Aia & fashion7

Namn: Lei Amanda Dark
Ålder: 17, näst intill 18
Kön: Kvinnligt
Utseende: Lei är en rätt kort tjej på 167 cm. Hon har lockigt och långt, blondt hår som når till ryggslutet. Hon har relativt stora isblåa ögon och är oroande smal då hon hungerstrejkat (mot vad är ingen säker på, inte ens Lei själv). Hon har bara ett ögonbryn, det andra är knappt synligt eftersom ett långt ärr löper precis över det. Hon har en del andra ärr på kroppen som hon döljer genom att alltid bära heltäckande kläder.
Familj&Bakgrund: Lei lever med sin snobbiga familj i kungliga palatset. Då fadern blivit allvarligt sjuk och hennes bror Eliah dött i krig har tronen gått till Lei, som själv tycker sig vara alldeles för ung för att kunna bära det enorma ansvaret det innebär att styra ett rike. Familjen Dark har alltid varit väldigt kända nästan överallt. Alla kungariken har de krigat med, minst två gånger. Men nu när Lei får makten blir det till allas förhoppning betydligt mindre krig. Lei är nuförtiden enda barnet.

Börjar du Aia?

Kol drog något på munnen då han såg hur tungan smög ut mellan hennes läppar som alltid då hon koncentrerade sig djupt på något. Han såg hur hennes bröstkorg höjdes för att sedan åter igen sänkas i en lugn, jämn takt. Hon var i kontroll vilket måltavlan kunde bevisa var det satt fyra pilar inbäddade och trängdes i dess mitt.

Åter igen drog hon in luften och han kunde se på henne att hon i samband med sin utandning skulle låta den flyga och troligtvis träffa sitt mål lika pricksäkert som förut men tillskillnad ifrån de andra gångerna stod han inte längre endast still och tittade på.

Med bågen som befann sig i hans stora hand petade han snabbt till henne mellan revbenen och koncentrationen var som bortblåst. Trotts det hade tanken redan övergått till handling. Pilen prickade inte ens måltavlan och ett något lågmält skratt for mellan hans läppar.
”Inte kul Kol”, utbrast Emeya och drämde till honom med sin egen båge över hans högra arm vilket fick honom att skratta ännu mer.
De mörka blixtrande ögonen som nyss hade stirrat stint på måltavlan uttryckte allt annat än glädje.
”Din stora dumma, skithög”, utbrast hon och med varje stavelse gav hon honom ytterligare ett rapp var hon än kom åt.
”Em”, sade han och greppade tag i bågen då den åter igen flög emot honom.
Skrattet var nu som bortblåst, som om han vore en helt annan människa. Allvaret i hans röst fick henne att tystna, nästan se skamsen ut.
”Det räcker inte med att kunna träffa målet då du står hemma på bakgården koncentrerad på endast att skjuta utan att behöva vara medveten om vad som inträffar runt omkring dig.”
Bakgården var en underdrift men det var inte det som var poängen.

Em räckte ut tungan emot honom och lämnade honom ensam på innegården. Det rörde sig endast ett fåtal personer runt omkring honom men de flesta ignorerade honom så som de förväntades att göra.
”Ers Kungliga höghet”, sade en ljus mycket bekant röst bakom Kol som stod kvar vänd emot solen och lät den smeka hans ansikte.
Vintern hade varit lång och vårens värme var mer än välkommen.

”Ers Kungliga höghet”, sade rösten igen men med aningens mer kraft bakom som om han låtsades att Kol inte hört.
Kol vände sig häftigt om emot Roger som hoppade till något. Hans ljusa kalufs på huvudet stod som vanligt i ett virrvarr, omöjligt att tygla även om man velat.

”Roger, hur många gånger har jag sagt till dig att inte kalla mig det där. Snart får jag väl låta piska det in i dig”, sade Kol och gav Roger ett av sina irriterade blickar som sades kunna få folk att rygga av skräck.

