(PRS) Kärleksdrama

Jag ser på Maya, tårar flödar ner för mina kinder, Dehlilja har landat utanför fönstret i rosenbuskarna. Jag ser ner på Dehlilja genom fönstret och vänder mig sedan om mot Maya. Hon börjar skälla ut mig.
- Vad fan håller du på med? halvskriker hon mot mig, jag bara stirrar på henne med tårar som flödar ner för mina kinder. "Tack Maya, tack så hemskt mycket..." tänker jag och mina tårar flödar i ännu större mängd.

- Vet du vad? Jag trodde faktiskt att du menade allvar, det du sa. Jag trodde på dig. Du är ju helt jävla sjuk, vet du det? Du kunde väl bara berättat? Inte hålla på och smyga sådär jävligt! Skriker Maya mot mig, hon står tre steg ifrån mig. Mina kinder blir våtare och våtare medan mitt hjärta blir lättare och lättare.

"Maya, nej, nej, jag ville inte, hon tvingade mig. hon höll fast mig men du... Du räddade mig från henne..." tänker jag medan jag lyssnar på Mayas ord.

- Maya, jag - Men jag hinner inte säga mer innan hon avbryter mig.
- Jag är färdig Penelope! Jag trodde inte du var sån här! Maya vänder sig om och börjar gå från mig, det tar mig tre sekunder att bestämma mig. Maya är ungefär fyra meter från mig. Jag börjar springa.

Efter bara tre steg är jag vid henne, jag tar tag i hennes hand och stoppar henne från att fortsätta att gå. Hon vänder sig om och ser på mig med sina underbart bruna, nästan svarta ögon.
- Vad håller du på med?! halvskriker hon mot mig.

Tårar strilar ner för mina kinder, min puls slår så hårt att jag knappt kan höra något annat. Jag biter min underläpp som är fyllig och mjuk, som den alltid blir när jag gråtit. "Det är nu eller aldrig Penelope..."

Och med den tanken drar jag i Mayas arm, tar tag med min fria hand runt hennes nacke och kysser henne...

Det var den härligaste kyss jag någonsin varit med om, och i några sekunder kysste jag tillbaka, men stod sedan emot lusten att aldrig sluta, och drog mig från henne, knuffade in henne i väggen.
"Du är ju fan inte ett dugg bättre än Dehlilja! Jävla pedofil!", skriker jag och springer därifrån.
Jag kan höra hur hon ropar efter mig, men jag orkar inte bry mig.

Jag störtar mot Gryffindors sällskapsrum, och ropar "Hundkex", innan Den tjocka damen hunnit fråga mig. Hon ser förvånad ut, men svänger upp, och jag skyndar mig in i sällskapsrummet.

Lotus sitter med sina kompisar i en av sofforna, och reser sig upp när han ser mig komma.
"Hur är det gumman?" Jag antog att det inte var särskilt svårt att se att jag var upprörd, och först nu märkte jag att jag grät.
"Bara håll om mig.", säger jag, och vi går till en tom soffa, där jag kryper upp i hans varma famn.

"Vill du prata om det?", frågar han tyst.
Jag skakar på huvudet. Och han förstår.
Det är därför jag älskar honom. Han fattar vad jag känner, hur han ska göra.
Men jag kunde fortfarande inte glömma den härliga kyssen, och kunde inte låta bli att undra vad hon menat med den.
Hennes läppar hade varit perfekta, bättre än jag någonsin kunnat drömma om. Men det var ju inte så här jag ville att den första kyssen skulle bli. Jag hade drömt om att den skulle komma mer väntat, vi skulle båda känna att det var dags. Men nu hade hon förstört allting.
Penelope kanske var en kyssoman, när jag skickat iväg Dehlilja fanns det ingen annan i korridoren att kyssa än mig, så då fick det bli så.

Jag avbryter mitt dagdrömmande innan det kommer gå för långt. Jag känner redan nu att jag är på väg bort.
Jag ser upp på Lotus. Han stryker mitt hår, men har ögonen slutna. Jag stänger mina ögonlock och faller in i en dröm, och för säkert femte gången drömmer jag om Penelopes läppar.

