Mörkrets tid!

Demandred satt i sin skinnfåtölj och stirrade in i lågorna som fladdrade inbjudande; det var mysigt med en eld i rummet även om den hade blivit framställd på onaturlig väg. Den kunde inte sprida sig om han inte behagade det men värmen sipprade fortfarande ut likt ett täcke och fick det lilla rummet att verka mer inbjudande än innan. Sedan den dagen han hade sålt sin själ tycktes inte tiden lika påtaglig, dagarna kändes kortare och han hade ingen brådska att göra något egentligen; livet skulle ju ändå inte ta slut om han inte valde det så länge han befann sig i det här tillståndet.
Han rycktes ur sina tankar av att någon knackade och öppnade dörren, elden i rummet slocknade för att sedan försvinna. Flickan som klev in var söt och tittade förvånat omkring sig när hon kände hur varmt det var i rummet; ovanligt varmt.
"Herrn, middagen är serverad.", Sade hon endast och neg innan hon försvann iväg igen. Ett leende spred sig över Demandreds läppar, han reste sig upp och steg ut ur rummet. Mat var alltid välkommet och därnere skulle han kanske få träffa på någon intressant personlighet; på världshus spred sig mängder av historier och kanske, men bara kanske ,skulle han få en ledtråd om var han skulle ta sig härnäst.

"Elvina" här hon sitt namn ropas och hon vänder sig om. Två av gatornas mer lättfotade kvinnor vinkar till henne. De två Samantha och Diana hade det enbart som yrke, om man nu ansåg detta vara ett yrke. Elvina hade däremot sin flöjt och sina snabba fingrar så hon behövde nödvändigtvis inte följa deras exempel. Men varför inte? Det skulle betyda mer pengar än hon skulle tjäna på en hel dag samt en varm bädd, tak över huvudet och ja.........resten brukade vara sådant som Elvina inte tänkte på.
Hon ler och följer med kvinnorna, Elvina var mycket yngre än de andra två och hade därmed fler valmöjligheter samt att fler ville ha henne.
De kom in, många satt och åt och en värme spreds emot dem, en värme som jagade bort nattkylan ur deras kroppar och värdshusvärden nickade åt dem, hans inkomster ökade då de var där.

Saergoth måste faktiskt tänka på var han ska gå, tills han svänger in på ett värdshus utan att bry sig alltför mycket. Han har bara hört att om man letar efter lättköpta kvinnor var det dit man skulle. Dessutom ska han ge dem det udda arbetet att komma tillräckligt nära för att förgifta honom. Saergoth ser sig om med mörk blick och den fastnar på ett par kvinnor. Han har knappt någon finess och därför går han rakt framtill dem. Det är också då han känner igen flöjtspelerskan. Jasså? Antar att flöjtspel inte är ett bra sätt att tjäna pengar.
"Någon av er damer som skulle vilja utföra ett arbete åt mig?" Frågar Saergoth och låter väl lite väl ointresserad och halvt om halvt hotfull. Kanske därför som en av dem plötsligt verkar vilja gå därifrån.

(Yes, nu dissa jag och Alex er Det är ju ändå bara våra karaktärer som har en liten konversation )

Elvina studerar mannen då Samantha försvinner från hennes sida och snart även Diana mumlandes. De försvinner in i en skara av män och Elvina blir kvar. Hon känner igen honom från ett flyktigt ögonblick som någon som passerat henne i folkvimlet men hon kunde inte komma på exakt var.
"Och vad kan det lilla arbete innebära då?" säger Elvina och tar ett steg närmare mannen. En kund var alltid en kund och det skulle innebära värme och pengar det var så hon såg på det hela. Det var som ett mörker ett hotfullt mörker som omgav mannen och detta gjorde henne mer än lovligt intresserad.

Saergoth ser på flöjtspelerskan och låter henne stå.
"Väldigt mycket i betalning." Svarar Saergoth. "En bekant till mig skulle nämligen behöva förtära den här." Saergoth tar upp något som många i hans kretsar känner igen som en dödlig ört som kallas En Demons Sändebud. Den fina örten som bara är giftig om man är i onåd med en demon. Saergoth hoppas på att flöjtspelerskan inte är i onåd med en demon. Saergoth vet att den han är ute efter är i onåd med en demon, honom. Han får tag på mannens pengar senare. Han visar kvinnan örten som liknar en tusensköna... fast den är röd. Saergoth borde nog sluta använda andra för sina illdåd. Men det är så mycket roligare.

Elvina nickar, "Jag förstår." svarar hon och synar örten.
"Gift?" frågar hon men inte så att hon bryr sig bara att hon visste vad det var så hon kunde veta vad som skulle hända, om hon var tvungen att fly.
"Och betalningen?" frågar hon, hon satte mycket på spel och tänkte inte låta sig luras, hon skulle ha lön för mödan det var därför hon gjorde det.
"Och vem är mannen?" fortsätter hon som om det var en affärsuppgörelse de gjorde och så var ju nästan fallet med.