Kol hade mer en idé om att man sade så endast för att det var vad man trodde han ville veta.
Den smala, men starka mannen som länge varit en av Kols lärare under hans uppväxt log lite lätt som om han sade att det inte passade sig för en ung prins att yttra sådana saker, inte ens på skämt. Han hade sagt det rakt ut då han varit mindre, han hade sagt det till honom i höstas men efter Kols brors bortgång hade större delen av Rogers uppträdande ändrats emot honom vilket irriterade Kol något och Rogers uppträdande var inte det enda som hade ändrats.

”Din far ville att du skulle göra dig redo för avfärd, ni beger er innan solen nått halvvägs över himlavalvet.”

Kol räckte Roger de båda bågarna och gav en nick emot kogret Em slängt på marken i ren ilska. Till Kols förtret sade han inget utan böjde endast huvudet för Kol som utan ett ord begav sig emot sin kammare.

Lei suckade när Merina för tredje gången ropade på henne.
- Jag kommeeeeeer! Vrålade Lei ursinnigt. Med en sorgsen suck klev hon upp ur sin sköna säng och klädde sig. Sedan Jolanda, en av tjänarinnorna stuckit Lei med en nål hade hon bestämt att aldrig låta någon klä av eller på henne.

Väl nere i sin personliga matsal satte sig Lei framför modern, Amelia och började smaska på en liten bit bröd.
- Ät ordentligt, Lei! Väste hon. Lei himlade med ögonen men stängde munnen och sträckte på sig.
- Ers nåd! Pep en välkänd röst bakom Lei. Med en suck vände sig Lei mot Merina som stod där bakom.
- Ers nåd, ni måste komma med mig! Er far har bett mig sy en ny klänning åt er till ikväll, då gästerna kommer! Sa hon med sin gälla röst. Lei nickade tyst och gick utan fler ord efter Merina till provrummet.

Provrummet var en fluffig, rosa sak. Lei hatade det här rummet. Hit fick hon gå så fort en ny klänning skulle sys. Själv föredrog hon byxor och skjorta, speciellt då hon slogs eller sköt med båge. Eller andra fysiska aktiviteter över huvud taget. Men om far vart frisk nog att be Merina om en ny klänning var det allvar. Oftast var Leis far knappt vaken i fem minuter om veckan. Han var så gott som död, det visste Lei. Men efter Eliah kunde varken Lei eller modern släppa taget om fadern, ingen av dem skulle kunna bära ännu en förlust. Värst värdet ändå för Lei, som också hade ansvar för hela sitt rike.

- Jag borde inte behöva genomföra allt detta! Muttrade Lei surt för sig själv när Merina började måtta ut längd och bred till klänningen. Merina såg upp på Lei med oförstående blick och svarade frånvarande på vad hon trodde Lei menat med vad hon sagt:
- Ni har makten nu ers nåd, ni behöver någon som kan styra vid din sida!
Lei himlade åter med ögonen åt Merina.
- Det vet jag väl! Jag snackar inte om det! Muttrade hon.
- Ingen slang är tillåten här, ers nåd! Svarade Merina.
Lei suckade frustrerat. Som hon ville härifrån. Men nu var det väl som det var!
- Förlåt Merina, jag menade pratar. Glöm att jag sa snackar!! Muttrade hon.
- Mycket bra gjort av er, men var lite munter. Sträck på ryggen ers nåd!!
Hur kunde Merina vara så sträng? Alla andra tjänar gjorde sig bara till och var rent ut sagt rädda för Lei.

(Aia???????????)

[As promised. ]


En svag knackning fick Kols tjänare att hoppa till. Kol fnös ljudligt åt pojkvasken som de gett honom efter att hans senaste spårlöst försvinnit likt den dessförinnan. Ryktena som spreds runt bland tjänarna och det vanliga folket roade Kol något och just denna verkade tro på dem fullt ut. Självklart visste Kol vart hans tjänare försvunnit, det var ju han som skickat iväg dem.

