Funny when you’re dead, people start listening.

Tillslut hade Sam bestämt sig för att han ätit tillräckligt mycket för att Dean och Bradley skulle bli nöjda. "Vi ses", sade Bradley och började småjogga iväg. McGonagall brukade inte ha överseende med försenade.
Sam och Dean reste sig också upp efter en stund. Men när Dean svängde ner till fängelsehålan följde inte Sam efter. Han skyndade sig i stället till Gryffindors uppehålsrum. Sam trodde inte han skulle klara av en dag till att låtsas allt var bra. Han hatade alla och allt. Han ville bara att Cassandra skulle komma tillbaka och hjälpa honom med sina bus.
Sam ville vara sitt roliga jag, men det funkade inte hur han än försökte. Sam kom fram till Den Tjocka Damen och sade lösenordet innan han skyndade sig in.
Det var tyst. Sam slog sig ner i fåtöljen och slöt ögonen. Tystanden var så fridfull.
Efter en stund öppnade han ögonen. Där satt en annan tjej som såg ut att vara i hans ålder.
Sam iakttog henne tyst och väntade på att hon skulle upptäcka honom. Men tjejen tittade bara in i brasan och visade inga tecken på att ha sett honom.
Sam bara fortsatte att iaktta henne. Tillslut kände han igen henne. Det var Jackie.
Sam förstod inte hur han inte hade känt igen henne. Sam och Jackie var inte direkt vänner, men de hade båda varit med Cassandra mycket.
De hade aldrig vart tillsammans alla tre men de hade såklart mötts några gånger och pratat.
Men det var innan Cassandra försvann. "Hej", sade Sam tyst tillslut.

((Haha, hade redan skrivit den nedersta delen, var bara sen med att lägga ut den, så förlåt om du tycker att det var dumt att Jackie försvann så snabbt lol))

”Hej.” Jackie hoppade förvånat till av att någon började prata. Hon tittade förvirrat upp och såg Sam Hudson sitta i fåtöljen mittemot henne.
”Ehm…” hon tittade runt i rummet bara för att se att det var helt tomt, Sam måste ha pratat med henne. ”Hej…” sa hon tveksamt medan hon granskade Sam lite mer. Hon hade pratat med honom några gånger, men det var innan Cassandras död. Han verkade som en väldigt sjyst kille, och hon ville egentligen stanna och prata med honom, men hennes förtroende på sig själv sa nej. Hon visste att hon antagligen bara skulle säga fel saker, så istället ställde hon sig upp.
”Öh… Jag måste gå. Lektioner och sånt skit du vet…” sa hon osäkert innan hon näst intill störtade ut från sällskapsrummet. Men hon var inte på väg till hennes första lektion, den hade ändå börjat för flera minuter sedan. Istället sprang hon ut på gården och väntade på att nästa lektion skulle börja, vilket var Örtlära. Egentligen ville Jackie missa den lektionen också, men visste att Professor Sprout antagligen skulle få spel, även fast hon var en av de snällaste lärarna på Hogwarts.

"Så alltså... Ms Lester? Lyssnar du?" Jackie drogs ut ur hennes tankar av att Professor Sprout misstroget tittade på henne. Flera elever började fnissa runtomkring henne, helt ovetande om vilket helvete Jackie egentligen gått igenom de senaste månaderna. Jackie orkade inte bry sig om de fnissande eleverna, istället svarade hon på Professor Sprout.
”Eh… Uhm… Nej. Förlåt mig.” sa hon med en svag röst. Professor Sprout var däremot en av de få på Hogwarts som faktiskt halvt förstod hur Jackie mådde, och gav henne en medlidande med sträng blick.
”Försök bara att hänga med de sista minuterna.” sa hon innan hon började prata på om någon växt Jackie aldrig hade hört talas om förut.
När lektionen var slut vad Jackie en av de första som kom ut ur växthuset. Hon småjoggade till Gryffindors sällskapsrum, där hon direkt såg sin sovsalskamrat Gemma Winstone som satt i sin pojkvän Erich Williams knä och gav Jackie en äcklad blick när jag kom in i sällskapsrummet. Jackie ignorerade henne och gick upp till sovsalen för att titta på hennes schema vilket visade att hon hade rätt; en och en halv timmes lunch och sedan försvar mot svartkonster och sedan slut för dagen. Hon lade sig utmattad ner på madrassen med blicken fastspänd i taket ovanför henne.
”Tack gode gud för fredagar.” sa hon högt för sig själv innan hon suckade djupt.

(( hahah, det är okej men hur ska alla träffas? ))

Sam ryckte bara på axlarna när Jackie sprang iväg som hon hade eld baken. Fast Sam var van vid det, det var många som var obekväma i hans sällskap.
Sam satt istället på samma ställe hela dagen. Eller han hämtade böcker från sovsalen och pluggade i någon timme bara för att han något att göra.
Sedan började elever strömma in i uppehållsrummet. Sam visste att det bara var en tidsfråga innan Bradley och Dean skulle komma och skälla ut honom för att skolka.
Sam skymtade Jackie komma in, men hälsade inte på henne. Han ville inte att hon skulle springa iväg igen.
Sedan kom Dean och Bradley in. De såg båda upprörda ut, men Dean hade något vildsint i sin blick. Hans glasögon satt på sned.
"Sam Hudson, förklara sig själv!" sa Dean med en gäll röst. Sam flinade snett.
"Du låter som en tjej", sade han. Dean rodnade och vände sig sedan mot Bradley som såg lite mer orolig ut.
"Sam, om du fortsätter såhär kommer du få underkänt. Och då kommer du inte få något jobb", sade Bradley.
Sam suckade. "Jag bryr mig inte", sade han trött. Dean rätade till sig sina glasögon.
"Okej. Vi kan inte tvinga dig. Men vi kommer inte vara dina vänner om du inte börjar komma till lektionerna", sade Dean och såg nöjd ut över sitt övertag. Sam visste att han inte skulle ha några vänner då. Han kanske till och med skulle bli ett mobboffer.
Men Sam ryckte bara på axlarna. "Visst", sade han. Dean och Bradley såg förvånade ut. Till slut gick de oroligt småpratande ifred.
Sam suckade igen. Han tittade in i brasan. Nu skulle det vara ett bra tillfälle att prata med Jackie.

