Privat roll med okänt tema

Great! Då kan jag säkert ta och starta. Ska dock på fest ikväll så kommer antagligen inte att svara så ofta :p

____________________________

Dags för ett nytt skolår igen. Aaron gick utan att skynda sig, trotts att hans var sen för första lektionen. Om han hade tur hade professorn lämnat dörren öppen, och han kunde smita in osedd till de sista raderna.
Orsaken till hans försening var morgonturen han tagit på caféet, för att få kvällen ledig. En grupp som studerade medicin till huvudämne ordnade alltid en legendarisk fest första dagen av skolåret, och Aaron var definitivt på väg. Stt gå till skolan med baksmälla var inget han inte upplevt tidigare.
Aarons lägenhet var en av de mindre i utkanten av området där eleverna bodde, och gående tog det endast femton minuter för honom att nå skolan, som nu kikade fram bakom höghusen. Det var en gammal byggnad och lägre än de runt omkring, men med en stor innergård.
Aaron trängde händerna djupt i fickorna och smet in genom dörren efter en annan eftersläntrare.

Lei sprang genom korridorerna. Skolbyggnaden var enorm enligt henne, och trappor och korridorer och klassrum slingrade sig som labyrinter.
Förseningen hennes berodde på - såklart - att Mrs.Dumihuvet hade ringt och tjatat i en halvtimme om att Lei måste komma 'hem' och äta middag med henne och hennes feta man.

Då Lei steg in i klassrummet stötte hon in i någon.
- Se dig för jävla mupp! Muttrade Lei även om det var hon som borde se sig för. Hon skyndade till platsen längst bak i klassrummet och satte sig att lyssna på den enormt tråkige Mr. Roob när han föreläste om USAs historia.

Levinia kom sig in på skolgården, en helt ny stad och nya möjligheter. Hon hade studerat utomlands ett par år och ville gå på hemmaplan nu. Eller en annan stad så ingen skulle känna igen henne. Hon gillade inte det faktum att behandlas annorlunda för hennes, eller hennes föräldrars rikedom.
Hon hade lämnat bilen hemma och gått, det var en bit eftersom hennes takvåning låg en bit utanför skolan, men vad gjorde det?
Då hon kommer in i byggnaden märker hon hur öde det är, hon var inskriven men hade inte en aning om vart hon nu skulle.

Well, late as always, aren't I?

--

Hazel har, som alltid, lyckats försova sig. Vem kommer ändå i tid till skolan de första månaderna? Det är överskattat! Samt att Hazel ändå lyckas tillräckligt bra för att kanske klara skolan. Aja, hon sov mycket iallafall. Hon kanske kan koncentrera sig lite på matten också! För skojs skull, liksom! Men Hazel landar rätt hårt och gör en kullerbytta för att dämpa hoppet från hustaket. Lika snabbt rusar hon över gatan till colleget. Hur sen är hon nu? Kanske fem minuter? Hon glömde mobilen i lägenheten och orkade verkligen inte hämta den... kanske i eftermiddag. Hon är inte så pepp på att läsa religion. Hon är inte så pepp på skolan alls. Men hon är här nu åtminstone där. Det måste ge henne några pluspoäng! Aja hon vandrar, eller halvspringer, in i skolan... men:
"Kvarsittning, Luuano!" Ljuder biträdande rektor Ted Blooms röst och Hazel suckar utdraget och djupt.
"Det har ju bara gått några minuter på första dagen på hela året! Ge mig en dag utan oviktiga bestraffningar!" Svarar Hazel uppgivet.
"En tjugo minuter, Luuano. Din första lektion är redan halvvägs klar och du har en historia av skolk och försening, se till att jag inte får fatt i dig igen." Konstaterar Ted och Hazel själv kan inte besluta om hon kommit undan eller inte.
"Stick till din lektion innan jag ändrar mig, Luuano." Säger Ted och Hazel är inte sen med att sticka därifrån. Fast hon har liksom glömt vilken lektion det stod på hennes schema... som hon knappt läst.