Endast en liten gest med handen fick tjänaren att lämna honom för att öppna dörren men innan han hunnit fram till den slets den upp.
”Vet du inte vem jag är?” väste Kols syster Amalia till vakten utanför rummet.
Kol föredrog tiden innan han kommit att bli kronprinsen då han hade haft möjligheten att röra sig fritt utan vakter efter sig hela tiden.
”Självklart, Ers Höghet”, sade vakten och kollade ned i stengolvet, ”men Kol, jag menar Ers nåds bror har instruerat oss att…”
Längre han hann inte förrän Amalia gav honom en ljudlig örfil som inte ens skulle komma att lämna ett märke. Kol suckade något men iakttog händelsen utan att avbryta sin yngre syster. Hon ansåg fortfarande att han inte var värdig tronen och det fanns inget han kunde göra för att hon skulle ändra sin åsikt. Just nu hade han inte orken att ta den diskussionen med henne. Dessutom så fanns det fortfarande en del av honom som trodde att hon hade rätt.
”Jag kommer att rapportera hur du uppfört dig och sedan så får min far bestämma vilket straff som passar sig bäst.”
Hon vände sig om och lämnade mannen som nu stod med öppen mun och stirrade på henne med avsky. Det fanns inte många som var särskilt förtjusta i henne, Amalia. Många ansåg att hon var grym vilket hon också kunde vara men i andra stunder fanns det ingen mer givmild än henne.
”Och vad tror du att du håller på med?” väste hon emot Kol som slagit sig ned i en av de mörkt gröna fåtöljerna med ett svagt leende på läpparna.
Vid hennes bryska fråga blev leendet större och han visade inte en tendens till att resa sig upp för att visa henne den respekt hon egentligen förväntade sig att han skulle.

”Mor har berättat allt, vad tror far och du att ni håller på med. Varför just Liam Tyronn? De är inte ens adliga.”
Hon uttalade ordet du på ett sådant nedväderande sett endast Amalia kunde.
Det hade tagit längre tid för henne att få reda på planerna om giftermål med familjen Tyronn och Kol var ytterst förvånad över att hon gått med det till honom och inte deras far.

”Har du träffat honom eller familjen?” frågade Kol lugnt men Kol visste svaret innan hon sade det och fortsatte därför. ”Familjen Tyronn kanske inte är adlig men de har otroligt mycket pengar och dessutom gillar jag dem och jag vägrar att gifta bort min yngsta syster till någon som jag inte gillar eller känner något förtroende för. Om sanningen ska fram så ger jag sjutton ifall hon gifter sig med en farmare men det skulle gå emot vår fars önskningar och vi vet båda vad som skulle ske då…”

Han sade detta samtidigt som han stadigt höll hennes blick, trotsade henne något även om ingen förutom de två visste om det. Nu var det bara de två som bevarade hemligheten och båda hade svurit att den skulle följa dem till graven.

”Låt gå”, sade hon och snörpte ogillade på munnen, ”hälsa din fästmö”.

Kol kände hur en kall il gick igenom honom. I hans mage kände han den där enorma tyngden igen som han känt sedan hans bror dött. Hans brors död skulle komma att kosta hans lycka och dessutom för att deras far ville sluta en allians med en familj, en kungafamilj som endast hade var bra på en sak, bryta allianser.

Slänger bara in något nu, ursäkta min tråkighet ._.