Än en gång drog Saergoth upp något ur sina fickor och det var den här gången ett halsband. Rent guld, ädelstensbeklätt. Något han fått av en av sina slavar, men inget Saergoth ville ha.
"Om du inte tar emot ädelstenar så kan jag ordna kontanter." Fortsätter Saergoth. "Och du kommer få mer när du har slutfört din del." Fortsätter Saergoth lite för allvarligt kanske. Men han ber henne att döda någon, det är väl lite allvarligt.

Elvina stirrar på halsbandet med en glittrande blick av begär. Hon hade fått klart för sig att mannen framför henne var en rik man och rika män hade makt. Hon skulle få halsbandet och hon skulle få mer. Hur mycket skulle hon inte få med det halsbandet? Med pengarna?
Men det var ett mord han bad om skulle hon göra det? Men hennes begär efter makt och rikedom och hennes hämnd mot de lyckligt lottade de rika fick henne att nicka medgörligt.
"Jag gör det." sa hon och mötte Hans mörka blick.

Ljudet nere ifrån matsalen hade spridit sig till Talithas rum där hon satt framför fönstret. Pulsen hade tillslut lugnat ner sig och andningen blivit regelbunden. Hon hade hoppat till när det knackat på dörren, men det hade endast varit en pojke som meddelat att middagen var serverad. Talitha hade tackat honom och han hade kvickt försvunnit. Hon hade tillslut samlat mod nog att gå ner till undervåningen och matsalen. Hon undvek människornas blick, många såg på henne med frågande blickar, det var ovanligt att nunnor rörde sig på världshus. Hon tittade upp för att söka efter ett ledigt bord men fann inget.
"En bekant till mig skulle nämligen behöva förtära den här." Sa en främmande man som stod en bit bort ifrån Talitha.
"Gift?" frågade en kvinna som hon sätt på torget innan, hon brukade spela i en flöjt.
"Herre var dem nådiga, låt dem komma på bättre tankar, och inte skada en annan medmänniska" sa hon med knäppta händer. Hon skyndade sig bort från paret, den stora mannen skrämde henne, han verkade inte vara den hederliga typen. Talitha fick syn på mannen som hon väglett till världshuset. Hon gick fram till bordet och slog sig försiktigt ner.
"Jag ber om ursäkt om jag tränger mig på, detta var det enda lediga bordet" sa hon artigt och tittade frågande på mannen.
"Jag borde tidigare ha uppgett mitt namn, syster Talitha ifrån Rosenkreuzarnas order" sa hon och räckte fram handen till hälsning.

Efter en stunds samtalande till ingen nytta beställde han in mat och dryck för att sedan ta sig till ett bord som stod ensamt intill väggen. Han föredrog att inte samtala med alltför mycket människor till maten och därmed brukade han dra sig undan från det största oväsendet; det vill säga i mitten av världshuset. Medan han väntade ögnade han igenom rummet och såg en stor man samtala med två flickor; mannen utstrålade något bekant även om Demandred inte riktigt kunde sätta fingret på vad.
Det tog inte alltför lång tid innan en bekant figur dök upp i rummet, hon letade sig fram genom folkmassorna i jakt på ett ledigt bord och vid ett tillfälle såg han hur hon knäppte händerna samtidigt som att det såg ut som hennes läppar rörde sig. Vad hon sade visste han inte då han aldrig hade försökt eller velat försöka lära sig att läsa på läppar även om han vid vissa tillfällen gärna önskade att han kunde det.
Snart fick hon syn på honom och han log varmt när nunnan tillslut stod framför hans bord med en frågande blick.
"Det är inga problem, kära du. Vill du ha något att dricka?", Sade han och höll en mycket artig ton.
"Jag förstår och det är trevligt att få träffa dig igen Talitha från Rosenkreuzarnas order. Själv är jag Demandred och säg bara Demandred här, mitt familjenamn skulle orsaka stor uppståndelse i en plats som denna. Vi vill ju inte att varenda skojare ska vara ute efter mig, eller hur?", Sade han skämtsamt och blinkade med ena ögat mot henne. Även om det gjorde lite ont i honom att, i hans tillstånd, närma sig en religiös och oskyldig människa kunde han inte låta bli att tycka om sällskapet.
I nästan samma stund han hade pratat klart dök en av skänkflickorna upp med han s mat på en bricka.
"Vänta lite, vill damen Talitha ha något att dricka? Jag betalar för ikväll.", Sade Demandred och log vänligt mot henne. Han hoppades att hon skulle tacka ja, hon var en vänlig själ och en av få personer att inte undvika honom.