5 steps on how to make James Potter like you [SV]

UnderbartAWSOME!!

SKITBRA! NU MÅSTE DU SKRIVA MER!

Tack!

---

30 September

Det tog några sekunder innan min hjärna och kropp hann registrera vad som hänt, men när jag väl fått James ur huvudet och förstått att Ryan hade kysst mig fanns det inte längre något som höll mig tillbaka. Jag lutade mig fram igen, lade ena handen på Ryans nacke och kysste honom tillbaka. Han omfamnade mitt ansikte med sina starka händer och besvarade hungrigt kyssen. Min första kyss! Åh herregud, min första kyss.

"Skaffa ett rum, va?" hojtade någon och först då lät vi släppa taget om varandra. Jag rodnade men Ryan log bara och såg mig i ögonen med stadig blick. Förläget slog jag ner blicken och Ryan kysste mig på pannan.

"Jag tycker om dig, Savannah", sade han obesvärat.

Jag rodnade ännu häftigare. Vad skulle jag svara på det? Visst tyckte jag om Ryan tillbaka, det gjorde jag, men var det som mer än vän? Plötsligt fick jag väldigt dåligt samvete. Det var ju James jag gillade. Jag menar, gillade-gillade. Allt det här hade varit för hans skull. Jag hade inte menat att Ryan skulle bli så ... seriös. Jag skakade mentalt på huvudet åt mig själv. Va? Hur korkad får man vara?

Jag svalde och log upp mot Ryan. "Jag tycker om dig med", viskade jag och kände att det faktiskt inte var någon lögn. Det var det inte.

Ryan sprack upp i ett leende samtidigt som jag försökte reda ut röran av känslor och tankar som genomfor mig.

---

4 Oktober

Jag satt i skräddarställning på min säng med den utrivna sidan ur Häxornas Värld framför mig. Även om Ryan och jag officiellt dejtade nu så betydde inte det att min plan att få James intresserad av mig inte fortfarande var i verket. Jag sköt Ryan ur tankarna innan skuldkänslorna hann ta mig i sitt grepp och fokuserade på den tryckta texten. Att gå med i Quidditch laget hade bara gjort att James nu kände till mitt förnamn och att vi hade sagt mer till varandra än vi gjort på år, men han var fortfarande inte intresserad av mig på det sättet. Det var dags att gå vidare till plan B.

Steg två: Ursäkta dig mitt i en intressant konversation. Detta kommer definitivt få honom att vilja ha mer och känna en känsla av besvikelse för att han inte får prata med dig mer. Kom bara ihåg att avsluta med ett flirtigt leende eller någon gullig gest för att han ska fortsätta tänka på dig.

Jag hade precis läst klart och börjat spinna på idéer när sovsalsdörren öppnades och Rose kom in-skuttandes. Vänta, va? Sen när skuttade Rose Weasley? Jag såg på den rödhåriga, fräkniga flickan. Hon log från öra till öra och nynnade. Nynnade! Jag rynkade pannan. Jag hade inte sett henne såhär glad sedan hon dejtade Scorpius...

Jag lade hastigt ifrån mig tidningsurklippet.

"Rose! Är du tillsammans med Scorpius igen?" utbrast jag. Tänk bara så mycket enklare mitt liv skulle bli om det var så. Ingen mer grinig Rose, gänget skulle vara tillbaka och varken jag eller Albus skulle behöva välja mellan Rose och Scorpius.

Rose ryckte till som om hon inte sett mig och hennes leende blev ännu bredare. "Äh, var inte löjlig, Vanna", sade hon och viftade lite mer handen. "Självklart inte. Den där otrogna idioten kan gå och ta sig någonstans."

Rynkan mellan mina ögonbryn blev djupare. Hon lät inte ens arg när hon pratade om honom. "Vad är det då?" Jag förstod verkligen ingenting.

Rose dansade över till min säng och satte sig i skräddare framför mig på överkastet. Hon lutade sig fram och viskade, "Jag är kär, Vanna."

Kär?

"I vem?" undrade jag. Rose hade inte visat något intresse för någon annan kille än Scorpius sedan så länge jag kunde minnas, så om det inte var honom hon var kär i, vem var det då?

Hon lutade sig ännu lite närmre. "Lorcan. Scamander." sade hon och fnittrade.

Haha älskar verkligen den här fanfictionen! När jag läser kapitlena har jag antingen precis vaknat eller precis tränat så orkar aldrig kommentera dessvärre! ♥
Men åh Ryan verkar helt underbar, men är verkligen intresserad av hur Savannah ska få sin älskade James, steg 2 var ett väldigt bra sätt ju. c;
Kanske ska pröva det själv...

jättebra! mer skriv fort nu!

ASSÅ DEN HÄR FF:N BLIR BARA BÄTTRE OCH BÄTTRE!! NUMERA SITTER JAG BARA OCH VÄNTAR PÅ NYA KAPITELL!!! AWESOMEEEEE!!!!!!!!!!

GAHHH!!! - SÅ UNDERBART JÄKLA BRA.

Älskar varenda ord du skriver, och oj hur du skriver! Som en riktigt författare alltså... Saknar ord! PERFEKT!

Säger som kanelpumpa - GAHHH!!! Verkligen, TACK hörni! ♥

---

5 Oktober

Efter att ha fått veta alla detaljer om hur Lorcan hade kysst henne, hur utomordentligt perfekt han var och hur hans ögon glittrade som guld i solljuset - var det bara jag eller hade rollerna plötsligt blivit ombytta...? - var det äntligen dags att dra igång steg två av min mästerplan att vinna över James. Allt jag behövde nu var en anledning att påbörja en intressant konversation med honom, vilket visade sig vara svårare än jag trott. Det enda vi någonsin pratade om var Quidditch, det vill säga hur jag kunde förbättra mig, och saker som handlade om hans bror eller kusin; om jag kunde hälsa något, var de var någonstans och så vidare. Det var inte precis vad jag kallade en vidare intressant konversation. Nej, desperata tider krävde desperata åtgärder - det var dags att plocka fram skådespelaren inom mig.