Lei fått sin klänning klar kunde hon äntligen gå därifrån. Hennes rygg var stel efter att ha stått i minst tre timmar framför spegeln. Usch.
Utan att riktigt veta vad hon gjorde gick hon ner till stallet. Mai, hästsköterskan stod och pysslade med en sadel då Lei kom in. Så fort Mai fick syn på Lei bugade hon djupt.
- Kan jag hjälpa er Min Drottning? Frågade hon lugnt.
- Jag är inte drottning, jag har aldrig varit och tänker aldrig vara det heller!! Gnällde Lei surt och himlade med ögonen. Mai höjde ögonbrynen. De visste båda att det bara var Leis önskningar som talade.
Med tunga steg gick hon mot Lillen, hennes egen häst. Lillen var inte liten längre, hon var stor. Och en hon. När Lei fått Lillen hade hon varit helt säker på att det var en han, därav namnet Lillen. Allt hade förändrats när Lillen blev gravid, Lei hade rent ut sagt blivit förkrossad.
- Då kan vi ju inte gifta oss!! Hade hon gråtit. Mor hennes hade bara skakar på huvudet och sett elakt på henne,
- Var inte dum Lei, varför skulle du gifta dig med en häst? Sa hon.
För att då slipper jag tänka på alla eländen i världen, tänkte Lei. Hon var nog den enda i sin familj som faktiskt brydde sig om kungarikena i landet. Men Lei hade ju aldrig svarar modern, så hon fick sig endast en örfil och en kall blick. Sedan den dagen hade Leis och moderns relation aldrig riktigt blivit densamma igen. Inte för att hon brydde sig egentligen...

- LEI AMANDA DARK VAD TROR DU ATT DU GÖR!?!??!? Utropade någon. Lei hoppade till när Amelia kom inskridandes. Hon såg arg ut. Varför insåg Lei när hon såg ner på sig själv. Hon bar den hittills viktigaste klänningen som fanns på slottet. Och den såg redan sliten ut. Hoppsan.
- Jag skulle bara hälsa på Lillen, var inte så jävla butter!! Muttrade Lei. Även om hon var van ryckte hon till av förvåning. Hon hade blivit örfilad. Igen. Suck.
- Du harförstört din klänning Lei!! Han kommer om bara några timmar, förstår du inte hu viktigt det här är!?!? Fräste Amelia ilsket. Lei suckade.
- Klart jag fattar....Mumlade hon tyst.
- In med dig nu med detsamma, ser jag dig ute igen så får du ingen middag!! Hotade Amelia. Därefter vände hon på klacken och for iväg. Innan hon försvann helt kastade hon en vass blick mot sin dotter. Det fick Lei att rysa och hon skyndade sig upp mot slottet, hon med.

Vad skulle hon nu göra?? Fem timmar kvar tills de kom. Varför gick tiden så snabbt?? Återigen fick Lei stå och kolla sig själv i spegeln medan Merina fixade till allt som blivit förstört. Bara några guldtrådar som lossnat egentligen men alla tog det förstås som en enorm skandal. Speciellt Merina. Hon var rosenrasande. Och hon var värre än mor, för hon log sådär hemskt djävulskt när hon var arg. Det fick Lei att vilja krypa upp i sin brors famn och lyssna till honom när han läste, såsom hon gjort när han fortfarande levde. Fast han lever än, påminde sig Lei, han lever i mitt hjärta.

Vagnen gubbade till då de åkte ner i ännu ett gupp och Kols far svor till igen. Det var endast de två och Em i vagnen medan deras vakter befann sig på hästar. Självklart hade de även med sig sina tjänare och packning i en annan vagn. Kol suckade något vilket fick hans far att se ogillande på honom. De hade inte suttit tillsammans såhär länge på månader, de hade inte orkat stå ut med varandras sällskap vilket de nu var tvungna till men hela resan hade skett i tystnad.
Em satt med en av sina böcker som Kol visste att hon avskydde men förväntades läsa speciellt av deras far som ville att hans döttrar skulle vara två utbildade, vackra, intelligenta unga kvinnor vilket de båda var men Ems intressen var inte den bild deras far hade av en exemplarisk dotter lika så var han inte vad deras far kallade en exemplarisk son. Nej, Mark hade varit den och Kol förstod sin far. Liksom konungen hade Kol avgudat sin bror.