Jag ser efter Maya när hon springer bort från mig. Jag ropar hennes namn i förtvivlan, jag försöker hinna ikapp henne men tavlan in till Gryffindor stängs precis när jag kommer till trappan. Jag sjunker ihop på den kalla sten trappan och gråter. Jag kramar mina knän och gråter hejdlöst. "Vad hände? Vad gjorde jag för fel? Varför räddar hon mig från Dehliljas hemska kyss och springer iväg från mig när jag kysser henne?"

Mina tankar snurrar runt runt... Då kommer jag på det."Herregud, tänk om hon tror att jag ville kyssa Dehlilja, att vi inte alls gjort slut... Men så är det ju inte..." *snyft, snyft*

Efter några minuter reser jag mig upp och går mot biblioteket. Om två timmar är det middag så jag hinner läsa lite och lugna ner mig.

Biblioteket ligger öde förutom två första års elever som fnittrar och viskar. Jag går bort till mitt vanliga fönster, tar fram boken som ligger under kudden som ligger i fönstret. Jag hoppar upp i fönstret, lutar min rygg mot den kalla stenväggen och öppnar boken jag började läsa för några dagar sedan.

Mina tankar snurrar runt runt och efter 30 minuter av halvt fokuserat läsande ger jag upp. Jag stänger boken och lägger den under kudden jag sitter på. Jag drar fram min väska och plockar upp mitt gamla anteckningsblock. Jag börjar skriva på en ny dikt, om Maya. Innan jag vet ordet av det har jag fyllt 12 sidor med dikter om henne.

Klockan är halv sju och det är dags att gå ner till lunchen för att äta. Jag gnuggar mig i ögat och märker att mina tårar fortfarande strilar tyst ner för mina kinder. Jag stryker argt bort dem med baksidan av min hand och drar några djupa andetag innan jag lämnar biblioteket bakom mig.

Korridorerna är lugna, nästan alla är redan i Stora Salen och äter middag, jag hasar mig dit långsamt. Jag känner inte för att gå in där med mina röda ögon, svullna läppar och våta kinder. Jag funderar flera gånger på att bara strunta i det och gå till Ravenclaw och min sovsal istället men min mage kurrar i protest mot de tankarna. Efter nästan tio minuter står jag i dörröppningen in till Stora Salen.

"Maya? Maya? Det kanske är dags att gå och äta, söt."
Lotus lena röst väcker mig.
"Hur mycket är klockan?", frågar jag sömnigt.
"Lika mycket som igår vid den här tiden!", skojar han, och jag börjar skratta, samtidigt som jag sätter mig upp. Sällskapsrummet är tomt, bara jag och Lotus är kvar.

"Den är tjugo i sju."
"Ojdå. Ska vi gå då?", frågar jag och reser mig upp.
"Vad var det som hände i eftermiddags?"
Jag satte mig ner. Var det nu det var dags att berätta? Var det nu jag skulle berätta allt som hade hänt med Penelope, och säga att jag var ledsen över att jag någonsin tvivlat på honom?
"Du vet Penelope...", började jag.
"Din nya kompis?"
"Mm... Vi typ bråkade igår...", säger jag osäkert.
"Var det allvarligt?"
"Ganska.. Vi kommer nog inte prata på ett tag, tror jag."
"Varför bråkade ni då?"
"Tjejgrejer, du vet.", säger jag och flinar. Eller, försöker i alla fall.
Han skrattar. "Okej."
Han tar min hand och tillsammans går vi till middagen i Stora Salen.

När vi kommer till vårat bord ser jag Penelope. Det syns på långa vägar att hon gråtit, och jag undrar varför inte försökt dölja det.
När jag ser att hon lyfter blicken från son tallrik och tänker titta på mig vänder jag mig snabbt bort.
Hon får inte veta att jag fortfarande tänker på henne, hur jävlig och bitchig hon än är.

Det är verkligen synd. Jag trodde att hon var bättre än så, att hon var annorlunda, och inte som Dehlilja.
Var var Dehlilja förresten? Den där förtrollningen borde ju ha släppt vid det här laget.
Jag började skratta för mig själv. Hon skulle aldrig få reda på vem som kastat förbannelsen över henne. Om inte Penelope berättade det för henne förstås, vilket inte skulle förvåna mig över huvud taget.
Det var ju bevisat nu. Att hon var en helvetes bitch, utan empati.