Jag hade blivit ganska bra på att låtsas, om jag fick säga det själv. Men för att kunna leva under samma tak som Mackenzie och Styvbitchen en längre tid så behövde man ha ett och annat ess upp i rockärmen. Att gråta på beställning var till exempel något jag bemästrat redan vid sex års ålder. Det hade kommit väl till pass den första tiden i fångenskap med Mackenzie, kan jag lova. Men jag ville inte att James skulle tro att jag var en lipsill, så att fejk-gråta kom inte på fråga.

Det var en timme tills utegångsförbudet skulle träda i kraft och tack vare några säkra källor - jag nämner inga namn - visste jag exakt var jag skulle hitta James. Nämligen i biblioteket, där han satt ensam. Så efter att ha sagt till Albus och Rose att jag behövde kila ner dit för att låna en bok och bett till gudarna att ingen av dem skulle erbjuda sig att följa med, vilket ingen av dem gjorde tack och lov, stod jag nu vid ingången och såg mig omkring efter den mörkhåriga killen som fick mitt hjärta att slå snabbare. Hela vägen dit hade jag rabblat vad jag skulle säga och göra i huvudet och nu var jag så rädd att han skulle genomskåda mig att jag kände för att sticka huvudet i sanden och ge upp.

Men det var för sent för det nu, för där borta i andra änden av salen mellan två hyllor satt han. Jag var förvånad över att se honom läsa. Vanligtvis lät han Albus göra allt studie-relaterat åt honom. Kanske hade han insett att om han skulle klara sitt slutprov nästa termin så behövde han plugga lite?

Jag skakade på huvudet. Strunt samma, det var inte det väsentliga just nu. Jag tog mod till mig, sträckte på ryggen och gick bort till hyllan närmst honom. Utan att ens se åt hans håll - vilket var bland det svårast jag gjort, jag menar hade jag kunnat hade jag stirrat på honom för resten av mitt liv - började jag leta bland bokryggarna efter ingenting särskilt. Det räckte med att det såg ut som att jag var djupt upptagen med att leta.

Min plan fungerade för nästan direkt hörde jag honom säga, "Savannah?" Jag hade nästan blivit van vid att han kallade mig vid förnamn, men jag blev fortfarande lite varm inombords när jag hörde det. Jag var tvungen att verkligen lägga band på mig själv för att låtsas som att jag inte hört. "Savannah? Letar du efter något speciellt?"

Jag vände mig om med mitt mest uppriktigt förvånade ansiktsuttryck, men råkade i farten välta ner en trave böcker med den långa ärmen på min mantel. De slog i golvet med en dov duns och jag förbannade mig själv för min klumpighet. Bakom mig hörde jag James resa sig upp samtidigt som jag böjde mig ner för att plocka upp böckerna.

"Här, låt mig hjälpa dig", sade James och satte sig på huk mitt emot mig. Jag såg upp på honom och visste knappt vart jag skulle ta vägen. Jag bara stirrade på honom utan att säga något medan han tog upp de sista böckerna och reste sig upp. Automatiskt reste jag mig också och var tvungen att säga till mig själv på skarpen för att sluta stirra.

"Tack", fick jag fram.

"Inga problem", sade James och lade tillbaka böckerna. "Är det något speciellt du letar efter? Jag kanske kan hjälpa dig."

Mitt hjärta hoppade över ett slag och mitt ansikte sprack upp i ett enormt leende. Efter några sekunder insåg jag att jag inte gett honom något svar och att han fortfarande väntade på det, och jag harklade mig. "Er, nej, eller jag menar, jag hittade den jag letade efter", sade jag och tog på måfå en av böckerna som ramlat ner.

James tog den ur min hand och läste högt titeln. "'Quidditch genom tiderna.'"

Självklart var det just den jag råkat få tag på. Jag stod emot frestelsen att slå mig för pannan. Så fruktansvärt typiskt!

James såg upp från boken med höjda ögonbryn. Han var tyst i några sekunder då han bara såg på mig, som om han tänkte på något väldigt komplicerat och sedan sade han, "Vet du vad som är så konstigt, jag har alltid haft för mig att du hatar Quidditch precis som min bror" - du skulle bara veta, tänkte jag bittert - "men nu när jag vet att du inte gör det ändå, jag menar du är som en helt annan person."

Skulle mitt hjärta slå mycket snabbare än det gjorde i just den stunden är jag säker på att det hade hoppat ur mitt bröst. James såg på mig, jag såg på honom. Vi var ensamma i gången. Skulle han kyssa mig? Var det här ögonblicket jag föreställt mig så många gånger förut? Ögonblicket jag spenderat så många lektioner med att fantisera om?

Så mindes jag min plan och jag tog genast ett steg tillbaka. Jag harklade mig. "Eh, jag måste gå. Mycket att göra, många att träffa, du vet", sade jag hastigt och började gå därifrån. Flirtigt leende eller gullig gest, Savannah! Jag såg mig snabbt om och log det flirtigaste leendet jag kunde uppbåda. Sedan halvsprang jag ut ur biblioteket och lämnade den förvirrade James bakom mig.

Åh så bra! Måste ha fortsättning omg... ! ._.

Mer nu.