rollspel mellan Hedwig96 & Sofia-Potter (privat)

[hoppar lite i tiden om det är okej, så att det händer nåt liksom!]

Vi flyttar om hemma. Pappa håller på att fixa upp rummet som ligger närmast deras sovrum. Där Liv sovit förut. Liv har nu flyttat in i det som förut var gäst rum, vilket hon tycker är jätte roligt. Hon pratar hela tiden om hur stor hon har blivit.
"jag ha fått ett törlle lum o en liktig säng o jag ska bli stolasystel"
Hennes rum är nu helt klart. Nu så håller pappa på med tvillingarnas rum. där står redan två spjälsängar och en liten byrå.
Medan jag hjälper till påpekar pappa att det är bra att vi redan har en tvillingvagn och en stor bil, så behövs det inte köpas nytt.
Liv fyller 3 år imorgon och Lova fyllde 5 för ett par veckor sedan.
Efter en ansträngande dag med först skola och läxor och sedan hjälpt till med rummet är jag sjukt trött och somnar redan efter nio.

Jag vaknar, det var en strålande dag, idag skulle nämligen det vara dags att föda, det var en pojke.
Det hade varit en ovanligt lugn graviditet.
Jag går upp innan Irmelie kommer inrusandes.
Plötsligt kommer pappa inrusandes i mitt rum med Irmelie i famnen, han svettas ordentligt.
" Vi måste åka nu " pustade han och rusade ut igen.
Jag klädde fort på mig och rusade ner, mamma och Irmelie satt redan i bilen och väntade.

Allting går plötsligt väldigt snabbt, mamma och pappa åker iväg och jag får passa småsystrarna medan vi vänta på mormor som är på väg till oss.
Mormor kommer ungefär 20 minuter efter att mamma och pappa har åkt.
På kvällen när Lova och Liv ligger och sover, sitter jag och mormor i soffan.
"ska det bli spännande med tvillingar" frågar hon.
Jag nickar eftersom jag har mat i munnen.
"Jag kommer ihåg när det var du som låg i magen" säger hon tankfullt, och börjar berätta.
"Det var en svår tid, din mamma var bara 17 år när hon märkte att hon var gravid, då var det en vecka försent för att göra abort. Det var det värsta som hade hänt henne, hon studerade ännu. Men sen när du väl kom var hon den lyckligaste människan på jorden, då var du det bästa som någonsin hänt henne" mormor tystnar och ler mot mig "Du var mycket hemma med mig, medan mamma försökte studera så mycket som möjligt. Men du kom alltid först. Det är därför dina syskon är så mycket yngre än dig. När du var några år fortsatte hon sina studier medan du var på dagis. Din mamma har alltid drömt om en stor familj och nu har hon en."

Jag rusar ut och sätter mig fort i bilen, mamma pustar och stönar, det var så jobbigt, Irmelie gråter och pappa svettas så att pannan blöt.
Sen körde pappa vrålåk till sjukhuset.
Mamma försvann fort in på förlossningen och pappa drog med oss efter.
Irmelie skrek och grät, jag rusade efter så fort jag kunde.
" Zie, ta hand om Irmelie " sa pappa och lämnade henne till mig, sedan rusade han in i det rummet mamma låg i

2 dagar senare ringer mamma till mormor.
"åååh, vad roligt, Grattis" utbrister mormor och får nästan tårar i ögonen "vi ska komma och hälsa på snart"
Hon sätter på luren och vänder sig mot mig.
"Du har fått en lillasyster och en lillebror!" säger hon och ler stort.
jag ler tillbaka "när ska vi fara och hälsa på?"
"så fort vi kan" svarar hon.
Efter en halv timme sitter vi alla 4 i bilen påväg mot sjukhuset.
"ni har fått två bebisar nu" förklarar mormor för Lova och Liv. "en flicka och en pojke"
Vi kör in på sjukhusets parkering och stannar bilen.