Ett ljud fångade Kols uppmärksamhet. Vagnen ökade helt plötsligt farten och kusken manade på hästarna ytterligare. Kol drog undan en av gardinerna och såg havet utanför fara förbi. Det var en vacker syn tills han distraherades av skriken. Kol kastade en blick bakåt och såg hur ett litet antal ryttare utan någon flagga red ifatt dem. En av dem hade bågen i högsta hugg och en av deras egna soldater föll av sin häst med en pil i ryggen. Kol svor till. Hans som trott att han lämnat riket i fara, sina vänner, sin familj som lämnades kvar oskyddade men han verkade haft fel. Kols far hade gjort samma sak fast genom den andra sidan och för första gången under färden möttes deras blickar innan Kols försvann till Em. Em såg något blek ut men hennes ögon var fokuserade vid hans och hon gnagde något på sin underläpp.

Fortfarande utan att yttra ett ord ställde Kol sig upp och lyfte undan sätet. Där under hittade han en båge och några pilar tillsammans med en något mindre klinga precis som han hade förväntat sig. Kol mindes fortfarande dagen som igår då Mark berättat den lilla hemligheten om lönnfacket i vagnen. Det var Marks vapen.
”Ta denna”, sade Kol och räckte Em bågen och en liten kniv han hade haft i bältet.
Han kände sig dum för att han inte hade på sig sina egna vapen men de var på väg till ett fredligt möte, ett misstag han aldrig mer skulle göra om.

Utan att titta på sin far drog han ännu en gång undan det lilla tygskynket och kollade bakåt. Flera av deras soldater hade ridit för att möta anfallarna men trotts att anfallarna var få så var de snabbar än någon annan Kol sett.
”Kom ihåg vad jag lärt dig”, sade Kol till sin syster innan han öppnade vagnens dörr och svingade sig ut.
Adrenalinet pumpade i hans ådror och under honom flög marken förbi. Det var sådant här han var född till att göra, tränad till ända sedan han varit bara en ung pojke.

Med sina händer hittade han grepp vid vagnens tak medan hans fötter stod på en liten list nedertill men han visste att det inte skulle hålla så länge, klingan hade han stoppat in innanför bältet vilket kändes annorlunda för honom. Vanligtvis bar han sina svärd över ryggen med hjaltet bakom axlarna.

Ljudet av stål mot stål nådde hans öron men istället för att stänga ute det lät han det fylla hans sinne samtidigt som han koncentrerade sig på vad det var han nu skulle komma att göra. Med hela sin styrka drog han sig upp på vagnens tak. Svetten började rinna nedför hans panna och för ett ögonblick trodde han att han skulle ramla till marken men med ett leende var han uppe. Kusken höll en rak kurs och Kol kastade sig ned jämte honom. Kusken verkade knappt märka honom först men hoppade till något. Han var nästintill vit i ansiktet.
”Kom ifrån ingenstans”, mumlade han men Kol lyssnade inte.
Han ville inte höra vad som hänt, det enda han ville var att se sin syster i säkerhet. Den oskyldiga trettonåring hon var men det fanns inget han kunde göra därifrån han nu var…

[Okej, det var meningen att detta inte skulle sluta där men ja, måste sova nu. x) Så... haha, Ha det gött. ]

Efter timmar av stelt stillastående gick Lei till sitt rum. Hon bytte klänningen till skjort och byxor och sprang ut till stallet igen. Hon hoppade på Lillen som genast fattade. Tillsammans for de med rasande fart ut ur slottsgården, mot en av de gömdare vägarna ut ur riket. Vid en skog lite längre bort tog Lei fram en dolk, en pilbåge och ett pilkoger ur ett hål i en trädstam. Hon sprang tillbaka till Lillen och de satte fart igen.

Någon halvtimme senare var de ensamma på vägen, som var groppig och underbar att rida på. Tills. En grupp män och kvinnor utan flagga kom ridandes ur intet och kastade sig över en vagn. Vems vagn det var kunde hon heller inte upfatta, då de båda grupperna var långt borta.
- Nu blir det kul!! Mumlade hon till Lillen och de satte av mot striden.