Aaron gick lugnt igenom korridorerna, obrydd över att han gjorde sin situation värre. I stället visslade han lågt, men avbröt sig då han hörde någon bli uppskälld någonstans bakom honom av biträdande rekorn. Aaron log brett då han hörde namnet på eleven, och stannade för att vänta upp Hazel. Det var verkligen inte en förvåning att hon lyckats skaffa sig i trubbel redan första dagen.
"Att du lyckas", sade Aaron som hälsning med ett snett leende. Hur han lyckats undvika rektorn var tur i sig, men med en komplimang och ett leende kunde Aaron oftast slippa en bestraffning för mindre brott. Det var endast efter slagsmål Aaron någonsin fick kvarsittning.

Lei antecknade uttråkat efter vad läraren sa och kom på sig själv med att inte ha någon som helst aning om vad det var hon faktiskt skrev ner. Hon läste igenom anteckningsblocket med en suck och kom fram till att hon lika gärna kunde skita i anteckningarna när hon ändå inte fattade något.
Tjugofem minuter hade gått när klassrumsdörren öppnades och avbröt Mr.Roob för andra gången den morgonen.

Hazel hade faktiskt tankarna lite väl spridda för att upptäcka Aaron innan han pratar med henne.
"Aaron!" Blir den extremt halvdana hälsningen och Hazel flinar roat. "Har du en lika bra start på året som jag?" Frågar Hazel med en glad ton. Hon har glömt någonting för den delen också, första dagen brukar hon glömma allting typ. Fast hon har med sig sin väska åtminstone! Det är ju ett stort plus enligt henne. Gud, hon har glömt någonting... någon stor grej. Gud, hon har glömt det. Hon måste seriöst ha världens sämsta minne ibland. Hon vet inte riktigt när det är som värst. Aja, spelar ingen roll och hon måste lära sig koncentrera sig lite bättre. Vänta lite, det var ju fest ikväll? Visst? Jo, medicin-gruppen har ju en fest varje år. Det var det hon glömt... förutom det flesta andra.

När Levinia hade gått genom hela byggnaden, vad hon tyckte, vänt upp och ner på kartan för att hitta klassrummet och totalt insett att orientering inte var hennes grej hade lektionerna redan börjat för länge sedan.
Rektorn, eller var det den biträdande? Ja någon gubbe var han kommer leende fram till henne och undrade om hon hade gått vilse. Snacka om särbehandling, vilken annan som helst skulle han skrikit åt. Vad hade hon sagt om att inte vilja bli särbehandlad? Hon hade tydligtvis talat för döva öron tänkte hon surt medans han ledde henne till klassrummet.
Hon var nu rejält försenad och öppnade dörren, historia var det här USAs, lät inte spännande då hon redan kunde det.

Aaron svarade med ett halvskratt och började gå mot klassrummet i långsam takt.
"Jag har inte lyckats skaffa mig kvarsittning än, nej", svarade han roat. Hazel var alltid i trubbel, en förmåga som knappt kunde matchas av någon. Fast för något allvarligare hade hon inte blivit fast vad Aaron visste. "Är du på väg ut ikväll?" undrade han, och lämnade henne tid att svara innan han skuffade upp dörren till klassrummet. Aaron log brett mot lärarinnan, som antog en sträng min då hon avbröts i sin föreläsning.
"Ursäkta, miss Stone, detta kommer aldrig att hända igen", sade han innan hon hade tid att börja skälla ut dem. De visste båda lika väl att det var en lögn, men lärarinnans ögon glittrade roat, och hon lät det gå utan några fler skällor, eller kvarsittning heller.
Aaron sjönk ner i bänken och gjorde sig förberedd för en timmes tupplur, då dörren åter öppnades. Han kunde inte förhindra sig då flckan steg in i rummet från att luta sig framåt. Hon hade rött hår, och Aaron var säker på att han aldrig hade sett henne förr. Det var väl dags att få flera vackra kvinnor till universitetet.

Lei suckade åter när hon steg in. Rödare hår hade Lei aldrig skådat.
- Hon är snygg! Viskade någon bredvid. Lei höll med i tystnad, flickan var verkligen vacker.
När Lei kom på sig själv med sina tankar tittade hon surt ner i sitt block, sen när brydde sig hon om andras utseende?

En plastkula landade i Leis hår. Med stel arm drog hon kulan ur håret och tog sönder den med naglarna. Fniss spred sig runt om i salen och Lei önskade att hon var modig nog att säga något.
Det värsta var att nu skulle den nya tjejen inse vad Lei var - en utböling.