PRS (LunaLovegood1)

Ethan nickade, det lät ganska bra faktiskt. Då Joshua sa till honom ur köket stelnade han knappt märkbart till, det var ju dit han gått förut...Men han hoppades att det inte gjort något, han hade ju inte gått in. Och det var ju bara ett kök..."Jag förstår, jag ska inte gå in dit".
Han följde sedan efter, tanken på mat fick honom väldigt uppiggad även om han ätit mer den dagen än på länge. Men hans tunna kropp behövde alltid näring.

Joshua nickade långsamt.
"Bra... Mycket bra" sa han sedan långsamt. Han tänkte på det förråd han förvarade i köket, och det frestade honom något otroligt.
"Ursäkta mig" sa han plötsligt.
"Varför tar du inte och sätter dig? Jag kommer om en liten stund" sa Joshua, och utan att vänta på svar gick han med raska steg mot köket.

Ethan såg sig om i matsalen, som i stil med resten av herrgården var det otroligt stort, och smakfullt inrett och välstädat. Då Joshua försvann slog sig Ethan ner på en av de stolar som fanns. Han passade verkligen inte in i det rummet. Han vågade knappt stå på det rena golvet med sina smutsiga skor, som knappt var skor längre då de var så otroligt nötta, eller sitta på stolen med sina byxor som en gång varit bruna, men nu var grå.

Det dröjde inte länge innan Joshua befann sig i köket. Han såg sig skyggt omkring innan han blundade och utvidgade sina sinnen. Hans duktiga luktsinne fann lätt den underbara doften av blod, även om det inte var färskt, och när han öppnade ögonen igen kunde han känna hur hans hörntänder växte till sin egentliga storlek. Den som hade sett Joshua i ögonen vid det här tillfället hade inte kommit levade ur det, men om man skulle det, så skulle man beskriva ögonen som brinnande av hunger. Längst in i köket fanns ett enormt kylskåp. Joshua slet upp dörren till det, och det dröjde inte länge innan tre av de många blodpåsarna var tömda.

Ethan väntade på att Joshua skulle återvända. Han kände inte till det här huset, och han hade sagt åt honom att vänta där.
Ethan såg ner på sig själv, hans händer var bleka och färglösa, och magra. Han hade alltid varit liten, men det här var värre än någonsin. Han förstod inte varför det plötsligt blivit så svårt att stjäla något, han var försiktig och tyst. Och han stal aldrig mycket åt gången, men folk upptäckte honom ändå. Så han blev tillslut utan mat.

Efter ytterligare fyra påsar kunde Joshua tillslut behärska sig och sluta. Han stannade kvar en stund i köket för att låta tänderna återgå till mänsklig form, och han var mycket väl medveten om att ögonen fortfarande brann, även om det nu inte var av hunger. Det tog flera timmar att få tillbaka dem till normala, men Joshua var tvungen att ta hand om sin lilla gäst. Han hoppades på att Ethan inte skulle vara skarpsinnig nog att märka ögonförändringen.

Ethan reste sig tillslut igen. Han såg sig bättre om i rummet, gick omkring och studerade allt som fanns där. Tavlor, mattor, bordet och stolarna. Allt såg så fint ut. Han log lite för sig själv, det var ett tag sedan han gjort det, han hade det bra för stunden nu i alla fall. Han var inte så hungrig, och han skulle få mat och någonstans att sova i alla fall för en natt.

Joshua stod i dörröppningen och betraktade Ethan när han gick omkring i rummet. Ett leende smög sig fram på Joshuas läppar samtidigt som det gjorde det på Ethans, av många olika anledningar. Han var glad att hans besökare var glad, av någon okänd anledning, han var glad för att han nyss ätit sig så gott som mätt och han var glad för att han hade en för en gångs skull trevlig munsbit när han blev sugen. Joshua fick nästan lite dåligt samvete när han tänkte så, men den tanken slog han snabbt bort.
Vad tänker jag med? Det är klart att jag inte ska tycka synd om honom. Det är ju bara en helt vanlig, om än mager, ung man.

Ethan vände sig om för att studera något annat då han upptäckte Joshua. Utan att tänka på det stelnade han lätt till. Den mannen var tyst som en mus, Ethan hade aldrig hört honom komma upp bakom honom som utanför köket förut. Det hela gav honom en olustig känsla.
Han gick tillbaka till stolen han suttit på. "Bor ni verkligen själv här? Med tjänarna? I det här stora huset?" var han tvungen att fråga. Så många det kunde rymmas...

Joshua log svagt.
"Jag ber om ursäkt ifall jag skrämde dig. Jag antar att jag bara har lätta fötter" sa Joshua och log svagt samtidigt som en man vid namn Albert kom in i rummet.
"Vad önskar herrskapet? Råttor, blodstekta hönshjärnor eller kanske bara ett glas blod?" sa han, smått andfått och Joshua spärrade upp ögonen.
"Albert, inga skämt nu. Jag vill gärna ha ett glas rödvin och åt unge Ethan här... En bit välstekt kyckling med rotfruktsmos?" sa han sammanbitet.
"Men sir..."
"Albert! Försök att uppföra dig som en normal människa." suckade Joshua, som inombords var allvarligt oroad men som hoppades att Ethan skulle anta att allt bara var på skämt.