Med bågen i högsta hugg kom Lei fram till dem. Hon insåg vem vagnen tillhörde - skit. Vad var det hon skulle gifta sig med nu igen? Koul eller något, trodde Lei. Säkert en gammel äcklig gubbjävel. Men nu var det försent för striden var redan igång, och en man höll precis på att hoppa på henne. Hon ramlade av Lillen men kunde på något märkligt sätt få in ett par sparkar i mannens mage. En kvinna i full utrustning kom springande mot Lei. Tur att hon hade pilbågen. Kvinnan dog snabbt av den förgiftade pilen.
- Två nere!! Skrattade Lei nöjt och hasade sig upp på Lillen igen. Bara för att bli nerknuffad igen. Några slag på käften fick hon, de gjorde hyfsat ont. Men nu var det strid och adrenalinet i Leis kropp hindrade henne från att bry sig. Hon kom upp på fötter, något yr och svingade dolken mot flickan som slagit henne. Till sin förvåning var flickan nog inte mer än tretton, och bar en vacker klänning. De var i nästan samma längd, Lei var kanske fem centimeter längre.
- Tänk att ungar ska vara så jädrans långa nuförtiden!! Sa hon surt. Flickan flämtade till när dolken skar upp hennes kind. Då hoppade en gammal man ut ur vagnen och rusade fram till Lei.
- DIN ÄCKLIGA HORA!! HUR VÅGAR DU GÖRA ILLA MIN DOTTER?!?
Lei såg förvånat på honom.
- Åååh!!! Sa hon sedan.
- Nuuu fattar jag, ni är på samma sida!! Eller? Fortsatte hon och suckade undan från ett av mannens slag. Hon räckte vänligt fram handen.
- Lei Amanda Dark! Presenterade hon sig stolt som.
- Ni är....Kung nånting!!
Lei flinade åt sin egen okunnighet. Mannen gav henne en ogillande blick.

[Ursäkta detta mycket förvirrande inte alls särskilt bra inlägg. Gahh, känns som om inte orden riktigt vill hamna rätt och det irriterar mig. ]

Kol tog ett snabbt mycket dumdristigt beslut.
”Låt ingen komma ikapp er”, beordrade han, ”ifall något händer min syster kommer jag hålla dig ansvarig. Förstått?”
Innan Kol ens fått ett svar ifrån kusken som såg mycket sammanbiten ut hade Kol kastat sig ned på marken. Allt kastades omkring runt omkring han och världen snurrade. Han hade landat mjukt i gräset och han hade varken tiden eller vettet att känna efter ifall han skadat sig. Då allt omkring honom slutat snurra kastade han en blick emot vagnen som försvann bortåt innan han kastade en blick emot ryttarna som verkade blivit flera. Flera soldater hade fallit men likaså hade de som attackerat dem.

Utan att skänka en tanke på någonting annat for han upp på sina fötter och började springa emot ryttarna. En av dem hade sett honom och galopperade emot honom med en spikklubba svingandes ovanför huvudet. Kol duckade i sista stund. Han kände fartvinden ifrån den då han kastade sig platt på den fuktiga marken som redan fått hans klädnad att bli alldeles våt. Ryttaren red förbi men Kol visste att han inte skulle vara lika tursam igen. Han kastade sig upp på fötter denna gången med svärdet i hand. Med båda händerna kastade han det emot den ridande mannen som blev genom borrad och färgade den vita hästen röd samtidigt som han föll emot marken. Kol sprang tillbaka till mannen, tog spikklubban ifrån honom och svingade den likt han gjort någon minut tidigare över huvudet. Han lät den spräcka huvudet på en man som likt honom slog ifrån marken innan en man han väl kände igen kom ridandes emot honom.
”Upp!”
Likt då Kol varit barn var Rogers ord inte en fråga utan en befallning och Kol tog hans utsträckta hand och satte foten i stigbygeln och svingade sig på så vis upp bakom Rogers rygg.
”Bakom oss”, utropade Kol samtidigt som två ryttare kom emot dem.
Roger styrde skickligt undan och hans magnifika springare rörde sig på ett sätt Kol knappt trodde var möjligt. Den ena mannens svärd stoppades utav Rogers medan spikklubban borrade sig in i den andras hals. I nästa stund kände Kol en otrolig smärta i sin axel. Ett ilsket skri for ur mellan hans läppar då han förstod. En pil genomborrade honom.
”De attackerar vagnen”, utropade någon och redan innan Kol hunnit säga något var de på väg tillbaka emot vagnen som av någon underlig anledning hade stannat.
Kols ilska växte. Han skulle döda den jävla kusken.

