Stephanie inte såg fram emot var den femte november. Hon ville inte påminnas om att det var ett år sedan hennes mamma dog. Hon ville helst glömma det, hur hemskt det än lät, men mest av allt ville hon att hennes mamma skulle komma tillbaks. Stephanie saknade henne, och de senaste dagarna verkade det som att allting som hände runtomkring Stephanie påminde henne om sin mamma. Som när någon kallade henne Steph. Det gjorde ont, och hon ville inte tänka på det.
Så när den femte november kom och alla gjorde sig i ordning för att gå och kolla på den första Quiddichmatchen för säsongen – Gryffindor mot Slytherin – kände sig Stephanie mest nere. Ungefär varenda elev på skolan utstrålade entusiasm och längtan till matchen, men Stephanie kunde inte tänka på något annat än sin mamma. Hon hade fått ett brev av hennes pappa Michael som skrev att hon gärna fick komma hem och tillbringa resten av helgen hemma med honom, men Stephanie tackade nej; hon ville inte missa Quiddichmatchen. Speciellt inte när Fred och George skulle spela, plus att hon gärna ville höra på vad Lee skulle få för sig att kommentera för något.

Klockan elva satt Stephanie på en läktare tillsammans med William, Luke och Melanie samt flera andra Gryffindor - och framförallt Hufflepuffelever. Angelina var med i Gryffindors lag, vilket gjorde att det endast var Sophie och Tess från Stephanies och Melanies sovsal som satt med dem. Stephanie hade nästan direkt märkt att många elever hade kikare, två av de eleverna var William och Luke som nästan hoppade ut ur sina säten medan de ivrigt väntade på att matchen skulle sätta igång, vilket den gjorde bara några minuter senare då båda lagen gått ut på plan, satt sig på sina kvastar och sedan susat iväg direkt när Madam Hooch blåste i sin visselpipa.
”Och klonken uppfångas omedelbart av Angelina Johnson från Gryffindor – en sån duktig jagare den flickan är. Och snygg är hon också…”
”JORDAN!”
”Förlåt, professorn.” Stephanie kunde inte låta bli att fnissa åt Lee som satt och kommenterade matchen med en noggrann övervakning av professor McGonagall.
Matchen fortsatte, och någon minut efter Angelina gjorde första målet till Gryffindor började ett livligt mummel genom publiken då kvicken visade sig på plan. Harry Potter och Slytherins sökare Terence Higgs susade sida mot sida efter kvicken, men Harry var snabbare, och han skulle ha fångat kvicken om det inte varit för Slytherins kapten - Marcus Flint - som avsiktligt spärrade av vägen för Harry så han var nära att ramla av sin kvast, men sedan kom upp igen. Luke och William vrålade av ilska och verkade inte märka att de hade fångat mångas uppmärksamhet runt omkring dem.
”Alltså, efter detta tydliga och vidriga brott mot spelreglerna…” började Lee innan professor McGonagall avbröt honom med en till varning.
”Efter detta öppet och avskyvärt ojusta spel, menar jag…”
”Jordan, jag varnar dig…” hotade McGonagall och Stephanie skakade flinande med huvudet åt Lee.
”Okej, okej. Flint dödar närapå Gryffindors Sökare, vilket jag är säker på skulle kunna hända vem som helst, så Gryffindor får ett straffskott, som görs av Spinnet, som slår bort den, inga problem, vi fortsätter spelet, och Gryffindor har fortfarande bollen.” det var då någonting hände med Harrys kvast. Den var utom hans kontroll, och medan de runtomkring Stephanie sörjde över att Slytherin gjorde mål var Stephanie en av de enda som märkte att Harry for kors och tvärs över hela planen. Men plötsligt började folk märka att Harrys kvast gjorde alla möjliga rörelser och det bildades ett väldigt mummel från hela publiken som undrade vad han höll på med. Fred och George flög över till Harry och försökte desperat flytta över honom på någon av deras kvastar, men varje gång de kom nära honom hoppade kvasten ännu högre upp. Så istället sänkte sig båda ner och flög runt i cirklar under Harry, i hopp om att fånga honom i fall han skulle ramla ner. Stephanie och resten av publiken stod upp för att försöka få en bättre glimt om vad som egentligen hände.
Fem minuter senare när Harry äntligen fick kontroll på sin kvast igen tjöt publiken av lycka, eller i varje fall tre fjärdedelar, eftersom Slytherineleverna mest buade. Stephanie klappade händerna med de andra runt omkring henne när ett skrik trängde sig in i hennes huvud. Samma skrik som hon hade hört i korridoren, men den här gången starkare och hon kände sig med ens yr.
”Stephanie? Stephanie, hur mår du? Harry fick den! Han fångade kvicken!” Lukes glädjefyllda ord var det sista hon svagt hörde över skriket innan allt blev svart.

BÄST! skitbra!

Jippie!!!!!