((På kvällen kommer alla fyra till skogen på något sätt lol, det står mer om det på första sidan!))


Jackie stannade uppe i sovsalen tills det var middag och hennes mage skrek efter mat. Hon hade inte ätit på hela dagen, och var inte sugen på mat. Men det betydde inte att hon inte var hungrig.
Hon tvingade sig själv upp ur sängen och gick sedan långsamt ner till sällskapsrummet som var halvfullt med människor. Hon skymtade Sam vid brasan, men ignorerade honom. Hon hade redan gjort bort sig, hon behövde inte göra det igen.

Hon satt som alltid längst bak vid Gryffindorbordet och skymtade flera av hennes sovsalskamrater sitta längre fram, men orkade verkligen inte gå fram till dem. Allt de pratade om var killar och det nyaste sminket. Jackie förstod inte deras kärlek till kläder och smink. Hon själv trivdes i lite för stora tröjor och Jeans, ibland lite mascara. Hon önskade verkligen att Cassandra var där, men det var hon inte, hon var död. Och det var ingenting Jackie kunde göra för att ändra det.

Michelle reste sig upp och kastade täcket över sängen. Det såg åtminstone hyfsat bäddat ut, om än slarvigt. Inte för att hon brydde sig. Hon gick in i badrummet och tog fram en borste ur den gröna neccesären som låg prydligt på hennes vanliga tvättplats. Hon drog den varsamt genom håret ett antal gånger innan hon la ner den och började sminka sig. Michelle visste inte varför hon sminkade sig, det var ingen i hennes sällskap, men det hade blivit en rutin för henne, en rutin som hade fortsatt även efter Cassandras död. Det var på grund av Cassandra som Michelle inte orkade gå på lektionerna, framför allt eftersom hon saknade de gånger de suttit bredvid varandra på lektionerna.

Michelle fick en plötslig lust att gråta. Det var hennes fel att Cassandra hade dött, det var hon övertygad om. Hade hon bara stått upp mot de idioterna som hon kallade sina vänner, så hade Cassandra kanske varit i livet fortfarande. Det var den tanken som plågade Michelle mest av allt.

Tillslut bestämde hon sig för att i alla fall gå till uppehållsrummet. Var det någon där, någon som Michelle inte klarade av, då kunde hon alltid gå upp till sovsalen igen. Men hon behövde inte oroa sig. Nere i uppehållsrummet fanns ingen annan än två tredjeårselever som skolkade för att äta godis. Ingen av dem tog någon notis om Michelle, så hon satte sig ner i en av de mörkgröna fåtöljerna och väntade på... Någonting.

Sam satt stilla i några minuter och försjönk sig i sina minnen av Cassandra. Cassandras skratt. Första gången han mötte henne. Det var någon gång när det gick andra året och Sam skulle göra ett bus på henne. Vad det var minns han inte, men han minns att han hade blivit chockad när Cassandra upptäckte honom.
Sam skulle precis sätta sin plan i verket när någon knackade på hans rygg. Han vände sig snabbt om och där stod hon. Cassandra.
"Och vad tror du du håller på med?" hade hon sagt. Sam hade inte kunnat säga något. Han var för rädd för att åka fast.
Cassandra bara fortsatte att småle åt honom, fast hon hade avslöjat honom. Sam blev efter en stund sitt vanliga jag. Han började le. "Förlåt, du överraskade mig. Är det okej om jag fortsätter?"
Cassandra höjde på ett ögonbryn. "Visst. Jag kan byta plats med Egon", sade hon bara. Nu var det Sam som höjde på ögonbrynet. Han hade trott hon direkt skulle springa efter en lärare.

Efter den stunden hade Cassandra på ett eller annat sätt hjälpt Sam att göra sina bus. De blev nästan aldrig upptäckta, men Sam blev ändå känd över skolan. Vissa gav honom flera galloner för att göra ett bus på någon de var sura på. Om Cassandra hjälpte till så delade de på pengarna. Men nu hade inte Sam så mycket galloner. Han hade slösat allt på att folk skulle säga att han var sjuk när han egentligen skolkade. Fast om han bad sina föräldrar om pengar skulle han såklart få det. Men han ville inte ha deras pengar.

Tillslut reste sig Sam upp och sträckte på armarna. Han gick runt lite i uppehållsrummet och några från tredjeårskursen tittade konstigt på honom.
Sam blinkade mot en av tjejerna som rodnade. Gud, han hatade att vara singel.
Han och Cassandra hade provat att vara ihop i slutet av femteårskursen, men hade bestämt sig för att de bara vänner.
Efter det hade Sam varit ihop med två andra tjejer, men han hade aldrig varit direkt kär i dom.
Och han var inte 'direkt kär' i någon just nu. Trodde han i alla fall.
Efter en stund gick han ut ur uppehållsrummet. Han visste inte varför man han bestämde sig för att gå ut.