Man hörde mammas skrik, Irmelie kramade om mig hårt och låg uppressad i min famn, hon grät av rädsla.
" Irmelie, lugna ner dig " sa jag lungt.
Irmelie snyftade lite och tystande sedan.
Efter en stund kom en sjuksköterska ut med ett blodigt bylte i famen med pappa efter sig, dom gick in i ett litet rum.
Jag reste mig och tog Irmelie i handen, vi kikade in i den lilla springan som var kvar sedan pappa och sköterskan gick ut.
Man såg inte mamma, massor av läkare med munskydd och rockar stod runt henne och pysslade.
Sen kom pappa ut ur rummet och gick fram till oss.
" Det är en liten tjej " sa han glatt och pustade ut.
Sen försvann hans leende fort och han satte sig på knä.
" Men mamma mår inte bra " sa han tyst och höll om oss.
" Vad menar du?" sa jag fort.
" Mamma ligger i koma " sa han lika tyst.
" Vad pratar du om pappa?" sa jag argt.
" Mamma sover, djupt " sa pappa.

Vi gick in till sjukhuset där pappa kom och mötte oss. Han lädde vägen till barnavdelningen. När vi kom fram fick jag syn på de 2 minsta bebisarna jag någonsin sätt. Båda låg i en varsin kuvös bredvid varandra med många olika slangar till sina små kroppar.
"varför har de rör" frågade liv av pappa.
"De är nästan en månad förtidigt födda" svarade pappa lungt "så de kan inte riktigt andas själv."
jag gick fram till ena kuvösen och sträckte ner min hand och smekte lätt över bebins mycket mindre hand.
"var är mamma" frågade jag efter en stund.
"Hon vilar" svarade pappa, när han såg min oroliga min sa han "allt är bra med henne, vi kan gå och hälsa på"
Vi gick iväg alla 5, pappa, mormor, jag, Lova och Liv.
Mamma låg på en säng och sov. På en annan säng i rummet låg en annan kvinna som hade en respirator och andra slangar kopplade till sig. Hon såg ut att sova väldigt djupt. Det var nåt bekant över henne!
Just dä steg det in 3 andra personer i rummet, och jag kännde genast igen flickan som jag sett på Liseberg.

Irmelie skrek rätt ut, hon skrek och skrek och skrek.
" Irmelie! Tyst med dig!" röt pappa och bar upp henne.
Jag gick långsamt fram till kvinnan som låg med resperator och massor av apparater kopplade till maskiner runt hela henne, hon såg så ledsen och ensam ut.
" Pappa, varför....?" sa jag och drog handen i luften.
Pappa såg ledsamt på mig och sen på mamma,
Jag ville inte tro att det var mamma som låg där.
Jag satte mig bredvid henne och tog hennes hand som var full med slangar och tejpbitar.
Pipen från hjärtresperatorn ekade i huvudet på mig.
" Var är bebisen?" fnyste jag.
" Det är inte bebisens fel " sa pappa.
" Då är det ditt!" skrek jag och rusade ut.
Jag satte mig på bänken och la huvudet i händerna.

En lilla flickan skrek när hon fick syn på den andra kvinnan. Mamma vaknade.
"hej" sa hon och log mot oss. Jag log smått tillbaka, men nickade undrande huvudet mot den andra sängen.
"hon ligger i koma" viskade mamma sorgset till mig.
jag nickade lite till svar " är det farligt"
"det kan vara" sa mamma. " men vi får hoppas att det inte är"
"vad kan hända då" frågade jag fortfarande i viskande ton.
"I värsta fall så vaknar hon inte mer, men hördu vi tar det en annan gång"
Jag nickade, jag hade plötsligt fått en stor klump i halsen och tyckte förfärligt synd om den andra familjen.
Jag fick lust för att gå ut därifrån.
Jag nickade med huvudet mot dörren åt mamma och hon nickade förstående tillbaka.
På bänken utanför satt flickan med huvudet i händerna och skakade.
Jag stod stilla en stund före jag gick och satte mig bredvid.
"jag är ledsen för det där med din mamma" sa jag tyst.

Jag tittade upp när jag hörde pojkens röst. Jag tittade upp, hela mitt ansikte var blött.
" Var inte ledsen, din familj mår ju bra!" röt jag.
Jag la benen i kors och la huvudet i händerna igen.
" Förlåt " snyftade jag.