Awesome kapitel

♥

TERENCE ÄR MED!!!!!!!!! ♥
tacktacktack♥ jag älskar honom, men ingen vet vem han är :'( tacktacktack

Annars, superbra kapitel

I LOVE IT ♥

Jag vet vem han äääääääär
Because I'm cool like that


Men tacktacktack för alla kommentarer, blir som alltid skitglad c:

Jättebra!! Du skriver så himla fantastiskt!!! ♥♥ När kommer nästa kapitel!!!!?? ♥

Nu


Kapitel 8
Skriket

”Steph, jag älskar dig. Du vet att jag älskar dig mer än allt. Ta hand om dig Steph, jag älskar dig.”
Stephanie satt på kanten av sin mamma Madeleines sjukhussäng medan tårarna rann ner för hennes kinder. Det här var slutet, Madeleine hade varit sjuk en lång tid nu. Varken deras släktingar eller läkarna ville berätta för Stephanie hur hennes mamma var sjuk, de sa bara att det var en ovanlig sjukdom som skulle göra att hon inte hade många månader kvar att leva. Och månaderna gick.
Madeleines bleka kinder hade också spår av tårar och hon önskade mer än allt att hon bara kunde tillbringa en dag till med hennes dotter, men hon visste att det var för sent. Hon var för svag för att ens gå, och hon kunde knappt sitta upp längre, det tog på hennes få krafter. Hennes dotters ansiktsuttryck tog kål på henne, Stephanie såg helt förstörd ut medan hon gång på gång öppnade munnen men inte kunde bilda några ord.
Minuterna gick och Stephanie var nära på att somna i den hårda trästolen hon satt i, medan hennes mammas hand hade ett fast grepp om hennes. Men tillslut kände Stephanie hur hennes mammas grepp om hennes hand lossnade och hörde hur apparaterna i rummet på andra sidan av sängen började pipa. Cirka fem läkare stormade in i sjukhusrummet medan en av dem direkt tog tag i Stephanie som högt började skrika och sprattla för att komma loss och springa till sin mamma, men det var inte till någon nytta; läkaren hade ett starkt grepp om henne och hade snart dragit med henne ut till korridoren. Hon fortsatte skrika och drog till sig många irriterande, oroliga, men också medkänsliga blickar från patienter, främmande och personal. Läkaren satte ner henne i en stol som var utanför hennes mammas rum. Hon slutade skrika och tittade upp på den manliga läkaren med mörkt, rufsigt hår och bruna ögon som såg ut att vara i trettiofemårsåldern. Utifrån hans namnbricka som satt fast på hans bröst hette han Dr. Emil Fargues.
”Stephanie, jag vet att det här är jobbigt för dig, men du måste förstå att läkarna där inne gör allting för att väcka din mamma igen.” Stephanie blev förvånad när han började prata ren engelska.
”V – Varför använder ni inte bara magi? Funkar inte det?” snyftade hon medan hon tittade ner i det gråa stengolvet.
”Den här sjukdomen är väldigt komplicerad och därför måste vi operera på mugglarnas sätt. Det är faktiskt riktigt effektiv och ungefär åttio procent av alla patienter som vi använder mugglaroperationer på överlever.” sa Dr. Fargues medkänsligt
”Men tänk om mamma är en av de där tjugo procenten då?” frågade Stephanie med tårar i ögonen. ”Och varför vill ni inte berätta för mig vilken sjukdom hon har? Det kan väl inte vara så läskigt?”
”Du kommer få reda på det förr eller senare. Stanna här nu. Jag måste hjälpa dem.” svarade han lugnt innan han vände och gick in i rummet igen.

Stephanie tyckte att det kändes som timmar innan en annan, kvinnlig doktor med blont hår som satt upp i en hästsvans och gröna ögon kom ut från Madeleines operation och satte sig nedanför Stephanie. Hennes medkänsliga blick gjorde att Stephanie mådde illa, hon hade fått nog av folk med medkänsla.
”Stephanie, eller hur?” frågade hon på franska. Stephanie nickade svagt till svar. ”Jag… jag beklagar verkligen, men Madeleines inre skador var för intensiva. Hon… hon klarade sig inte.”

”När kommer hon vakna?”
”Ja inte snart om ni fortsätter göra sånt liv. Hon behöver vila! Så, så, ut med er nu.” Stephanie hörde flera protester på hennes vänstra sida och sedan en hög suck till höger om henne.
”Okej. Men bara fem minuter till.” svarade en sträng röst och Stephanie hörde hur personen började gå och sedan en dörr som stängdes.
”Men när tror ni hon kommer vakna?” frågade en röst som Stephanie kände igen som Lees. Hon öppnade försiktigt ögonen och blev snabbt bländad av ljuset som trängde sig in, men vände sig nästan direkt och satte sig försiktigt upp.
”Vad sägs om nu?” svarade Stephanie med en skrovligare röst än vad hon hade tänkt sig, men William, Luke, Melanie, Angelina, Fred, George och Lee som stod runt hennes säng verkade inte bry sig. Fred, George och Angelina hade fortfarande på sig sina Quiddichdräkter och de andra hade fortfarande på sig de kläder de hade haft på läktarna.
”Steph! Du är vaken!” Utbrast Luke med ett stort leende som Stephanie direkt gav tillbaks.
”Vad hände egentligen? Jag bara såg dig falla ihop på läktaren samtidigt som jag flög fram till Harry för att gratulera honom.” sa Fred samtidigt som han satte sig på kanten av Stephanies säng i sjukhusflygeln som hon på något sätt hamnat i.
”Ja, blev du verkligen så exalterad för att Gryffindor vann?” skojade William. Stephanie svarade med att lipa åt honom, men kunde inte släppa hennes tankar om drömmen hon hade haft. Det var hennes skrik, det var skriket Stephanie skrek när Dr. Fargues bar ut henne ur rummet. Det var det skriket hon hade hört innan hon svimmade.