Fattade hon verkligen inte hur jag kände? Hur förvirrad jag var?
Jag hade verkligen trott att hon var någon att lita på.
Hur skulle jag någonsin kunna lita på henne igen, vad hon än sa, vad hon än gjorde?

Jag ser på Maya, men hon tittar bort. Jag suckar djupt för mig själv och puttar ifrån mig min tallrik som är full av mat. Jag tar upp min väska från golvet där den ligger lutad mot min fötter och sedan reser jag mig från bänken.

Jag vänder mig om för att se om Maya ser på mig, men det gör hon inte. "Vad har jag gjort som är så hemskt? Varför räddade hon mig om hon hatar mig? Varför?" Mina tankar snurrar runt runt medan jag långsamt lämnar Stora Salen bakom mig. Jag går mot mitten delen av skolan, mot Gryffindor. Jag vet inte varför men jag kommer på mig själv precis innan jag ska gå upp för stentrappan till Gryffindors ingång. Jag vänder mig hastigt om och viker av höger in i en korridor. Det är mörkt, bara några få facklor lyser upp korridoren och de är placerade på väggen med långa mellanrum. Månskenet skiner in genom ett fönster.

Jag går fram till fönstret och ser ut på månen, den är otroligt vacker. På varje sida av fönstret finns stenpelare som är ungefär 3 decimeter tjocka. Jag lutar min rygg mot den som är närmst korridoren jag just kommit från. Med mina ögon fast på månen börjar mina kinder fläckas av tårar ännu en gång. Jag sjunker långsamt ner mot det kalla stengolvet. Jag lägger mina armar i kors över mina knän och begraver mitt ansikte i mina armar. Jag gråter, släpper ut allt och snyftar okontrollerat.

"Vad har jag gjort? Varför hatar du mig? varför räddade du mig om du ändå hatar mig och aldrig tänker prata med mig igen?" mina tankar snurrar med sådan fart att jag inte kan hålla dem i styr. "Maya, varför? Kommer jag aldrig få se dig le mot mig igen? Kommer jag aldrig få se in i dina fantastiska ögon? kommer jag aldrig få känna... känna dina fantastiska läppar.. mot mina... mot min kropp?" Jag kan inte kontrollera mitt gråt längre, jag vet att om någon går förbi i korridoren jag kom från så kommer de höra mig men jag kan inte hejda mig...

[Jag visste inte vad jag skulle tro. Det var som att vi hade någon slags dragningskraft till varandra. På vägen tillbaka till Sällskapsrummet, och framför allt sovsalen ser jag Penelope. Lotus var kvar i Stora Salen, så vi hade chans att prata nu. Jag går fram till henne.

"Penelope. Varför gråter du? Har Dehlilja dumpat dig nu igen? Du fattade väl att det skulle hända, att hon aldrig skulle hålla fast vid dig så länge?" Hon svarar inte, så jag fortsätter.
"Du fattar väl hur jävla ledsen jag blev. Hur ledsen jag är."
Först nu öppnar hon munnen.
"Varför räddade du mig?"
"Va?"
"Ja, från Dehlilja. Varför förstenade du henne och skickade ut henne genom fönstret?"
"Du undrar varför?"
Penelope nickar.
"För att hon är en skit.", säger jag. "Men främst för att jag ville skälla ut dig ostört. Utan publik."
Hon tittar på mig med stora ögon.
"Jaha..", säger hon tyst.
"Varför undrar du det?"
"Jag trodde..." Hon avbryter sig och börjar gråta igen. Men sedan verkade hon samla sig igen, för hon fortsatte. "Jag trodde att du förstod."
"Förstod vad?", frågar jag och känner nyfikenheten vakna till liv. "Förstod att jag inte alls ville kyssa henne. Den ända jag vill kyssa är dig."