(kort inlägg, förlåt, men vet inte vad jag ska skriva :O)

Lei fick syn på en grabb på en häst lite längre bort.
- Hm! Sa hon och rynkade på näsan. Hon såg värderande på honom och ryckte på axlarna.
- Okej, så min man ser bra ut, vad mer behöver jag veta? OJ!!
Lei duckade undan ett slag, bara för att få en pil i ryggen nästa sekund.
- MEN FÖR I HELVETE!! JAG STÅR JU OCH PRATAR HÄR!! skrek hon ursinnigt mot mannen som sanslöst nog fortsatte skjuta pilar mot Lei. Lei drog en av sina dolkar och kastade den. Den kördes in i mannens bröst, precis i mitten. Han föll av sin häst. En kvinna sprang genast mot hela sällskapet med ett spjut i högsta hugg. Oturligt nog träffades lilltjejen i sidan. Kung vad-han-nu-hette pep till och lyfte upp flickan. Han bar in henne i vagnen medan Lei fortsatte slåss.

Kol kunde nästan inte ens förstå sina ögon. Ilska och oro flammade upp i honom men redan i nästa sekund andades han ut känslorna inom honom. Han manade på hästen och han visste att det skulle göra Roger rasande men för tillfället brydde han sig inte. En ung kvinna med ett något besynnerligt utseende slogs emot vildarna, som Kol döpt de som attackerat dem till. De var inte många kvar nu. En del låg döda, andra skadade medan några verkade fundera på att fly. Kol kunde se att deras blickar flackade åt skogen åt öst. Då de var framme gled Kol smidigt av hästen utan att Roger ens gjort halt. Roger höll in hästen för en stund och i nästa galopperade de emot en av vildingarnas ryttare.

Kol snarare kände än såg hur något for emot honom. Han duckade och grimaserade då svärdet bröt av pilen som fortfarande stod ut ur hans axel. Den lämnade endast pilspetsen och en bit av skaftet kvar. Spikklubban hade han tappat istället då mannen svingade svärdet emot honom en andra gång fångade han upp det med underarmen som skulle blivit avhuggen om det inte vore för hans armskydd. Trotts det kändes impakten som om hans arm verkligen gått av.
Kol sparkade mannen i magen men hans fot stötte i någon hård rustning men mannen for bakåt och landade på rygg. Kol var strax över honom slog honom över käken. På något sätt fick mannen ett grepp om Kols hals och kramade åt. Kol kände hur luften började tryta, slog mannen igen men hans grepp hårdnade endast. Kols andra hand sökte längst marken efter någonting och strax fann den en sten stor som en knuten näve. Han tog upp den i handen medan svarta prickar började dansa framför hans ögon och slog ned den i mannens huvud hårt. Kol kände och hörde hur mannens skallben spräcktes. Händerna runt Kols hals blev slaka och föll emot marken. Kol drog tacksamt in luften i lungorna igen. Innan han hunnit åter hämtat sig så slogs han omkull av någon annan. En hand greppade tag i hans hår och drämde hans huvud emot marken, först en gång och sedan igen. Desperat slog Kol uppåt med stenen igen utan att träffa någon innan han med hela sin kraft kastade omkull både sig själv och vem det än var som var ovanpå honom. Stapplande tog han sig upp igen och sparkade den äldre mannen som attackerat honom i magen och sedan i huvudet tills han verkade tappa medvetandet. Kols ögon letade längst marken och fann svärdet som den första vildingen haft. Han plockade klumpigt upp det och samtidigt som han gjorde sig redo för nästa så hördes ett horn högt genom luften. Vildingarna stannade upp, de tittade på varandra och sedan satte de av emot skogen som de tidigare tittat emot.