Jag ser på henne. Uppriktigheten lyser i hennes ögon och jag vet att hon talar sanning. Hur kunde jag ens tro något sådant om henne? Penelope var inte sån. Innerst inne hade jag nog vetat det hela tiden, men ilskan över att ha sett Dehlilja och Penelope där i korridoren hade tagit över.

Nu kupade jag mina händer runt hennes ansikte och kysste henne. Först nuddade vi bara varandras läppar, men det hade gått över till allt vildare hångel. Det var så konstigt, jag kunde aldrig få nog av hennes läppar.

Jag avbröt vårat hångel, och Penelope såg förvånad ut.
"Kom!", säger jag och sträcker ut min hand. Hon tar den, och jag springer ivrigt iväg.
"Vart ska vi?", flämtar hon, men ler.
"Du ska få se!" Jag stannar framför en vägg, går förbi tre gånger och tänker hela tiden
"Vi behöver ett romantiskt ställe bara för oss, vi behöver ett romantiskt ställe, bara för oss..."
En dörr visar sigen och vi kliver in.
"Det här", säger jag "är Vid Behov-rummet!", och Penelope ser förundrad ut.

Maya ser ur-gullig ut när hon går fram och tillbaka längs med väggen. Jag fattar inte riktigt vad hon håller på med men då uppenbarar sig en dörr, ur väggen, som om den alltid varit där.
- Det här, är Vid Behov-rummet! säger Maya och vi går in genom dörren. Jag ser runt mig med förundran i mina ögon, även om min blick är lite suddigt för tårarna jag nyss fällt.

Det är så himla vackert, taket är som det i Stora Salen, man kan se alla stjärnorna som gnistrar och den enorma månen so lyser upp allt som den mörka natten försöker ta över. Jag snurrar ett varv.

Det finns en brasa, framför brasan ligger det fullt av kuddar och filtar, en härlig brasa sprakar och längs med varje vägg står det fullt av ljus som glimmar i olika färger. Rummet är inte så jätte stort, men det är väldigt mysigt.

Jag vänder mig om och ser på Maya som står framför den nu stängda dörren. Jag går tre långsamma steg mot henne och tar henne hand. Vi går fram till kuddarna som ligger på golvet framför brasan. Musik börjar spelas, jags er mig om i rummet och ett litet piano har uppenbarat sig i bortre delen av rummet.

"vänta lite, jag vet vad det här är för låt. The Prayer av Emile Pandolfi. Åh, jag har inte hört denna på evigheter." Jag lutar mig tillbaka bland kuddarna och sluter mina ögon, då pressas en sista tår ut genom mitt öga och ner för min kind.

- Maya, jag ville aldrig kyssa Dehlilja, jag hade precis kommit undan henne och hennes gäng när hon kom efter mig och tvingade mig mot väggen. Jag kunde inte komma undan, jag va fast och hon kysste mig så hårt att jag trodde mina läppar skulle bli blå. Jag hoppades och bad att någon skulle komma och hjälpa mig och då kom du.

Jag slår upp mina ögon och lägger mig på sidan, jag ser Maya djupt in i ögonen och sedan fortsätter jag att berätta.
- Jag kunde inte förstå vad jag hade gjort som gjorde att du hatade mig så mycket... Men det va bara ett enda stort missförstånd. Men jag är ledsen över att jag fick dig att känna som du gjorde. Det va aldrig min mening.

Jag ser in i Mayas bruna ögon, de ser helt svarta ut och är magnifika. Jag lutar mig försiktigt fram mot henne, jag tvekar någon millimeter från hennes läppar..

Hon tänker kyssa mig, men jag drar mig undan.
Vi behövde prata först, sen hångla.
"Vad är det?"
Jag skakar på huvudet. "Inget."
Men trots mitt svar såg hon fortfarande frågande ut, vilket var helt förståeligt.
"Jag förstår nu.", säger jag istället, och hon ler mot mig.
"Jag visste att du skulle göra det!"
"Och jag förlåter dig. För vad du nu gjort och inte."
Vi börjar skratta, och nu tar jag initiativ till en kyss.

Min tunga dansar i hennes mun, och hennes läppar ger mina en sådan härlig behandling.
Jag mindes min längtan jag haft om att få kyssa henne, se in i hennes ögon utan att skämmas, veta att de tillhörde mig.

Plötsligt insåg jag att det här var det ögonblicket. Hon var min nu. Jag tänkte orden om och om igen. Hon var min. Hon var min. Hon var min.

Jag blev så lycklig av tanken, och att få känna hennes läppar mot mina att jag inte visste vart jag skulle göra av min händer, min kropp.

Jag satte mina händer på hennes breda midja, men tog snabbt bort de igen. In i hennes långa hår.
Mina händer far över hennes kropp, och innan jag visste ordet av hade de letat sig in under hennes tröja.
Hon gjorde ingenting för att hindra mig, så jag knuffade henne försiktigt ner bland kuddarna, och hade nu all kontroll.

Hon hade en spets bh av siden, men den hade jag snabbt ratat. Jag var ute efter det som fanns under.
Det var en ny känsla. Jag hade aldrig kramat någons bröst förut. Det hade alltid varit Lotus som kramat mina, medan jag njöt av behandlingen.

Det här var nästan ännu bättre, att få göra det själv. Penelopes händer var på väg mot samma destination som mina, och jag kände det rusa i kroppen.

Våra läppar hade inte släppt varandra, men nu gjorde jag ett litet avbrott, bara för att få se in i hennes ögon, som var slutna tills nu.
Jag slet av hennes tröja, och snart låg våra kläder i en hög brevid oss...

Mayas händer smeker min kropp, knådar min bröst och hela tiden möts våra läppar, våra kläder ligger nu i en hög på golvet jämte kuddarna. Jag kan känna hur min puls rusar, jag vill ha henne, hela henne, allt med henne.

Min hand smeker sig ner över hennes rygg, över henne rumpa och ner över hennes lår, min andra han håller ett stadigt tag i hennes underbart lena hår.

"Jag trodde aldrig... Hon är min... Bara min!" tänker jag medan jag fortsätter att smeka hennes lår och jobbar mig upp till hennes rumpa, jag tar ett mjukt tag om hennes skinka och knådar med försiktiga mjuka rörelser.

"Men vänta lite... Hon är inte alls min.... Hon är Lotus, fortfarande..." Med den tanken slutar jag knåda hennes rumpa, min hand lämnar hennes kropp och sen lämnar min andra hand hennes hår. Jag slutar kyssa henne, hon öppnar sina ögon och ser på mig. vi ligger blottade för varandra, helt nakna i brasans sken.

- Vad är det? frågar hon och ser, med ett leende på läpparna, in i mina ögon.
- Vi kan inte göra det här. Säger jag uppgivet utan att le.
- Varför inte? Mayas leende är borta, men hon flyttar inte på sig.
- För att vi tillhör inte varandra, eller, rättare sagt, du tillhör inte mig... "Varför måste du vara med Lotus? Jag vill ha dig för mig själv men jag vill inte att första gången vi har sex ska vara när du inte tillhör mig..." tänker jag medan jag ser på hennes underbara ansikte...

Varför är det alltid så här? Varför?
Kunde det inte bara vara enkelt? Varför var Penelope tvungen att bry sig om Lotus, honom jag minst av allt ville tänka på nu.

"Vadå? I natt är jag din, bara din, gullet.", säger jag och kysser henne igen.
Hon kysser mig tillbaka, men precis när jag börjar tro att vi kan fortsätta där vi slutat lutar hon sig bakåt igen.

"Det går bara inte."
Jag ser på henne och blir plötsligt arg.
"Nähä? Det gick hur bra som helst att kyssa mig idag innan middagen, och efter den, men nu, nu passar det inte?!"
Hon ser på mig med uppgiven blick.
"Kan du inte bara förklara en sak för mig?"
Hon nickar.
"Vad är det du är ute efter? Varför dumpar du mig?"

För det var så det kändes. Som att hon nobbat mig. Här låg jag, naken, framför henne, kunde inte dölja någonting. Så varför gjorde hon så här?

Jag förstår att jag kanske varit lite för hård mot henne, så jag börjar prata igen.
"Förlåt, gumman, förlåt. Jag menade inte så. Vet du vad jag ska göra? Jag ska gå och göra slut med Lotus nu med detsamma!"